Utgångspunkten är att Skatteverket har bevisbördan för inkomster och att den skattskyldige har bevisbördan för kostnader. När Skatteverket hävdar att den skattskyldige lämnat oriktig uppgift och därför påför skattetillägg på den potentiellt undandragna skatten förhåller det sig dock annorlunda. I det fallet är det nämligen undantagslöst Skatteverket som har bevisbördan.
Antag att den skattskyldige har gjort ett avdrag för en utgift som Skatteverket ifrågasatt existensen av, och verket beslutat att såväl neka avdraget som att påföra skattetillägg. Om den skattskyldige överklagar beslutet så att frågan hamnar under prövning i domstol, så har domstolen till att börja med att ta ställning till om den skattskyldige ska tillgodoräknas det gjorda avdraget. Besvaras detta nekande har domstolen också att ta ställning till om det finns förutsättningar att för ta ut skattetillägg. Beträffande den första frågan så är det den skattskyldige som har bevisbördan för att hen har rätt till avdraget. Men beträffande frågan om skattetillägg så är det istället Skatteverket som har bevisbördan för att den skattskyldige inte har rätt till avdraget, och att denne har lämnat oriktig uppgift. I det läget kan det mycket väl vara så att varken den skattskyldige eller Skatteverket förmår att fullgöra sin respektive bevisbörda. Vad som händer då är att den skattskyldige inte får igenom avdraget, och att Skatteverket inte får ta ut skattetillägg. Det ska i detta sammanhang framhållas att beviskravet för skattetillägg är högre (”mycket sannolikt”) än det beviskrav som vanligtvis gäller för själva skattefrågan (”sannolikt”). När Skatteverket har bevisbördan även i den underliggande skattefrågan kan det därför vara så att verket nått upp till beviskravet för att kunna höja beskattningen, men inte nått upp till beviskravet för att kunna ta ut skattetillägg.
Att det hänger ihop så som nu beskrivits kommer i allmänhet som en nyhet för de medlemmar som vi jurister i Skattebetalarnas förening talar med. Tyvärr förefaller det också finnas en utbredd okunskap om detta bland Skatteverkets handläggare. Allt för ofta synes skattehandläggare behandla skattefrågan och frågan om skattetillägg som om det vore samma sak. Tycker handläggarna att bevisläget är tillräckligt för att ändra beskattningen, så påförs inte sällan skattetillägg helt slentrianmässigt. När vi jurister sedan hjälper medlemmarna att överklaga hamnar deras ärenden hos Skatteverkets processförare. Dessa är typiskt sett mer kvalificerade yrkespersoner än de skattehandläggare som fattar de grundläggande besluten. Processförararna tar inte sällan bort skattetilläggen, vilket får till följd att dessa inte tar sig fram till domstolarnas bedömning. Missförstå oss rätt. Vi tycker att det är jättebra när våra överklaganden leder till att Skatteverket tar bort påförda skattetillägg istället för att verket framhärdar i felaktiga bedömningar. Enligt vår mening är det dock ett stort problem att så många skattetillägg överhuvudtaget påförs så lättsinnigt som faktiskt sker, då man i sammanhanget ska ha klart för sig att de allra flesta beslut som går emot den skattskyldige faktiskt inte överklagas.
Sammanfattningsvis är således vår uppfattning att Skatteverket behöver öka kompetensen hos sina handläggare i frågor om bevisbörda och beviskrav. När det gäller det exempel som vi tar upp ovan skulle en lämplig åtgärd t.ex. kunna vara att avkräva att det i ett skattebeslut där skattetillägg påförs, alltid förs ett från sakfrågan självständigt resonemang kring huruvida Skatteverkets bevisbörda är uppfylld när det gäller skattetillägget. Tyvärr är detta något som i alltför många beslut inte existerar.
Erik Wiger och Magnus Bodö, jurister på Skattebetalarnas förening
Diskussionen kommer då att handla om ifall den som rättat gjorde det för att personen misstänkte att skatteverket skulle kunna komma på det, och därmed få ett skattetillägg. Eller om personen rättat en uppgift som skatteverket aldrig hade kommit på tanken att kolla, och därmed blir det inget straff. Se mer...