Detta är första delen av åtta om kända affärsskandaler och bedragare.
Bernie Madoff gjorde sig känd för att hans fond aldrig gjorde förluster, och som hade oslagbart höga vinster. I verkligheten så bedrevs ingen värdepappershandel alls. Alla pengar gick in på ett bankkonto hos JP Morgan Chase, det numera ökända 703 kontot (slutsiffrorna i kontonumret). Pengarna användes dels till Bernies lyxliv, och dels för att täcka förlusterna i hans legitima verksamhet.
Bernie Madoff drev en fullt legitim verksamhet på 19:de våningen i New York med ca 150 anställda. På den 17:de våningen i samma byggnad, pågick en verksamhet som endast en handfull personer kände till. Varje morgon, så tog de gårdagens tradinghistorik, och valde vinnarna. Detta skrevs in i deras egen tradinghistorik, som var på vanligt papper. Utöver det, så hade det en klonad version av DTC, vilket i princip är ett ”bankkonto för aktier”. Det fungerade i praktiken som ett fejk bankkonto, som de kunde visa upp om de blev granskade.
Bernie Madoff klarade sig igenom inte mindre än tre utredningar av den amerikanska finansinspektionen SEC. Han åkte dit först när hans klienter gjorde så stora uttag från fonden under finanskrisen 2008, att det skapade ett likviditetsproblem.
SEC ställde inte rätt frågor under sina utredningar, eftersom Bernie Madoff själv var rådgivare till just SEC, samt att han var känd för att bestraffa folk genom uteslutning från världens mest lönsamma fond, om man ställde för mycket frågor. Ingen ville bli utesluten och alla ville ha tillgång till honom, både för att tjäna pengar, men även för att lära sig om finansmarknaden, vilket Bernie Madoff av många ansågs vara en tillgång. SEC hade dock alla möjligheter i världen att utreda honom, men de lät status, personliga band, och rädsla för att bli avskurna från honom, komma i vägen för sunt omdöme.
Hur hade Nielsen Valuation Group hanterat en due diligence av Bernie Madoff?
De svåra frågorna måste ställas, och om det sker på bekostnad av en bestraffning, så som en avvisning från fonden, så vore det i detta fallet värt det, eftersom det ändå var ett ponzi scheme. De med rent mjöl i påsen tar aldrig illa upp när man ställer nödvändiga frågor. En ovilja att svara på frågor i en due diligence process, mer eller mindre garanterar att något inte är som det borde och då är det bättre att avsluta processen redan där.
