Men trots denna skugga som legat över mig under en stor del av mitt liv, känner jag ett behov av att dela med mig av min resa. En resa som tagit mig från de mörkaste avgrunderna av ångestens grepp till en plats där ljuset återigen börjat skina. Ångesten har varit en ständig följeslagare. Ibland har den bara varit en svag susning i bakgrunden, men alltför ofta har den skrikit överväldigande högt och omöjlig att ignorera. När jag trädde in i vuxenlivet, med alla dess ansvar och förväntningar blev ångestens närvaro än mer påtaglig. Jag kände mig ständigt som att jag balanserade på kanten till en avgrund med en ständig risk att dras in i mörkret. Livets påfrestningar och krav blev snart övermäktiga. Varje morgon var en utmaning, en kamp för att kliva ur sängen och möta dagen. Mitt inre jag skrek efter någon form av lättnad, något som kunde ge mig en paus från denna ständiga turbulens. Jag sökte tröst i alkohol som till en början verkade erbjuda en tillflykt från smärtan men snart insåg jag att alkoholen bara var en tillfällig lösning, en falsk vän som i själva verket förvärrade min situation. Den förvandlades till ytterligare en kedja som höll mig fast i mörkret, vilket påverkade inte bara mig utan också mina nära och kära som stod maktlösa och såg på hur jag kämpade mot mina inre demoner.
När jag till slut sökte hjälp, stötte jag på en sjukvård som, även om den hade goda intentioner, inte kunde ge mig den hjälp jag så innerligt behövde. Diagnosen Generaliserat ångestsyndrom (GAD) gav mig till en början en känsla av lättnad – äntligen hade mina känslor ett namn men de mediciner som föreskrevs hjälpte inte, de blev bara en till börda att bära och förvärrade endast situationen. Men låt mig vara tydlig: mitt budskap är inte enbart sorgligt. Det är också en historia om hopp, återhämtning och om att hitta ljuset igen. Genom min berättelse vill jag ge andra hopp, visa att det går att bryta sig loss från ångestens bojor och finna glädje och mening i livet och vardagen igen.
Under en stor del av mitt liv fanns det en känsla av att något inte riktigt stämde. Även om jag hade vaga misstankar kunde jag inte sätta fingret på vad det egentligen var. Vad jag inte visste vid den tiden var att jag led av odiagnostiserad ADD. Denna insikt skulle ha gett svar på många av de förvirrande känslor jag brottats med genom åren men ironiskt nog var det inte min egna kamp som ledde till denna upptäckt, utan snarare min dotters. När skolans krav blev övermäktiga för henne började vi söka svar. Vad kunde ligga bakom hennes utmaningar? Det var under denna undersökningsprocess som min fru stötte på en artikel om ADHD. När hon skickade den till mig och jag läste igenom den kände jag en omedelbar igenkänning. Varje rad och varje beskrivning tycktes resonera med mina egna erfarenheter. Det kändes som att jag läste en beskrivning av mitt eget liv, och insikten var överväldigande.
För mig var denna upptäckt mer än bara en diagnos. Den blev en nyckel till självförståelse och min personliga utveckling men kanske ännu viktigare var att den erbjöd en förklaring till mina nära och kära om varför jag betedde mig som jag gjorde emellanåt. Mina handlingar, mina reaktioner, ångesten och de plötsliga humörsvängningarna - allt hade nu en förklaring. Medan jag brottades med dessa insikter och vad de innebar för mig, blev jag också smärtsamt medveten om belastningen på mina närmaste. De hade stått vid min sida, stöttat mig och älskat mig genom de mest utmanande perioderna i mitt liv. Det är lätt att förlora sig i sin egna kamp och glömma de som står en närmast. De utmaningar och prövningar de genomgått för att stötta en person med så intensiv ångest kan vara enorma. Jag känner en djup tacksamhet för dem som stått vid min sida, särskilt när jag tänker på hur många som lider av ångest men inte har den lyxen av ett stödjande nätverk.
För mig har denna resa varit både upplysande och helande. Att förstå sig själv är det första steget mot att hantera och övervinna sina inre demoner. Och även om vägen framåt fortfarande kan vara kantad av utmaningar, vet jag att med förståelse, stöd och kärlek kan jag navigera genom dem med förnyad styrka och hopp. Även om insikten om ADD gav mig en djupare förståelse för mig själv och lät mig upptäcka och utnyttja mina unika "superkrafter", var det inte denna insikt som frigjorde mig från ångestens grepp. Inte heller att jag avstod från alkohol blev min räddning utan istället var det en mycket mer personlig och inre uppenbarelse som blev avgörande. Jag ställde mig själv några enkla, men djupt betydelsefulla frågor: Vill jag verkligen fortsätta så här? Vad vill jag vara för typ av förebild till mina barn när de stöter på svårigheter i livet? Vill jag verkligen utforska min fulla potential som människa, eller är jag redo att bara ge upp och låta allt gå till spillo?
