Kanske om regeringen krävde mindre (genom tvång) skulle folk ge mer frivilligt. Här är fyra argument för att fri vilja kan skapa ett bättre samhälle än tvångsbeskattning.

Hälsovård och utbildning. Bland annat. Dessa saker anses vara så viktiga att de flesta regeringar gör en enorm ansträngning för att ge detta till människor som har otillräckliga inkomster. Och visst är det viktiga saker, så viktigt att vi inte får sluta att diskutera hur vi på bästa sätt kan tillgodose så många som möjligt med dessa samhällsnyttor.

I en undersökning 2016 utförd av Indiana University-Purdue University Indianapolis (IUPUI) ombads individer att välja de allmänna politiska frågor som var viktigast för dem. De två främsta svaren var just hälso- och sjukvård (29 procent) och utbildning (28 procent).

Men är statlig inblandning det enda eller bästa sättet att tillhandahålla dessa tjänster? Finns det alternativ? Vad sägs om välgörenhet? Skulle inte välgörenhet kunna ersätta beskattning?

Det skulle det kunna göra - och med flera fördelar.

Det finns fyra huvudargument som talar för detta: moraliska, politiska, ekonomiska och psykologiska.

Låt oss börja med det moraliska argumentet

Hur skiljer sig skatter från välgörenhet? Att plocka fram plånboken för att donera pengar till en icke-statlig organisation (ansvarig för att erbjuda hälsa eller utbildning) är annorlunda än att öppna våra fickor när Skattemyndigheterna hotar oss med budskapet att: "Om du inte betalar dina skatter, kommer du att hamna i fängelse!” Vi har här en stark moralisk åtskillnad mellan en tvångshandling och en frivillig handling: beskattning är tvång, medan välgörenhet är välvilja.

Faktum är att rika länder som följer en modell med välfärdsstat och (naturligtvis) hög beskattning, inte nödvändigtvis är de mest generösa. Enligt OECD har Frankrike bland den högsta skattesituationen i världen (46,1 procent), följt av Danmark (44,9 procent) och Belgien (44,8 procent).

När vi jämför med Charity Aid Foundations (CAF:s) World Giving Index är Frankrike nummer 72 på listan över generositet, Danmark är på 24:e plats och Belgien 39:e. Å andra sidan är Irlands skattekvot 22,8 procent och USA 27,1 procent. Irland är femte på CAF World Giving Index och USA är fjärde. Intressant, eller hur?

"Socialstyrelsen vill att vi äter 6–8 skivor bröd om dagen".

Därefter kan vi titta på det politiska argumentet

Det finns en stor risk i att tillåta en ökning av statlig inblandning, även när vi talar om områden så viktiga som hälsovård och utbildning. Offentlig utbildning öppnar en väg till införandet av kulturell hegemoni genom indoktrinering. Om utbildning tillhandahålls av flera oberoende enheter (sponsrade av välgörenhet) är det svårare att styra den. Men när utbildning är centraliserad i statens händer (med skatter) blir det lätt en ideologisk apparat, vilket riskerar att Antonio Gramscis och Louis Althussers drömmar går i uppfyllelse.

När det offentliga väl har tagit över blir vi lätt föremål för statsmakten att styra och kontrollera hur vi ska leva våra liv, genom vad Michel Foucault och Giorgio Agamben kallade biomakt eller biopolitik: Livet i sig blir föremål för maktens intresse och gränserna för vad staten får lägga sig i suddas ut. Regeringen får makten att bestämma vad vi ska äta och dricka, hur och vart vi får resa och vad vi får göra och inte göra.

Brödinstitutet tog under mitten av 70-talet fram kampanjen "Socialstyrelsen vill att vi äter 6–8 skivor bröd om dagen".

Magnus Härenstam presenterade detta på sitt sätt:

Så har vi det ekonomiska argumentet

Här är ett djärvt påstående: Privata enheter och organisationer som sponsras av välgörenhet är normalt mer effektiva (de är billigare eller har en bättre kostnad-nyttaprofil) än offentliga enheter. De kan göra samma sak med mindre resurser.

Forskning i Brasilien visar att en student i ett privat universitet kostar 60 procent mindre än på ett offentligt universitet. Kanske fattiga länder skulle kunna göra mer med mindre pengar om de investerade i den privata sektorn och tänkte på hur man ska främja välgörenhet istället för att bara förlita sig på offentliga tjänster och beskattning.

