Ty det är ju så att man har allt att vinna på att lära sig av andras misstag eftersom det inte finns en chans i världen att man både kommer att hinna med att göra om alla själv och dessutom överleva tillräckligt länge för att uppnå något nämnvärt.
Denna kloka insikt kanske man räknar ut själv någon gång i livet men den fastnade tidigt som ett slags budord och har varit min ständiga följeslagare genom åren efter att jag själv läste aforismen någonstans varmed formuleringen (om än parafraserad här ovan) slog an en ”klockren” sträng och ton inom mig.
"Lär av andras kunskap, för du kan inte göra om alla själv."
Jag fick från barnsben och framdeles förmånen att utvecklas med sjumilakliv och ”anklagades” med jämna mellanrum för att vara en förklädd hundraåring tack vare min brinnande drivkraft om att undvika vad tennisvärlden och i viss utsträckning schackvärlden kallar ”unforced errors”.
Kuriosa är att denna mentalitet är långt från en självklarhet i omvärlden även om jag länge levde i den illusionen, att det fanns få saker som var så givna som det onödiga i att göra onödiga misstag. Det säger ju nästan sig självt, skulle man ju kunna tycka. Men som min skolfräken sade till mig i första klass: – Säg inte ”man” när du menar ”jag”. Många år senare hjälpte detta mig också att inse att ”självklart” betyder inte heller ”allaklart” (så att säga). Det är egentligen en ad absurdum-logik att förnärmat säga till någon annan än sig själv att något är ”självklart” eftersom det i snart sagt 100 fall av 100 uppenbarligen inte är tydligt för den externe mottagaren. Bara för att någon kunskap framstår som lysande eldskrift på himlen för en själv så betyder det inte automatiskt att alla andra också uppfattar det på samma sätt.
"Självklart" är en egocentrisk term
Perspektiv skiljer sig.
Exempelvis har jag haft som benhård topp 3-prioritering i livet att man (alla) vinner på att undvika att fastna i processer som man kunde ha utfört ”effektivare” – vilket är en variabel som kan betyda snabbare, hälsosammare, smartare, smidigare, billigare, större mervärden, ”win-win”, mer hållbart och så vidare.
Till min ständiga förundran angrips denna prioritering och mentalitet varje dag av allsköns människor som liderligt argumenterar att "perfektionism" är uttryck för ”dåligt självförtroende”, ”kontrollbehov” och en lång rad andra motiveringar. Ovanpå detta staplas Jante-lagen (vilket jag inte automatiskt definierar som avundsjuka, utan oftast en vidskeplighet kring att ”vanliga dödliga” inte ska uttrycka sig på ett sätt som kan misstolkas av gudarna som att man tror att man är en av dem eftersom man då således ökar risken att dra på sig gudarnas vrede – vilket förstås kan undvikas om man håller huvudet lågt, blicken sänkt och inte ”tror att” man ”är något”).
Rent idé- och lärdomshistoriskt så förstår jag hur det har blivit så. Det är ju av allt att döma den ursprungliga anledningen till att de delar av mänskligheten som firar födelsedag och nyår har vävt in traditioner i firandet såsom ljus och fyrverkerier och kalastutor och att man ska skynda sig att blåsa ut ljusen: Dels så levde man ju var timme och dag endast på gudarnas nåder och då fanns det ju anledning att fira milstolpar såsom att man lyckats överleva deras vrede ett helt kalenderår; dels så ville man inte förstöra allt genom att göra så mycket väsen om sig att man väckte gudarnas eller drakarnas uppmärksamhet och oaktsamt riktade onda ögat på sig själv eller den som man ville fira. Därför var det läge för de slags ”distraktionstaktiker” som man idag ofta ser i Hollywoodfilmer: i detta fall skrän, rök, visslande ljud och annat som kunde maskera det fuffens som man egentligen höll på med. Och sedan gällde det att blunda hårt och önska att man var kvar i jordelivet när man öppnade ögonen igen och efter att röken lagt sig.
Ungefär så.
Jag förstår den slags primala önskan att hålla huvudet lågt och undvika att locka till sig stampandet från Tyrannosaurus Rex eller skriet från flygande Pterodaktyler.
