I det här fallet handlade frågan om oönskad, obehaglig och långvarig mediauppmärksamhet. Men sorg, olika former av slitsamma separationer, har också den effekten på en normal och sund människa. Liksom tuffa uppgifter som man inte tidigare har handskats med. Alicias svar var kort och kärnfullt:
”Nej [det blir inte lättare med tiden], men du blir bättre på att hantera det”.
I vissas öron låter det svaret som ett raljerande; en avsikt att säga något märkvärdigt och milt provocerande med en ”glimt i ögat”. De hör bara att någon försöker att ”låta smart” utan att egentligen säga något meningsfullt och användbart.
I själva verket är det en träffande och meningsfull variant av det intetsägande ”It is what it is” (det är vad det är). En naturlag som är lätt att glömma eller förbise helt är att många utmaningar, kanske de flesta ”svårighetsgrader” i livet, är inte variabler utan konstanter.
När folk i affärslivet använder ordet ”katalysator” finns det en oanad koppling till denna typ av konstanter. Inte för att de flesta har skolans kemilektioner i minnet när de använder uttrycket. Det låter mest bra att säga floskler som andra också använder flitigt inom samma bransch. Särskilt som det låter som något som driver på, är ”skapande” och visar handlingskraft. Men en detalj från kemin är att en katalysator är ett ämne som påverkar andra processer utan att själv förändras. Den är vad den är, och efter att allt har hänt och att saker runt omkring har ändrats, så förblir den vad den var tidigare.
När jag eldade en mysig brasa vid en strand i somras blev jag påmind om att syre fungerar som en slags katalysator. Jag behövde inte plaska på tändvätska, bensin och liknande för att få fart på elden och hålla den brinnande. Jag behövde bara starta elden och sedan röra om och ”lufta” så att det fanns utrymme för syre att komma in bland lågorna. Varje som jag gjorde det, flammade elden genast upp.
Hängivna kemister kan säkert ge bättre exempel än syre. En del av min poäng är att om jag exempelvis hade slängt en tegeltjock bunt papper på brasan så hade elden kvävts snarare än att lågorna hade flammat upp. En universitetsutbildad kemist eller en intelligent unge skulle nu vid det här argumentet kunna invända att katalysatorer inte måste ha den effekten, att de snabbar upp processer, utan de kan faktiskt ha motsatt effekt och sakta upp dessa. Min poäng, må så vara att exemplet med syre och luft kanske inte är perfekt, är att även om papperet i bunten kanske till slut hade börjat glöda och kanske till och med brinna lite, så hade slutresultatet tydligt ändå blivit väl synlig aska. Men luften vid strandelden, förblev luft. Ingen synbar förändring.
För att återkomma till huvudspåret: Olika människor möter samma slags utmaningar när de försöker något. De upplever dessa på olika sätt, beroende på bakgrund och mentalitet. Det kanske enda gemensamma är att det oftast tar lite längre tid och känns svårare i början för alla. Efter ett tag, om folk fortsätter, vallas de in i illusionen att det för varje gång blir lättare. Men det är inte utmaningen som förändras och är i rörelse utan det är man själv.
Mount Everest antar sannolikt inte olika former för varje individ som försöker bestiga berget (annat än i kanske science-fiction berättelser). Berget blir inte plötsligt skålformad, för att i nästa ögonblick vrida sig till någon slags korkskruv. Och klättrandet blir aldrig något som man kan göra medan man sover. Det är en tuff resa även för den vanaste av klättrare, att försöka nå toppen. Berget förblir som sagt neutralt mot alla och är, likt kanske de flesta utmaningar, egentligen oberoende av vem som kommer till det. Men medan förstagångsnybörjaren blir utslagen av att kämpa mot kondition, teknik, metod, koordination, orientering, kyla och mental vilja, så kommer andra mycket längre. För att de har blivit bättre på att hantera utmaningen.
Det blir aldrig lättare – men du blir bättre på det.