Kanske om regeringen krävde mindre (genom tvång) skulle folk ge mer frivilligt.

I IUPUI-undersökningen 2016 tillfrågades förmögna människor vad de skulle göra om skatter togs bort. Sjutton procent indikerade att de skulle öka mängden pengar de ger till välgörenhet och 6 procent sa att de kraftigt skulle öka (72 procent skulle ge samma summa pengar och endast 5 procent skulle minska bidraget). 2013 var siffrorna ännu mer för välgörenhet: 47 procent skulle ge samma, 31 procent skulle öka och 18 procent skulle kraftigt öka.

Får människor behålla mer av sitt arbete skulle de kunna ge mer, samtidigt som vi skulle kunna göra mer med mindre (när pengarna investerades av frivilliga donationer till den privata sektorn). 

Varför är det så svårt att tro att välgörenhet är ett hållbart alternativ för att leverera välfärd åt alla?

Sist (men inte minst), ett psykologiskt argument

Flera psykologer, bland annat Elizabeth Dunn, menar att människor som ger pengar till välgörenhet är lyckligare än de som inte gör det. Och vi kan tydligt se dessa fördelar när människor som ger känner närhet och en känsla av gemenskap till de som de hjälper. Det blir då tydligt vilken skillnad de gör för dessa individers liv.

Ta till exempel UNICEF som är en gigantisk välgörenhetsorganisation (liknar de inte staten?) så stor att det kan vara svårt att se hur vårt lilla bidrag skulle göra skillnad. Problemet är att den känslomässiga avkastningen på donationen försvinner när människor ger pengar till något som är så stort att det inte går att greppa.

Kanske är det därför svenskar nu ger mindre pengar till välgörenhet trots att så många har det så bra.

Tänk då vad som händer när vi "ger" pengarna i form av skatter till den stora koloss som staten är.

Vi måste kunna föreställa oss exakt hur våra pengar kommer att användas och vilken skillnad de kommer att göra för att vi ska vara villiga att skänka.

IUPUI-undersökningen bekräftar detta. När motivationen för välgörenhet diskuterades gav givarna tre huvudskäl: (1) de trodde på organisationens ändamål (54 procent); (2) de trodde att deras gåva skulle göra skillnad (44 procent); (3) de gav för personlig tillfredsställelse och glädje (38 procent).

Studien visade dessutom att människor har mer förtroende för att individer och ideella organisationer ska lösa samhälleliga och globala problem.

Ska vi fortsätta som vi gör behöver vi alltså hitta ett sätt att redovisa resultaten av skatter och göra staten bättre på att tillhandahålla offentliga tjänster (i en kostnad-nyttoanalys).

Men, även med dessa förbättringar, hur är det med det moraliska argumentet? Är det rätt att med våld tvinga människor att betala skatt? Och om man tror att folk betalar skatter frivilligt eller att tvång i detta fall är nödvändigt för att upprätthålla välfärden, hur ska vi tänka angående är det politiska argumentet? Ska vi fortsätta att tillåta statlig intervention i våra liv? Även om skatteförsvarare vägrar att erkänna detta kvarstår dessa frågor utan tillfredsställande svar.

Vid dagens slut...

Det är lätt att bara fokusera på att vi alla måste hjälpa till för att skapa ett bra samhälle. Det är ett viktigt fokus. Men om vi bara ser på detta som en skyldighet är risken att vi blir oförmögna att skapa meningsfulla relationer med varandra och därför kanske inte kommer att klara av framtida utmaningar. Det gäller både här hemma i Sverige, men även om vi blickar bortåt fattiga länder och hur vi ska hjälpa dem att lösa sjukvård och utbildning där.

Vi måste sluta se staten (och skatter) som det enda sättet att göra vårt samhälle och omvärld bättre.

Håller du med? Dela och sprid! Håller du inte med? Varför? Hur ser du på staten och skatter? Tror du välgörenhet är en möjlig väg?

Brödinstitutet: Det är lätt att skratta åt historiska händelsen men vilka samtida institut och myndigheter tror du vi kommer att skratta åt i framtiden?

Kommentera nedan, jag vill gärna höra din åsikt.

Artikeln är översatt och delvis omskriven från originalet.