Samtidig vet jag att i många situationer där kroppen genomgår akuta fysiologiska och beteendemässiga förändringar (exempelvis att skelettmusklerna förses med mer blod, blodtrycket ökar, hjärtfrekvensen och kortisolkoncentrationen likaså och matsmältningen drar ihop sig) så aktiveras denna process för att psyket förbereder sig på att fäkta eller fly på grund av att den reagerar på hotbilder som (om man ska tro vetenskapen) upphörde att existera för 230 miljoner år sedan.
Vissa saker hör hemma i en annan tid.
Genom att veta den moderna vetenskapen bakom vissa saker och känna igen reaktionsmönstren hos mig själv eller andra plus förfoga över kunskaper om hur jag ska hantera de neurofysiologiska falsklarmen, så kan jag undvika otaliga reflexhandlingar och situationer som annars hade gjort alla delar av mitt liv olidligt svårare. Jag är istället avslappnad när jag ska tala inför främlingar, oavsett storleken på publiken, och bränner ingen onödig energi på improduktiv stress. Istället kanaliserar jag kroppens mobiliserade energi till att bli ”taggad” på rätt sätt. I överlag har jag en sund självkontroll och fokus i lägen där de flesta skulle ha halsat piller som om det vore jordnötter. Jag undviker kontinuerligt mängder av onödiga missförstånd och onödiga konflikter och uppnår oerhört mycket mer varje dag istället för att genomgå livet nergrävd i en psykologisk skyttegrav.
Kanske är det detta som den i affärskretsar mytomspunne kinesiske generalen Sun Tzu menade i Krigskonsten (Kapitel III – Om Strategiska Attacker) att: ”
Om du känner fienden och dig själv, är utgången av hundratals strider givna. Om du känner dig själv men inte fienden, får du ett nederlag för varje seger. Känner du varken fienden eller dig själv, är du förlorad.”
Samhället frodas bara om kunskapen skickas vidare
Jag skulle inte veta allt detta utan andra som gått före och utsatt sig för livet och delat med sig av sina observationer, lärdomar och reflektioner. Jag är tack skyldig bland andra stressforskaren och psykologiprofessorn Marianne Frankenhaeuser som skrev ett nittiotal böcker om exempelvis nyansen mellan ”överstimulering” och ”understimulering”, om skillnaderna mellan A-personligheter och B-personligheter och mycket mer.
Om inte fallet var så tidigare, botade Marianne Frankenhaeuser mycket av min höjdskräck gällande prestationer.
För att parafrasera bland andra Bernard av Chartres och Sir Isaac Newton: – Om vi ser på längre avstånd och i en vidare omfattning så är det för att vi står på jättars axlar och att de höjer upp oss till en panoramautsikt.
Att mänskligheten på ett upphöjande sätt hjälper varandra lyfta och sprida värdefull kunskap är, inte minst på grund av pandemin och tiotals miljoner förlorade jobb, viktigare än någonsin för vår gemensamma överlevnad och välfärd.
hatten av för en pricksäker hänvisning till Sun Tzu, ett måste för en dekonstruktion av klyftan mellan de invigda och de oinvigda i framåtskridandets paradigm. Jag gillar att du inte skyler med det. Och att kunskap ska föras vidare, att kunskap är samhällets klister, är väl fundamentalt, men det gör inte automatiskt att samhället mår bra. Speciellt inte om vi ska tänka oss det som en subtil krigszon. Någonting måste finnas däremellan som kanaliserar kunskapsutbytet i någonting som främjar samhället utan att det börjar slå blixtar mellan Sun Tzu och jante.
Religionen har ju sin meritokrati också, så det är kanske inte pricksäkert att positionera den på samma sida som jante? Jag tänker på det populära begreppet konfirmationsbias, som en underrubrik till retorik. Vill du att samhället (och inte ett avgränsat kluster av det) ska må bra, borde du börja fundera på hur du paketerar din kunskap. Du skriver dessutom samhällen i plural – du gör anspråk på ett stort politiskt och socialt uppdrag – vilket ger mig anledning att emfasera.
Du har helt rätt i att spridningen av kunskap är viktigare än någonsin. Med alla tankens undermeningar kommer samhället säkert se markant annorlunda ut efter pandemin. Vad vi har för händerna borde alltså vara en rannsakan av vad som händer med den ackumulerade kunskapen: hur paketerar vi den innan vi för den vidare? Vi paketerar alltid kunskapen till förmån för vårt eget varumärke (både i allmän och professionell bemärkelse). Se mer...