Det som slog mig var att oavsett hur mörkt allt verkade, så fanns det alltid två alternativ. Jag kunde fortsätta på den självdestruktiva vägen och riskera att förlora allt som gör livet meningsfullt och värt att leva eller så kunde jag välja att ta kontroll över mitt liv, bestämma vem jag ville vara och gå helhjärtat in för det. Med vetskapen om att jag inte längre hade något att förlora, men allt att vinna, kändes valet solklart. Med denna insikt i hjärtat var nästa steg att hitta de metoder och verktyg som skulle kunna stödja mig på den här resan och för mig blev det tre centrala verktyg som hjälpte mig att finna styrkan, viljan och disciplinen att kliva ur mörkret:
- Träning: Fysisk aktivitet har alltid varit en ventil för mig, en plats där jag kan tömma mitt sinne och fylla på med ny energi. Genom regelbunden träning kunde jag känna hur kroppen och sinnet blev starkare och starkare.
- Luft: Med det menar jag andningsövningar/tekniker som blev som en form av meditation för mig.
- Kyla: Detta kan låta kontraintuitivt för vissa, men kylan och framför allt kallt vatten, gav mig en känsla av att vara levande, att vara närvarande i nuet utan massvis med tankar som flyger runt i hjärnan.
Det kan verka förvånande att dessa tillsynes enkla metoder kunde ha en sådan djupgående effekt, särskilt när tidigare metoder som medicinering och traditionell sjukvård inte hade gett de önskade resultaten. Min frustration blev stor när jag insåg hur mycket dessa metoder hjälpte mig och jag undrade varför ingen hade föreslagit dem tidigare. Jag hade länge känt till fördelarna med regelbunden träning men jag hade svårt att hålla mig till en rutin. Nu, med denna nya insikt och beslutsamhet, kände jag att jag hade hittat rätt verktyg för att bli den bästa versionen av mig själv.
Vändningen i mitt liv skedde på ett oväntat sätt. Medan jag utforskade internet i jakt på metoder för att hantera mitt inre obehag, snubblade jag över en fascinerande figur vid namn Wim Hof, mer känd som "Ismannen". Han hade uppmärksammats för sin förmåga att bada i iskallt vatten under långa perioder utan att påverkas av kylan. Hur kunde detta ens vara möjligt? Hur kunde han utsätta sin kropp för sådana extrema förhållanden utan att skadas? Min nyfikenhet ledde mig till ett videoklipp där Wim Hof delade med sig av en specifik andningsteknik. Han förklarade att denna teknik hjälpte honom att höja kroppstemperaturen genom att öka syremängden i blodet i en process som liknade hyperventilering. Skeptisk men otroligt nyfiken så beslutade jag mig för att testa denna teknik. Till min förvåning kunde jag, efter att ha följt hans instruktioner, hålla andan i nästan tre minuter. Denna upplevelse skakade om min tidigare skepsis om att det skulle vara bluff eller någon ny galning som skall lösa alla problem hos folk. Kanske var det något mer bakom Wim Hofs metoder än att det bara var en "fluga"? Som en person med ett intresse för dykning insåg jag de potentiella fördelarna med att kunna kontrollera min syreanvändning under vatten och jag ville veta mer. Jag var fast besluten att ge detta en ärlig chans och började regelbundet praktisera andningstekniken. Efter några dagar av övning utmanade jag mig själv att ta en iskall dusch mitt i vintern. Jag klarade endast 12 sekunder innan mina ben förlorade all känsla. Men jag gav inte upp. Varje dag utsatte jag mig för kylan vilket gradvis ökade min uthållighet och efter bara några veckor märkte jag betydande förändringar. Kroppen började anpassa sig, och jag kände en allt större motståndskraft mot kyla. Så småningom kunde jag sitta i iskallt vatten, fullständigt lugn, under flera minuter i sträck. Den känslan av frid och stillhet jag upplevde under dessa stunder var obeskrivlig. Allt bakgrundsbrus, all ångest, all oro försvann. