Progressiva och socialister har kunnat göra anspråk på den moraliska överlägsenheten genom att använda sig av effektiv propaganda. Skenheliga tyckonomer som poserar som välgörenhetens förkämpar på grund av deras stöd för ekonomisk omfördelning och välfärdsstaten. Och de fördömer kapitalismen för att den främjar girighet.
Låt oss reda ut saken. Kapitalismen är det enda ekonomiska system (om frihet att äga och sälja egendom verkligen kan kallas ett system) där välgörenhet blomstrar. Dessutom kan välgörenhet inte ens existera i det progressiv-socialistiska paradigmet. Sann välgörenhet kan bara existera inom ramen för privat egendom.
En väsentlig aspekt av välgörenhet är självuppoffring. Välgörenhet kan ta formen av donationer och volontärarbete. I sådana fall offrar givaren pengar, varor eller tid, som alla kunde ha använts för egen vinning istället.
Motsatsen är vad som föreslås av socialister och progressiva. Istället för självuppoffring ”offrar” dessa självrättfärdiga hycklare andra människors resurser och påstår sig vara välgörare på grund av det. Det skulle vara som om en kyrka bad om mat för att hjälpa de hemlösa, och jag ”frivilligt” gav min granne mat genom att plundra deras skafferi. Som Murray Rothbard förklarade, ”Det är lätt att stoltsera med sin givmildhet när andra står för notan”. Genom att tvinga skattebetalarna att hjälpa de behövande undviker socialisterna och de progressiva den självuppoffring som välgörenhet kräver.
Om en ficktjuv rånar Peter för att betala Paul, är ficktjuven inte givmild. Och det är inte heller Peter, eftersom han inte hade något val i frågan. Friheten att välja om man vill hjälpa eller inte är en förutsättning för äkta välgörenhet. ”Dygdighet och moral kräver friheten att göra gott och ont”, skrev Rothbard. ”Om det inte finns något annat val än att göra gott, då finns det ingen moral eller dygd.” (Intressant nog, om obligatoriskt givande är välgörande, skulle inte progressiva och socialister behöva erkänna att de rika, som betalar mest skatt, är de mest givmilda människorna av alla?) Dessutom förstör tvångskaraktären hos socialistisk och progressiv ”välgörenhet” motivationen att hjälpa andra. Som Frank Chodorov skrev:
”...vi som inte har rätt att äga har sannerligen ingen rätt att ge, och välgörenhet blir ett tomt ord; i en socialistisk ordning behöver ingen tänka på en nödställd granne eftersom det är regeringens, den enda egendomsägarens, plikt att ta hand om honom...”
Välgörenhet under Kapitalism, Progressivism och Socialism
På grund av detta tenderar offentliga utgifter att tränga undan privata utgifter och investeringar. Ekonomer kallar detta fenomen för crowding out, också känt som undanträngningseffekten. Välfärdsstatens framväxt har till exempel trängt undan privat välgörenhet. I en rapport från Citigroup står det: "I länder med högre offentliga utgifter finns det en känsla av att all skuld till samhället har betalats tillbaka genom en individs eller ett företags skattebetalning. Där de offentliga utgifterna är lägre finns det en större känsla av att man är skyldig något. Denna skillnad driver trenden i figur 29."
Vissa skulle kunna hävda att de länder som har mer generösa välfärdsstater är tillräckligt kapabla att utföra den uppgift som social välfärd innebär.
Detta argument behandlar privata och offentliga utgifter som likvärdiga, när de i själva verket inte är direkt jämförbara. I en studie från 2007 påpekar James Rolph Edwards att ”offentliga organ för omfördelning av inkomster beräknas absorbera omkring två tredjedelar av varje dollar som budgeterats för dem i overheadkostnader, och i vissa fall så mycket som tre fjärdedelar av varje dollar ... Däremot absorberar administrativa och andra driftskostnader i privata välgörenhetsorganisationer i genomsnitt bara en tredjedel eller mindre av varje dollar som doneras, vilket gör att de andra två tredjedelarna (eller mer) kan levereras till mottagarna.”
Men bilden är ännu värre än så. Med hjälp av en uppskattning av kostnaden för beskattning finner Edwards att nästan 5,0 USD måste beskattas för varje 1,00 USD i förmåner. Det är inte bara de som utsätts för denna löjligt ineffektiva skatt som avskräcks från att arbeta, spara och investera, utan även mottagarna av stödet avskräcks från att vara produktiva.
Som Edwards på ett gripande sätt påpekar:
”I ett noggrant experiment uppskattade James Andrioni (1993) att 71 cent av privata välgörenhetsbidrag trängs undan för varje dollar som beskattas och budgeteras till statligt stöd... På grund av denna kompensation, liksom lägre arbetsinkomster på grund av minskad arbetstid för stödmottagare, resurskostnaden för den administrativa byråkratin och de andra kostnaderna för obligatoriska inkomstöverföringar som diskuteras ovan, kan de federala regeringsprogrammen faktiskt ha ökat mängden fattigdom och skapat en beroende klass av stödmottagare.”
