Statens roll som största kund
I Sveriges högskattesamhälle har staten blivit den enskilt största ekonomiska aktören. Genom skattefinansierade tjänster inom vård, skola, omsorg, arbetsmarknadsåtgärder och bidragssystem står staten för en betydande del av landets ekonomiska transaktioner. När staten inte bara reglerar ekonomin utan också distribuerar en stor del av resurserna, blir det mer rationellt för företag att anpassa sig efter statens incitament snarare än efter marknadens. Detta har lett till att många företag – både legitima och kriminella – ser statens utbetalningar som den mest lönsamma affärsmodellen.
Från opportunism till organiserad brottslighet
I första ledet ser vi företagare och organisationer som strategiskt söker bidrag, anpassar sina verksamheter efter stödformer och optimerar ansökningar för att maximera skattepengarna de kan ta del av. Detta kan i sig vara moraliskt tveksamt men lagligt.
Det naturliga nästa steget är dock att kriminella aktörer upptäcker att det finns ännu enklare pengar att tjäna genom att helt enkelt manipulera systemet.
Kriminella nätverk och organiserad brottslighet har i allt högre grad insett att välfärdsbrott ger bättre avkastning än traditionella brott som narkotikahandel, rån eller utpressning – och med betydligt lägre risk.
Dessa brott genererar mellan 43 och 75 miljarder kronor per år enligt Andreas Falk, som är brottsförebyggare i Uppsala kommun. Som jämförelse omsätter narkotikamarknaden årligen drygt 15 miljarder kronor.
Genom skalbolag, falska fakturor och påhittade verksamheter kan miljoner pumpas ut ur statskassan utan att en enda kund behöver övertygas eller en enda vara levereras.
Exempel på kriminellt bidragsentreprenörskap
- Bluffvårdcentraler och assistansbolag – Fakturering för patienter som inte existerar eller vård som aldrig getts.
- Falska utbildningar och integrationsprojekt – Skolor och arbetsmarknadsprojekt där deltagarna bara finns på papperet.
- Låtsasjobb och skenanställningar – Anställningar som endast syftar till att kvittera ut nystartsjobb eller lönebidrag.
- Organiserad bidragsbrottslighet – Personer som samordnas för att samtidigt ta emot olika former av socialbidrag och arbetslöshetsersättningar.
Varför sker detta i högskattesamhällen?
I en ekonomi där medborgarnas pengar primärt cirkuleras genom staten uppstår flera konsekvenser som gör detta fenomen oundvikligt:
- Skattenivåerna skapar incitament för att tjäna pengar på staten istället för marknaden: När marginalskatterna och arbetsgivaravgifterna är höga, minskar avkastningen på ärligt arbete och företagande. Istället blir det mer lönsamt att hitta kryphål i bidragssystemen där avkastningen är högre.
- Centralisering och komplex byråkrati ökar systemets sårbarhet: Ju mer staten tar på sig ansvaret för ekonomisk distribution, desto fler regelverk och administrativa system skapas. Dessa system blir i sin tur svårare att övervaka, och därmed enklare att utnyttja.
- Brist på marknadsdisciplin: När en verksamhet finansieras av skattepengar snarare än kunder, försvinner marknadens naturliga kontrollmekanismer. Ingen kund kan rösta med plånboken, och ineffektiva eller rent av fiktiva verksamheter kan existera så länge de lyckas hålla myndigheterna nöjda på pappret.
- Svårigheter att ifrågasätta bidragssystemet politiskt: Politisk rädsla för att framstå som att #vara emot svensk välfärd” gör att bidragssystem och offentliga stöd sällan ifrågasätts på djupet, även när det finns omfattande bevis för missbruk och korruption.
Kan det stoppas?
Att motverka kriminella bidragsentreprenörer är en utmaning, men några åtgärder kan ge märkbara resultat:
- Skärpta kontroller och granskningar – Regelbundna revisioner och AI-baserad analys av misstänkta transaktionsmönster.
- Förenkling av bidragssystemet – Ju färre specialdesignade bidragssystem, desto svårare blir det att utnyttja dem.
- Minska statens roll som primär finansiär – Ett samhälle där marknaden (svenska folket) snarare än staten är den huvudsakliga ekonomiska aktören minskar incitamenten för bidragsbrott.
Kriminella bidragsentreprenörer är inte ett avvikande fenomen utan en logisk följd av ett system där staten driver omfattande bidrags- och ersättningsprogram med folkets pengar.
Risken med detta borde vara uppenbar. För ingen hanterar andras pengar lika ansvarsfullt som man hanterar sina egna.
