Av en del recensioner förstod jag ”muzak” som att det är när man har musik på i bakgrunden utan att lyssna aktivt. Det vill säga att ”muzak” är mer av ett slags adverb och inte en genre i sig. Jag har i alla fall aldrig sett det som ett invektiv, även om jag förstår att snobbiga musikrecensenter kan omvandla alla ord till något negativt som man kastar ur sig för att förolämpa artister, låtskrivare och musiker – de som faktiskt skapar något.
För mig kan all musik, oavsett hur bra jag tycker att den är, vara ”muzak”. Klassisk musik, Mozart, ACDC, Iron Maiden, Techno och House, etc. Faktum är att nästan alla tillfällen när jag har musik på så är det i bakgrunden, i relation till en annan aktivitet som har min fokus.
När man sitter i skolan eller hemma och gör läxorna med musik spelande i hörlurarna eller högtalarna så är det som regel enbart om man pluggar på Berklee College of Music, på ett konservatorium eller liknande som man lyssnar aktivt efter ”crescendo”, ”con brio”, "prestissimo", eller "cadenza"… eller lyssnar noggrant på ”the singer’s enunciation”.
Detsamma gäller när jag är på löpspåret, i tunnelbanan eller vid längre resor. Musiken har, för mig, för det mesta fungerat som ett stämningssyfte och detaljerna i musiken spelar således – i det sammanhanget – en sekundär roll. Därmed inte sagt att jag är en radiolyssnare – det har praktiskt taget aldrig hänt i mitt liv att jag frivilligt har satt på en radiokanal, utan då har det varit en del av omgivningens sammanhang.
Och det är vid denna skärningspunkt som vi närmar oss den officiella beskrivningen av vad ”muzak” är: bakgrundsmusik i officiella miljöer.
Den industriella historian bakom begreppet
Musik får folk att köpa mer än bara skivor
Jag vill fortfarande inte gå så långt som att personligen kalla muzak en ”genre” men det är klart att – i synnerhet – ”hissmusik” oftast är väldigt specifikt något som jag hör och känner igen och förknippar med när jag åker hiss i vissa företagsbyggnader. Eller när jag är på hotell, i vestibuler (lounger), cocktailbarer och dylikt. Det är som regel klaviaturbaserad instrumentalmusik utan sång – och lite dovt och "mezzopiano", eller är det "pianossimo"? Aldrig funderat över det.
En snabb, spontan titt i olika engelsktalande online-lexikon beskriver muzak som: "A trademark for background music (or television) played on a subscription basis in shops, restaurants, factories, etc, to entertain and increase sales”.
Att musik fungerar som en metod för påverkan så att folk ska köpa mer, stämmer ju.
Det var faktiskt syftet när den amerikanske entreprenören och militären George Owen Squier kommersialiserade ”Muzak” 1922 och grundade företaget Wired Radio. Först använde han sina entreprenörskunskaper till att sända musik via elnäten till hushållen mot betalning och sedan, när radioteknologin började konkurrera genom att erbjuda samma slutservice gratis, så tänkte han om och nischade sig mot företag. George Owen Squiers företag hette Wired Radio men han såg att varumärket ”Kodak” sålde bra och skapade därför ett eget portmanteau av orden ”music” och ”Kodak” – vilket blev ”Muzak”, det nya namnet på hans företag. Han varumärkesskyddade namnet 1934 och det har varit en ”trademark” alltsedan dess – även om rättigheterna har bytt ägare.
Stimulus progression
Musik i hissar är dock annorlunda från den som spelas i till exempel klädaffärer eller på diskotek och nattklubbar. Folk kände sig utsatta vid 1900-talets första hälft när de åkte i en stållåda fasthållen med kablar på extremt hög höjd och dessutom kändes det lite pinsamt att åka under tystnad en längre stund med främlingar. Det behövdes något som både lugnade och fyllde ut tystnaden (särskilt när bemanningen i hissar togs bort) så hissmusiken skapades och anpassades utifrån de förutsättningarna.
Men den tvåstjärnige generalmajoren och ingenjören George Owen Squier tänkte längre än så.
Fabriker och butiker fick olika slags musik och musikschemat ”programmerades” efter den slags emotionella och kognitiva stimulus som klientföretagen önskade skapa på sina anställda, besökare och kunder. Exempelvis ett växande tempo i låtarna om man ville att folk skulle jobba allt snabbare och mer skärpt, och vice versa. Adrenalinpumpande musik om man ville att folk skulle känna sig manade att handla dyra produkter, och långsam musik om de handlar mat i en "supermarket", och så vidare. Samma principer och typer av företagsmusikbolag dominerar än idag världen över.
George Owen Squiers koncept blev en pionjärsuccé, vissa verk uppfattades som särskilt trallvänliga och folk pratade om ”låtarna från Muzak”. Över tid, parallellt med skiv- och radiobranschens framväxt, trängdes det unika undan och till slut blev det bara ”muzak” – ett generisk begrepp för all slags bakgrundsmusik i både offentliga miljöer och i hemmet.
Sammanfattning:
Musik är oerhört viktigt i människors liv
Muzak är både ett trademark och ett mer allmänt begrepp. Bakgrundsmusik i biofilmer, TV-serier och reklamfilmer är någonting annat – men liksom företaget Muzaks ursprungliga kommersiella avsikt är syftet med användningen i dessa medier som regel att påverka genom att skapa en stämning hos mottagarna. En del fik har spellistor hos t.ex. Spotify med samma syfte.
Jag har jobbat med individer som paradoxalt nog inte är tondöva men ändå inte skulle kunna skilja mellan skräckfilmsmusik och bröllopsmusik, etc, även om deras liv berodde på det.
En grundläggande "musikkompetens" och musikpsykologisk förståelse är relevant inte bara inom TV- och biovärlden utan också om du exempelvis skapar en reklamannons för sociala medier. Det är avgörande att tänka på att bakgrundsmusiken antingen är säljfrämjande eller bortstötande - undantagen är just det: undantag.
Kognitiv musikempati är värt att ta på allvar eftersom musik bevisligen är oerhört viktigt i människors liv – vare sig det gäller muzak eller annan typ av sammanhang.
