Konglomerat är "spretiga" och det anses dessutom fint och klokt och logiskt att hålla sig till sitt skrå; därför missas många försäljningstillfällen och företag står och trampar på samma punkt utan att växa sig större efter en viss nivå.

1988 publicerade affärsmagnaten Reinhard Mohn boken ”Success Through Partnership — an entrepreneurial strategy”. På 1990-talet var detta en av de skrifter som jag använde som hörnpelare för mina framtidsanalyser. 

”Framgång Genom Partnerskap” skrevs av en man som levde som han lärde. Den internationelle affärsmannen Reinhard Mohn (1921-2009) byggde under 40 års tid upp ett av världens största mediekonglomerat. Han byggde bokstavligen ett företagsimperium ur ruinerna från andra världskriget. När Mohn pensionerade sig som verkställande direktör 1981 och som styrelsens ordförande 1991, hade det Tysklands-baserade Bertelsmann Inc. blivit värt 150 miljarder kronor. 

Framgång ur medarbetarengagemang och samarbeten 

 Reinhard Mohn insisterade att modernt entreprenörskap och företagandets 3 bärande delar  — kapital, arbete, och ledarskap — måste styra in sitt fokus på samarbete för att kunna överleva. Mohn var särskilt mycket mån om HR-dimensionens roll i det hela och framhävde vikten av medarbetarnas delaktighet. Han åt själv lunch i personalmatsalen utan hänsyn till eventuella paradigmer om företagsledares överlägsenhet. Han införde även, mycket tidigt i företagets historia, vinstdelning gällande medarbetarna och blev kallad ”kommunist” av vissa kritiker.

Liksom Handelsbankens Jan Wallander (som också blev kritiserad när denne 1973 bildade vinstandelsstiftelsen Oktogonen) resonerade Mohn att lång lojalitet skulle belönas rättvist oavsett medarbetarens ställning i organisationen. Det här var inte alls självklart när Mohn byggde upp Bertelsmann. Mycket av hans tänkande är ännu inte självklart ens idag, när den västerländska marknadsekonomin motvilligt börjar omstruktureras på precis de sätt som Mohn predikade – och med anledning av just de omvärldsfaktorer som Mohn uppmärksammade.  

Introduktionen till Success Through Partnership skrevs av Alvin Toffler — en annan av den handfull av mina favoriter bland samhällsobservatörer som visade prov på att ha falkögon gällande verkligheter som andra missade eller envist försökte mota tillbaks. 

I förordet anmärkte New York-födde Alvin Toffler att amerikanska företagsledare generellt hade en arrogant inställning till kompetensen hos sina motparter i Europa och andra världsdelar. Amerikanska chefer och investerare tycker att de är störst, bäst och vackrast och att de inte har något relevant att lära från övriga världen, menade Toffler. Han uppmanade till att även om Reinhard Mohns företagsfilosofi inte representerade den typiske europeiske företagsledaren, borde hans amerikanska kollegor verkligen lystra till tyskens budskap för deras eget bästa. 

Världen försöker springa ikapp

30 år senare (i januari 2020) finns det ett snabbt växande antal exempel på företag som har tagit till sig ett dylikt förhållningssätt. 

Ett företag som i sammanhanget är i framkant är Mastercard och dess satsningar på social innovation, som i mångt och mycket påminner om hur Reinhard Mohn skulle ha gjort. 

Det internationella finansteknologiföretaget Mastercard, med huvudkontor i New York, verkar genom samarbeten på över tvåhundra marknader. Den Stockholms-baserade regionchefen Erik Gutwasser uttrycker att: Är man ensam är det svårt att vara riktigt framgångsrik. Gutwasser citerar också Mastercards CEO Ajay Banga: ”We need to bring both our minds and our hearts to work”. Banga har vidare sagt, apropå de historiska skendebatterna om kapitalism och vinster, att: ”If you take the false premise that social purpose and profit generation are antagonistic then you’ve got a problem,” vilket är samma slags värderingar som Reinhard Mohn skrev in i Bertelsmanns bolagsordning. 

