Oppositionen stoppade regeringens förslag att begränsa uppräkningen av skiktgränserna för inkomståret 2018. Lagändringen skulle annars ha införts den 1 januari 2018 och inneburit att ytterligare 80 000 personer betalat statlig inkomstskatt.
Detta är en fingervisning till hur regeringens skattepolitik ser ut och kommer att se ut i framtiden. Finansminister Magdalena Andersson sa i en debattartikel den 26 augusti 2017 att de borgerliga partiernas agerande ”i praktiken riskerar Sverige att återvända till den ordning som bidrog till stora underskott i statsfinanserna och den ekonomiska krisen i början av 1990-talet”. Hennes artikel var också en reaktion på att oppositionen röstade ned gravt försämrade skatteregler för småföretagarna genom föreslagna förändringar av 3:12-reglerna, som alltså röstades ned av oppositionen, läs här.
Finansministerns panikartade reaktion är ett indirekt erkännande av att regeringens företrädare är oroliga för att Sveriges ekonomi kommer att få stora problem inom kort, därav alla skattehöjningar och nya skatter till höger och vänster. Att begränsa uppräkningen av den statliga inkomstskatten såsom förslaget lydde hade inneburit 2,66 miljarder i ökade skatteintäkter till staten. Dessa pengar ska ”reparera och bygga ut välfärden” såsom Finansministern uttrycker det.
Fundera dock på, vilken välfärd och till vem? Regeringen skadeskjuter landet genom sitt agerande och kräver sedan pengar för att klara av den ökade belastningen på välfärdssystemen genom att kräva ytterligare pengar av folket, genom beskattningssystemen, delvis genom att tynga befintliga och skapa nya.
Den nedre skiktgränsen för statlig inkomstskatt för 2018 är 455 300 kr (räknar du in grundavdraget blir dock beloppet högre), läs vidare om ämnet här. Regeringen hade föreslagit att skiktgränsen skulle gå vid 445 400 kr, dvs. gränsen hade gått på en årsinkomst som hade varit drygt 10 000 kr lägre än nuvarande skiktgräns. På detta sätt skulle det alltså ”smygas” in en skattehöjning på höginkomsttagare.
Nu tänker du kanske, stormen är över, det här är numera gammal skåpmat.
Men icke så, Sverige fortsätter i rask takt att göra sig av med skattepengar, bland annat 700 miljoner under 2018 för ett lagförslag som föreslås träda i kraft 1 juli (Regeringen och Centerpartiet vill rösta igenom förslaget) som handlar om ”uppehållstillstånd för vissa ensamkommande unga”, som grovt har kritiserats av lagrådet. Det är inte PK att koppla regeringens förslag till skatteökningar och nya skatter till sådana ämnen. Men faktum kvarstår, att det är den välfärden du betalar för och vid valet är frågan vilken makt man ger vänsterkoalitionen.
Man bör också fundera på regeringens uttryckssätt angående att höja skattebelastningen på höginkomsttagare. I lagförslaget uttryckte de att effekten på antalet arbetade timmar är ”försumbart”. (Se sidan 10 här). Ingen forskning eller nationalekonomiska teorier anfördes till grund för detta uttalande. Detta kan ställas i relation till yttranden den kända tankesmedjan Timbro uttryckt, bland annat avseende den s.k. Lafferkurvan. Lafferkurvan är en känd nationalekonomisk teori som visar förhållandet mellan skattesats och skatteintäkter. Lafferkurvans topp bör ses som den absolut högsta skattenivå som går att motivera, oavsett vilka fördelningspolitiska preferenser man har.
Oavsett, är det väldigt logiskt och självklart, att om kravet på att betala statlig inkomstskatt sänks varje år på grund av att staten har ont om pengar av olika anledningar, som alltså skulle innebära att du betalar ungefär 50 procent inkomstskatt på varje intjänad hundralapp över gränsen, så kommer folk till slut att hellre välja friheten än att jobba mer.
Välj friheten valet den 9:e september!
John Knutsson
Denna text är skribentens personliga åsikter. Vill du skriva en replik kan du skicka in den här.
