Därmed är det kanske inte så förvånande att så mycket pengar, kraft och tid idag läggs på att stimulera och sporra innovation. Grundtanken är god: Det är sannolikt så vi kan lösa dagens och framtidens problem och utmaningar. Samtidigt finns en del som tyder på att detta starka intresse för innovation gått för långt och övergått i en besatthet som främst tar sig uttryck i tomma ord och meningslösa satsningar.
Under lång tid var ordet och begreppet ”innovation” något tabubelagt, och fenomenet i sig sågs som hotfullt och utmanande av rådande ordningar. Genom den berömde österrikiske ekonomen Joseph Schumpeter (1883-1950) introducerades innovation i ekonomiska modeller och blev en viktig förklarande faktor för ekonomisk utveckling. Men fram till förra seklets mitt var det nästan enbart i akademiska miljöer som innovationsprocesser fick någon vidare uppmärksamhet. Genom 60- och 70-talens begynnande strukturomvandlingar i ekonomin, och de kriser som sedan följde, kom regeringar och myndigheter på allvar börja att betrakta innovation som en faktor för utveckling, som kunde stimuleras och understödjas. Givet vad vi redan konstaterat, att innovation är en utomordentligt viktig drivkraft för utveckling och samhällets problemlösning, är det i och för sig inte så konstigt att beslutsfattare i olika sammanhang började visa intresse för att systematiskt stödja och uppmuntra innovation.
I teorin är alla dessa initiativ lovvärda, men i praktiken blir de ofta ineffektiva och missriktade.
Under de senaste decennierna, sedan 90-talets mitt, förefaller innovation som begrepp och fenomen ha tagit ytterligare ett steg i det allmänna medvetandet och övergått till att betraktas som en universallösning. Det tycks knappast finnas någon fråga som inte innovation idag är svaret på. Politiker, byråkrater, företagsledare, konsulter och forskare tävlar om att lovorda innovation, och sjösätter den ena storslagna satsningen efter den andra: Hållbar omställning, smarta städer, grön energi, strategiska samverkansprogram. I teorin är alla dessa initiativ lovvärda, men i praktiken blir de ofta ineffektiva och missriktade.
Samtidigt som samhället tycks besatt av innovation finns nämligen oroande tecken på att innovationstakten sjunkit.
Samtidigt som samhället tycks besatt av innovation finns nämligen oroande tecken på att innovationstakten sjunkit, och att de enorma satsningarna till trots, så är vi mindre innovativa idag än förr.
Kan det finnas ett samband?
I en nyligen publicerad bok utvecklar jag tesen att allt det tomma prat kring innovation som vi idag blivit vana vid – alla floskler och slogans, alla events, alla kommunikationsstrategier, och alla organisatoriska påfund med innovationskontor, innovationshubbar och innovationssatsningar – inte bara är slöseri med resurser, utan dessutom har förlorat siktet på vad innovation är, och därmed flyttat fokus från vad innovation behöver för att blomstra.
Bevisligen skedde en massa innovation också under den tid då ingen pratade om innovation.
Det finns en påfallande okunskap i samhället, och särskilt bland makthavare, om hur innovation går till. Till skillnad från vad som ofta görs gällande i populärkulturen, i informationsmaterial och i kampanjer, är innovation sällan något spektakulärt, och sällan en process med snabba och tydliga resultat. Tvärtom är innovation nästan alltid komplext, dynamiskt och oförutsägbart, nästan alltid beroende av människors trägna och långsiktiga arbete på basis av djup expertis och mångårig erfarenhet, och nästan alltid ett samarbete mellan olika aktörer som drar nytta av både tillfälligheter och etablerade strukturer och institutioner.
Resurser är aldrig oändliga, och varje krona och minut som ägnas åt det ytliga innebär en krona och en minut mindre som ägnas åt det som verkligen har betydelse.
Bevisligen skedde en massa innovation också under den tid då ingen pratade om innovation, före innovationskontoren och innovationsstrategierna, och innan politikernas omdöme grumlades av orealistiska förväntningar och fick dem att börja satsa på ytligheter och tomma löften om utveckling, tillväxt och konkurrenskraft i den globala kunskapsekonomin.
Egentligen är logiken enkel: Resurser är aldrig oändliga, och varje krona och minut som ägnas åt det ytliga innebär en krona och en minut mindre som ägnas åt det som verkligen har betydelse.
Politiker, byråkrater och företagsledare behöver ta ett steg tillbaka och fundera över om deras grandiosa satsningar verkligen är meningsfulla.
Innovation är bra, men måste uppmuntras och stödjas med utgångspunkt i kunskap om hur innovation fungerar och behövs. Politiker, byråkrater och företagsledare behöver ta ett steg tillbaka och fundera över om deras grandiosa satsningar verkligen är meningsfulla. Mycket tyder på att de inte är det, utan att de snarast verkar innovationshämmande genom att lägga fokus på helt fel saker.
Olof Hallonsten är sociolog verksam vid Ekonomihögskolan vid Lunds universitet. Han har många års erfarenhet av innovationsstudier, och har även arbetat som konsult åt EU-kommissionen och flera svenska myndigheter. Hans bok Empty Innovation (Palgrave, 2023) finns att ladda ner gratis på springer.com/book