År 2017 lanserade Mastercard sitt program Lighthouse i Norden och Baltikum, med fokus på tillväxt genom att skapa samarbeten. Främst mellan banker och aspirerande fintech-bolag. På sätt och vis är Mastercard en 'market maker' (även om aktievärlden i gemen inte nödvändigtvis skulle hålla med). Företaget vinner på att aktörer på den gigantiska betalningsmarknaden samarbetar.

Senare tillkom projektet ”Lighthouse MASSIV”, som är ett ’moonshot project’ med sikte på FN:s globala hållbarhetsmål och att göra världen bättre för minst 1 miljard människor. 

Ständigt återkommande på Lighthouse:s webbplats är ordet samarbete:

”We’re a partnership-focused accelerator, and we’re looking for the most ambitious companies who want to scale their social impact via partnerships.”

Företagare som känner sig kallade kan söka om att få komma med i programmet och få coaching samt möjlighet att presentera sina idéer för Mastercards nätverk. Ansökningarna ska vara inskickade via online-formuläret senast 14 februari 2020. 

På webbplatsen förklarar Mats Taraldsson, som är Head Of Digital Business Development and Fintech Engagement att:

— "MASSIV’s vision is to become an “impact unicorn” factory that helps more than 1B people through products and partnerships. At its core, MASSIV is an open innovation program like Lighthouse, which means that it works by helping companies partner with strong ecosystem players to deliver tangible results."

Sammanfattning:

Det finns en viktig asymmetrisk relation, en ojämn skillnad,  mellan ”bolag” och ”företag”. Den berömde italienske domaren Giovanni Falcone tydliggjorde detta med att förklara att bolag förutsätter (en överenskommelse om) samarbete. 

Enligt Hubbster-grundaren och varumärkesstrategen Anna Bloth Karling är medarbetarengagemang en av de starkaste valutorna i näringslivet idag. Istället för vara kraftigt toppstyrda är en avgörande framgångsfaktor numera att verksamheter har en “bottom up”-kultur; det vill säga en kultur och struktur som tillåter att idéer och engagemang kommer från hela organisationen och rör sig uppåt: .  — ”Vi lever i en värld där syfte och tillhörighet är viktigare än någonsin”

Bottom-up-förhållningssättet till företagande har framhävts i över 50 år av några av de främsta ledarna inom affärsvärlden — såsom Jan Wallander (Handelsbanken) och Reinhard Mohn (Bertelsmann) — vilka ansågs gå mot strömmen genom sitt tänkande när de på 1900-talet byggde upp miljardverksamheter och företagskulturer som lockar både kunder och talanger. Båda ansåg sig vara i ett partnerskap med medarbetarna samt förstod vikten av långtgående relationer även externt. Wallander raljerade humoristiskt om vikten av distribution, med referens till hur medarbetare tidigt i bankens historia sändes så långt ut från huvudkontoret som möjligt med resväskor fyllda av kontanter.  Pengar är värdelösa om de inte är i vid cirkulation. Samma grundläggande principer återkommer i nyare försäljningsbegrepp och affärsmodeller såsom "freemium", där bland andra Google, Amazon, Apple, Paypal och Facebook hör till de bästa i klassen. Inte minst genom hur dessa gör sina  API (application programming interface) så tillgängliga som möjligt.

Robert B Reich, amerikansk professor i nationalekonomi och framgångsrik arbetsmarknadsminister i president Bill Clintons administration, publicerade 1991 skriften ”The Work of Nations — preparing ourselves for 21st century capitalism” i vilken han beskrev att nationella företag och toppstyrda hierarkier är en illusion. Företag som Ericsson [och Apple] hålls ihop av cirka 1 miljon avtal, menade Reich. 

Ett lättillgängligt exempel i den framtid som Robert Reich skrev om på 1990-talet är Mastercard, som idag finns i över 200 marknader och avser att expandera genom ökad finansiell inkludering, vilket parallellt skulle öppna upp ett marknadssegment med ytterligare en dryg miljard nya kunder. Dessa kunder potentiella kunder är idag utestängda från marknaden bland annat på grund av krångliga regelverk och föråldrade betalningsrutiner. Varje kund rymmer också ett avtal. 

Kort sagt: Nätverkande, samarbeten och avtal möjliggör samt multiplicerar försäljning.