Häromveckan var jag på en konferens om framtiden. Ett återkommande ämne var – inte förvånande – kompetensbristen. Befolkningen växer men framförallt bland äldre. Andelen av människor inom yrkesverksamma ålder blir lägre och lägre. Alla är överens om att i framtiden kommer Sverige att ha stora problem med att hitta tillräckligt många kompetenta arbetstagare i många områden.
I tisdags skrev även Mikael Sjöberg, generaldirektör på Arbetsförmedlingen och hans kollega Torbjörn Israelsson i en debattartikel på Svenska Dagbladet om utmaningen. De argumenterar att ”utmaningen är så pass stor att vi kommer att behöva ta vara på och exploatera alla de potentiella vägar som finns.”
En väg är att höja sysselsättningsgraden bland befolkningen. Idag finns det två grupper i samhället som till en större del än genomsnittsbefolkningen står utanför arbetsmarknaden: Invandrare och människor med funktionsvariationer.
Jag är ingen expert på inkludering av invandrare i arbetsmarknaden, men däremot har jag mycket erfarenhet av att arbeta med människor med funktionsvariationer och kunskap om deras livssituation på gruppnivå. Därför ska jag ägna den här artikeln åt frågan om hur människor med funktionsvariationer kan bli mer delaktiga i arbetsmarknaden och därmed hjälpa samhället med att hantera kompetensbristen.
1 809 000 människor mellan 16–64 i Sverige har en funktionsvariation. Arbetslösheten ligger på 10% och har, till skillnad med hela befolkningen, inte gått ner de senaste åren. Varför är det så? Det finns givetvis många anledningar, men en är arbetsgivarnas inställning. På konferensen frågade jag en representant för ett företag som redan idag har olika samarbeten och projekt för att inkludera människor med funktionsvariationer om deras framtidsplaner inom rekrytering av människor med funktionsvariationer för att kunna hantera kompetensbristen. Han nämnde inga konkreta planer men sa att det var en viktig fråga och att företaget har synen att ”passionen alltid går före kompetens”, för om det finns passion så kan man lära sig kompetenserna.
Läs även: Utestänger du kunder bara för att de inte kan se? Tips för att öka tillgängligheten
När jag hörde det blev jag först glad för att det låter så fint och är säkert i många fall sant. En okänd fras är det dock inte. Lite senare funderade jag dock fortfarande på meningen och insåg att det var någonting med den som störde mig. Vad är det egentligen som vi uttrycker när vi säger att vi vill anställa personer med funktionsvariationer för att passion går före kompetens?
Då påstår vi två saker om människor med funktionsvariationer i allmänhet:
1. De är mindre kompetenta
2. De är mer passionerade, eller bör vara det för att förtjäna ett jobb.
Det är två generaliseringar som helt enkelt är felaktiga. Människor med funktionsvariationer är en heterogen grupp – vissa har en universitetsexamen, andra en särskoleexamen. Vissa har en fysisk funktionsvariation, andra en neuropsykiatrisk. Vissa är unga, andra är äldre. Vissa har svenska som modersmål, andra kan bara lite svenska. Vissa kan dessutom teckenspråk, engelska, arabiska eller somaliska. Vissa är extroverta, andra är introverta. Vissa intresserar sig för barn, andra för djur eller tåg. Till skillnad mot en del fördomar så hänger funktionsvariationer, personlighetsdrag och intressen nämligen inte ihop. Ja, människor med Downs syndrom kan vara introverta. Människor med autism kan vara extroverta. Pojkar som varken intresserar sig för tåg eller dinosaurier kan ha autism.
Samtidigt är kraven som olika jobb ställer heterogena. Vissa jobb kräver analytiska färdigheter, andra sociala eller fysiska. I vissa fall kan en diagnos stå i motsats till kraven som ett jobb ställer. För att en person ska få diagnosen intellektuell funktionsnedsättning måste hen har svårigheter med att förstå sammanhang och med att vara lika oberoende och ansvarstagande som andra i samma ålder. Det innebär inte att personen är mindre kompetent än någon annan i ett yrke som kräver sociala eller fysiska färdigheter. En annan person kan behöva hjälp med samtliga vardagssysslor som matlagning, påklädning och personlig hygien men ha stora sociala eller analytiska förmågor.
Givetvis vill alla arbetsgivare ha passionerade medarbetare. Men inte alla är passionerade för sitt jobb. Vi alla är olika och det är helt okej. Varför ska då människor med funktionsvariationer vara passionerade för att få ett arbete? Det är diskriminerande.
Därför är mitt råd: Mät inte personer med olika mått. Anställ någon eftersom du tror att hen har rätt kompetens för jobbet. Lita på hens färdigheter och hjälp hen att utveckla dem. Behandla andra så som du själv vill bli behandlade. Tänk dig om en arbetsgivare ringer upp dig efter en anställningsintervju och säger ”Grattis! Du får jobbet! Vi tror inte att du har kompetenserna men du brinner ju så mycket för det här, så det löser sig nog.” Hur skulle det kännas? Hur skulle ditt självförtroende påverkas? Hur skulle det påverka din prestation?
Tänk även: hur motiverad är du som arbetsgivare att anordna nödvändiga hjälpmedel och anpassningar för en medarbetare som du anställer för att hen är väldigt passionerad för yrket och/ eller bolaget (och därmed antagligen inte komma söka sig till en annan arbetsgivare)? Jämförelsevis, hur motiverad är du att anordna nödvändiga hjälpmedel och anpassningar för en medarbetare som är kompetent och som kan bidra med mycket till arbetsplatsen?
För att rusta ditt företag för framtiden och för att bli en attraktiv arbetsgivare för kompetenta medarbetare behöver du vara redo för att se kompetensen hos alla potentiella medarbetare. Dessutom behöver du vara en attraktiv arbetsgivare, som möter sina medarbetare med rätt inställning.
