Kritikerna mot dessa subventioner låter sig dock inte tystas.

Cato Institute är tydliga

Cato Institute, en ledande libertariansk tankesmedja baserad i Washington D.C., har varit en av de mest kraftfulla rösterna mot subventioner inom gröna näringar.

Deras kritik bygger på tre huvudsakliga punkter:

1. Marknadsförvridning och ineffektivitet

Enligt Cato leder subventioner till att marknaden inte fungerar optimalt. När regeringar stödjer specifika företag eller teknologier, exempelvis sol- eller vindkraft, snedvrids konkurrensen. Företag som inte är konkurrenskraftiga på egna meriter överlever tack vare statliga medel, vilket hindrar innovation och teknologisk utveckling. Ett annat exempel är subventioner till elbilar, där stödet ofta går till personer med högre inkomster som ändå skulle ha råd med elbilen. Cato menar att marknadens naturliga mekanismer, utan statlig inblandning, är bäst lämpade till att identifiera och stödja de mest hållbara lösningarna.

2. Lobbyism och korruption

En annan central kritik från Cato är att subventioner skapar starka incitament för företag att investera i lobbying snarare än produktutveckling. I stället för att förbättra sina produkter eller effektivisera sin verksamhet, lägger företag resurser på att säkra statliga medel. Detta resulterar i att de företag som har bäst kontakter, snarare än de som har bäst innovationer, får störst stöd.

3. Subventioner är inte statliga pengar – det är andras pengar

Cato påpekar också att de så kallade ”statliga” subventionerna inte är statens pengar i egentlig mening. Det handlar om skattemedel, det vill säga pengar som samlas in från medborgare och företag. När regeringen beslutar att subventionera gröna näringar innebär det att resurser omfördelas från skattebetalare och innovativa företag, till vissa utvalda företag och sektorer. Detta snedvrider marknaden, stryper innovation, samtidigt som det utgör en orättvis användning av offentliga medel.

Cato institute: "Subventioner ger företag en orättvis fördel över sina icke-subventionerade konkurrenter, och de kan även skada företag i andra branscher. Den federala regeringen spenderar omkring 100 miljarder dollar årligen på företagsstöd, vilket motsvarar ungefär 800 dollar per hushåll i USA."

EU och Sverige i samma spår

Sverige och EU har också valt att satsa stora summor av folkets pengar på den gröna omställningen. 30% av EU:s fleråriga budget (2021-2028) har avsatts till den gröna politiken. "EU-länderna måste använda minst 37 % av det finansieringsstöd de får" från den 672 miljarder Euro stora fonden och dessa ska gå "till investeringar och reformer som stödjer klimatmålen".

Svenska skattebetalare tvingas alltså först betala in pengar till EU, bland annat de 150 miljarder till “coronafonden”, vilket motsvarar 15 000 kr per svensk medborgare, ung som gammal. Sen får vi ansöka om att få tillbaka en del av våra pengar med kravet att 37% satsas på den gröna omställningen.

Institute of Economic Affairs är samstämmiga

I Storbritannien är Institute of Economic Affairs (IEA) också en stark kritisk röst och de delar Cato Institutes oro. De argumenterar för att stöd till teknologier som sol- och vindkraft förlänger livslängden på ineffektiva lösningar och hindrar utvecklingen av nya, mer lönsamma alternativ. IEA menar precis som Cato att statligt stöd ofta går till teknologier som är olönsamma och att en marknadsbaserad lösning skulle gynna den verkliga innovationen.

IEA påpekar även att subventioner tenderar att skapa en "vinnare och förlorare"-dynamik där regeringen, snarare än konsumenterna eller marknaden, bestämmer vilka företag eller teknologier som ska överleva. Denna ineffektiva användning av offentliga medel hindrar utvecklingen istället för att skynda på den.

För att sammanfatta de båda instituten: Statliga socialbidrag till gröna opportunister är ineffektiva, ökar risken för korruption genom lobbying, snedvrider marknaden, samtidigt som det är respektlöst mot arbetande skattebetalare.

Är det en grön, effektiv och långsiktigt hållbar omställning som efterfrågas sker den på bästa sätt genom en fri och öppen marknad utan statliga socialbidrag till rovkapitalister.