Från och till har jag haft anledning att irritera mig på de låga kunskaperna hos journalister som bevakar nöjesindustrin. I deras artiklar kan man många gånger få uppfattningen att en melodifestival sätts ihop av SVT + artister + programledare + Christer Björkman.

De bidrar då till att fördjupa okunskapen om den viktigaste personen för festivalen; kompositörerna/låtskrivarna. Det är nämligen de som skriver melodierna, utan vilka ingenting finns för artisterna att sjunga, eller för SVT att vidareutsända.

Sveriges välstånd har sin bas i uppfinningar. Våra allra största exportföretag har haft sin grund i enskilda uppfinnares innovationer. Sverige har därav ett mycket gott internationellt rykte vad gäller innovation. Vi har legat på både andra och tredje plats vad gäller Svenska statens investering i FoU, mätt i procenttal av BNP.

något hände i mitten av 90-talet

Men något hände i mitten av 90-talet. Två forskare vid Stanford universitetet; Etzkowitz och Leydesdorff lanserade tesen att ’innovation’ sannolikt uppstår om man sammanför ett universitet med ett företag och tillför statligt kapital. Alltsedan sjösättandet av denna tes, har Svensk innovationspolitik gjort en kräftgång, där man gradvis har flyttat över all finansiering av individuella uppfinnare och innovatörer, till att istället finansiera universitet och högskolor.

Följden har blivit att Sverige också har backat från sin höga position vad gäller omsatta innovationer; från 148% mot EU-ländernas genomsnitt ned till 135% bara mellan åren 2006 till 2013. Under samma period har den svenska regeringen sjösatt den nationella innovationsstrategin, med avsevärd förstärkning av universiteten och högskolorna som bas för innovation. Idag har 13 universitet s.k. innovationskontor vilka staten finansierar.

Statens sammanlagda satsning på FoU och innovation är c:a 32 miljarder kronor per år, varav hälften – c:a 16 miljarder – allokeras direkt till universiteten och högskolorna. Därutöver betalar staten c:a 9 miljarder till forskningsfinansierande institutioner, bl.a. Vinnova.

De fristående innovatörerna och uppfinnarna har haft sin enda finansiering genom Almi företagspartner. Där var beloppet c:a 160 miljoner kronor till Sveriges innovatörer och uppfinnare 2013. Det motsvarar 6,4 promille(!) av statens totala investering för FoU och innovation.

Universiteten och högskolorna står för c:a 6% av de svenska patenten, högst 20% av de från forskningen avknoppade teknikföretagen samt – enligt innovationsforskare Christian Sandströms rapport – enbart 10% av Sveriges mest omsatta innovationer (oräknat medicinområdet som till sin natur förutsätter laboratorie- och forskningsmiljö)

Av någon anledning befinner sig alltså Sveriges uppfinnare- och innovatörskår nu i ett akut liveget tillstånd, därför att Sveriges politiker och beslutsfattare är okunniga om varifrån innovationer kommer. Av den anledningen har Sverige också en sistaplats i Innovation Union Scoreboard vad gäller innovativ tillväxt (0,1% mot Portugals 3,9%. Kina ligger på c:a 6%).

Antingen bryr sig inte våra beslutsfattare om att läsa längre i rapporterna än till de tabeller som skryter med miljarderna Sverige investerar, eller också har man läst för mycket serier med professor Kalkyl, professor Balthazar mfl.

Man har inte förstått att en forskare inte är innovatör.

Man har inte förstått att en forskare inte är innovatör.

Forskaren gör – enkelt uttryckt – kunskap av pengar medan innovatören gör pengar av kunskap – vilket är radikalt motsatt.

Jag använde liknelsen med melodifestivalen inledningsvis. Om näringsdepartementet skulle ansvara för Melodifestivalen - såsom man ansvarar för Sveriges innovativa utveckling – skulle man ringa till Kgl Musikaliska Högskolan och där anlita musikforskare och musikvetare att skriva låtarna, vilket de inte är kapabla till, eftersom musiklärare och kompositör är två helt skilda yrken.

Hur många tiotals miljarder och kräftgång för Sveriges produktutveckling, exportframgångar och tekniska tillväxt krävs för att Sveriges politiskt ansvariga för innovation ska inse att Etzkowitz’ och Leydesdorff’s tes bara är just en tes – inte verklighet?

Regeringen skulle t.ex. kunna börja med att – utöver akademiker, näringslivsfolk och politiker – också inbjuda representanter för innovatörerna att ingå i regeringens innovationsråd.

Den inbjudan lyser ännu med sin frånvaro. Otroligt.

Örjan Strandberg
Ordförande i Stockholms Innovatörskrets