För att tydligt visa hur destruktiv socialismen i Kina har varit för individens förmåga kan man tänka på hur ett litet barn 2011 blev påkört av en skåpbil som stannade till ett ögonblick innan den långsamt körde över henne. Ingen i omgivningen hjälpte henne medan hon vred sig i plågor. Som ett resultat av detta blev hon överkörd igen. Den här gången av en lastbil. Under ytterligare 7 minuter hjälpte ingen 2-åringen.
På grund av denna brist på allmän moral har det kinesiska kommunistpartiet tagit över rollen som förälder. KKP sätter upp skyltar med budskap som ”ett civiliserat samhälle börjar med dig och mig”. De kör TV-reklam som klargör för föräldrar att det är deras ansvar att lära sina barn civiliserat beteende. Leland M. Lazarus förklarar att ”Xi Jinping försöker använda rättsstatsprincipen som grund för moraliska principer i Kina. En ofta förekommande TV-reklam visar en liten flicka som studerar, en ung man som simmar och ett gammalt par som håller varandra i handen. Berättaren säger med en lugnande mansröst: Jag kommer alltid att vara vid din sida. Den unga flickan tittar upp mot himlen. Jag kommer alltid att skydda dig. Den unge simmaren tittar upp. Du kan alltid lita på mig... i slutet blir skärmen svart och två tecken visas: fa lu 法律. Lagen.”
Detta är knappast modellen för ett välgörenhetssamhälle. Som betonats ovan kräver sann välgörenhet valfrihet. Centralplanerarens metod, i både den socialistiska och den progressiva visionen, tar bort den individuella interaktion som är central för att forma och bygga upp folkets sedvänjor.
Välgörenhet och frihet
Välgörenhet under kapitalismen är äkta, eftersom givaren frivilligt offrar sin egen förmögenhet. Den så kallade välgörenhet som socialister och progressiva hyllar och eftersträvar är raka motsatsen. Under en fasad av välgörenhet pläderar de för tyranni och kontroll - som om det vore den mest uppenbara lösningen, och alla som motsätter sig dem är ohjälpligt onda - och rättfärdigar sin makt med förevändningen att de hjälper andra.
Att få en check på posten från någon avlägsen byråkrat som du inte känner, med pengar som tas från alla men som levereras likgiltigt, är inte alls samma sak som att interagera med de individer som hjälper dig. Detta bidrar till att förklara varför Meina Cai et al. (2022) konstaterar att ”kopplingen mellan individualism, kapitalism och kollektivt välbefinnande är mer komplicerad än kapitalismkritiker tror. Vi fann att snarare än att bidra till antisocialt beteende, bidrar individualism till prosocialt beteende och förmodligen moralisk förbättring.” Tänk till exempel på min vän Timmy, som nyligen avslutade en löprunda över hela landet för att samla in pengar till en sak han tror på. Timmy kunde koppla samman sin passion och sin drivkraft att göra något bra på ett sätt som bara är möjligt i ett samhälle där individen känner sig ansvarig för att göra världen till en bättre plats.
Som tidigare nämnts måste du frivilligt offra något av ditt eget för att vara givmild, vilket förutsätter privat egendom. Därför manifesteras välgörenhet mest i ett system med fullständig privat egendom: dvs. kapitalism. Detta innebär också att ju mer kapital man ackumulerar, desto mer kan man offra till välgörenhet. Det är ett välkänt faktum att kapitalistiska länder är rikare än icke-kapitalistiska länder, och därför kan vara mycket mer filantropiska. Logiskt sett kommer alltså mer kapitalism att leda till mer välgörenhet.
Sammanfattning
Till skillnad från socialister och progressiva är kapitalismen och kapitalisterna inte giriga av naturen. Som Edwards noterar:
”Avund är ett kraftfullt mänskligt motiv som existerar så länge det finns inkomstskillnader av något slag bland befolkningen, och skulle existera även om medelinkomsten var så hög att praktiskt taget ingen föll under den absolut, definierade fattigdomsnivån (Schoeck 1966).”
Som Dan och jag [Axel Weber] har skrivit tidigare är socialismen avundens evangelium. Socialismens nära kusin, progressivismen, är drabbad av samma last. I kapitalismen finns det ingen inneboende last. De synder som manifesteras i kapitalismen kan inte skyllas på ”systemet”, eftersom de inte är unika för kapitalismen, utan snarare är en produkt av mänsklighetens bristfälliga natur.
Individen kan inte med våld göras till ett givmilt helgon. Han kan bara förbättra sig själv och bli mer givmild i den frihet som är inneboende i kapitalismen.
