Har du funderat över ifall det är du som står för kalaset ifall din arbetstagare klantar till sig? Som arbetsgivare bör du se till att ha en försäkring. Du är nämligen i de flesta fall ”rökt” ifall arbetstagaren medvetet hittar på bus i tjänsten eller oaktsamt trampar i klaveret på sådant sätt att ditt företag blir skadeståndsskyldigt.

Vill du utöver denna artikel fördjupa dig i principalansvaret kan du läsa ett examensarbete från juridiska fakulteten, Lunds universitet, ”Principalansvar – förutsättningar, omfattning och begränsningar av en arbetsgivares ansvar” av Johan Lindén med handledaren Eva Lindell-Frantz, som för övrigt är en fantastisk lärare och som undervisade mig i skadeståndsrätt i början av 2000 talet.

Först dock, innan vi börjar redogöra för skadeståndsprincipen principalansvar ska emellertid följande fråga besvaras. Till vem riktar du ditt skadeståndskrav?

I första hand vänder du dig till den som du anser har orsakat skadan. En arbetsgivare har alltid ett ansvar för de anställdas agerande i tjänsten, detta kallas principalansvar. Skulle du exempelvis ha råkat ut för vårdslös rådgivning, är det alltså det finansiella företaget som blir skadeståndsskyldigt, inte den enskilde rådgivaren.

Om du framställer ett krav på skadestånd som företaget avböjer, har de flesta finansiella företag en så kallad klagomålsansvarig dit du kan vända dig. Det är vanligt att företaget lämnar ärendet till det försäkringsbolag där de har sin ansvarsförsäkring.

Det är sedan försäkringsbolaget som utreder om du har rätt till skadestånd eller inte. Skulle det bli en tvist mellan dig och företaget, kan du vända dig till Allmänna reklamationsnämnden (ARN) för en kostnadsfri prövning. Även Konsumentombudsmannen (KO), som finns på Konsumentverket, kan i vissa fall företräda en konsument mot ett företag vid en tvist. I sista hand kan du även vända dig till allmän domstol.

Allmänt om principalansvar

Principalansvar rör arbetsgivarens ansvar för arbetstagarens vållande. Inom de flesta rättssystem framträder en tendens att göra arbetsgivaren ansvarig för arbetstagares vårdslöshet även då vållande inte kan styrkas hos honom själv (eller hos hans organ om arbetsgivaren är en juridisk person).

Principalansvaret regleras i 3 kap 1 § skadeståndslagen. Det betecknas stundom som en form av strikt ansvar eller objektivt ansvar, eftersom arbetsgivaren blir skadeståndsskyldig utan eget vållande. Arbetsgivarens principalansvar kan betraktas som ett medel att på lämpligaste sätt placera kostnaden för de person- och sakskador som uppstår i arbetsgivarens verksamhet genom vållande av någon i verksamheten sysselsatt. Arbetsgivarens skadeståndsskyldighet utgör en form av ”enterprise liability” (företagsansvar), för att begagna en i amerikansk diskussion vanlig term.

Tips och goda råd om företagsförsäkringar

Arbetstagarens ansvar

Arbetsgivarens ansvar över arbetstagarens handlingar är dock begränsade enligt 4 kap 1 § skadeståndslagen på följande sätt: För skada, som arbetstagare vållar genom fel eller försummelse i tjänsten, är han ansvarig endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter.

Likställd med arbetstagare
6 kap 5 § skadeståndslagen nämner under punkt 3 såsom likställd med arbetstagare den som för annans räkning utför arbete under omständigheter liknande dem som förekommer i anställningsförhållande. Härav kan man sluta att principalen svarar för vållande av anlitade personer som utför sådant arbete som arbetstagare vanligen gör, när arbetsgivarens ifrågavarande verksamhet inte har den omfattning att den fordrar anställd personal. Det är sålunda inte någon förutsättning för principalansvar att den anlitade erhåller ersättning för sitt arbete. Till denna kategori kan man räkna exempelvis en fastighetsförvaltare, vilken då och då utövar tillsyn över en fastighet vid sidan av sitt vanliga arbete, eller en tillfällig städhjälp eller trädgårdsarbetare.

Arbetsgivarens ansvar för anlitade företagare

Såsom nyss nämndes åvilar principalansvaret även den som har en driftsledning som inte är anställd (fastighetsförvaltaren med flera). Däremot har en företagare såsom huvudregel intet ansvar för vållande av andra självständiga företagare vilka han anlitar i sin verksamhet. Stundom blir det ett skadeståndsrättsligt problem att avgöra huruvida den som anlitats är att betrakta som arbetsgivarens driftsledning (för vars vållande han ansvarar) eller som en anlitad självständig företagare (för vars vållande han inte svarar).

Undantag från huvudregeln att arbetsgivaren inte ansvarar för självständiga företagare är följande:

1. Kontraktsförhållanden – I kontraktsförhållanden är huvudregeln, att den som anlitar en självständig företagare blir ansvarig för vållande av denne eller hos honom anställd. Såsom huvudregel torde gälla att den som anlitar annan för att fullgöra en preciserad kontraktsförpliktelse svarar för dennes vållande vid utförande av uppdraget. I vissa fall finns dock inget ansvar för vållande av anlitad självständig företagare, trots kontraktsförhållandet till den skadelidande.

2. Non-delegable duties – Även i rent utomkontraktuella förhållanden (utomobligatoriska) kan den som anlitar en självständig företagare ansvara för denne (eller hans arbetstagare), nämligen om det åvilar honom en preciserad förpliktelse att utföra vissa handlingar som erfordras för att tillgodose allmän säkerhet.

3. Andra fall – Även i övrigt förekommer i särskilda fall ansvar för anlitade självständiga företagares vållande.

4. På ungefär samma sätt som en uppdragsgivare kan bli ansvarig för vållande av en självständig företagare som han anlitat, kan en ägare till en fastighet bli ansvarig för skador som vållats av föregående ägare till fastigheten.

5. Ansvarsfriskrivningar – Skadeståndslagen utgör dispositiv rätt (dvs. gäller om inte annat är avtalat), och en ansvarsfriskrivning från principalansvaret enligt lagen bör därför i princip vara gällande. Det finns emellertid tvingande regler i kontraktsrätten, som inkluderar ett vittgående principalansvar och som sträcker sina verkningar in på det område som är aktuellt här. Se t.ex. 32 § konsumenttjänstlagen, som föreskriver tvingande ansvar för vissa sakskador. Att detta innefattar principalansvar framgår av att ansvaret gäller bland annat skada som beror av respektive vållats av någon på näringsidkarens ”sida”.

Utanför området för tvingande rättsregler kan det komma ifråga att jämka friskrivningar som berör principalansvaret enligt 3 kap 1 § skadeståndslagen med stöd av 36 § avtalslagen.

Arbetsgivarens ansvar gäller för skada vållad i tjänsten

Ansvar för annans vållande förutsätter att denne handlat i tjänsten. Detta gäller både ansvar för arbetstagares vållande och ansvar för vållande av anlitad självständig företagare, se 3 kap 1 § skadeståndslagen och 7 kap 1 § sjölagen. För vad arbetstagaren gör på sin fritid svarar arbetsgivaren vanligen ej. Undantagsvis kan dock arbetstagarens handlande, även om han inte var i tjänst vid skadetillfället, ha sådant samband med hans arbete att arbetsgivaren blir ansvarig. Handlingar som företas under tjänstetid och under utförandet av arbetstagarens normala arbetsuppgifter är dock i regel företagna i tjänsten.

Även om handlandet inte ingick som ett led i arbetstagarens egentliga arbetsuppgifter kan emellertid hans arbetsgivare bli ansvarig. Vid handlingar av utpräglat privat karaktär ansvarar dock icke arbetsgivaren ens om de företas under tjänstetid. Arbetsgivaren kan även bli ansvarig för uppsåtliga brott som arbetstagaren begår, under förutsättning att de har samband med tjänsten. Särskilt när brottet skett i samband med utförandet av ett avtal mellan den skadelidande och principalen, kan ansvar inträda för den senare. Vid handlingar som är helt opåräkneliga från arbetsgivarens synpunkt (”abnormhandlingar”), till exempel sabotagehandlingar eller dråp begångna av arbetstagaren, svarar arbetsgivaren ej.

Vem är den ansvarige principalen?

Det är ibland klart att den som vållat skada är arbetstagare men ovisst vem som är hans principal, nämligen om flera olika arbetsgivare kan komma i fråga. Enligt motiven ska i sådant fall frågan avgöras med beaktande av vilken av de båda arbetsgivarna som närmast utövar kontroll över arbetstagaren och svarar för arbetsledning i fråga om de aktuella arbetsuppgifterna.

Sammanfattning

Arbetsgivaren ansvarar för arbetstagarens handlingar i tjänsten. Vad som betecknas som ”i tjänsten” är en fråga som har flera svar. Om det föreligger synnerliga skäl, ansvarar dock arbetstagaren. För att få ett hum om vad synnerliga skäl kan vara i en potentiell situation, måste man givetvis studera prejudikat. Det ska tilläggas att till arbetstagare likställs vissa personer i särskilda situationer.

Arbetsgivaren har som huvudregel inte ansvar för självständiga företagare som han anlitar. Det finns emellertid undantag, grupperade i 5 klasser.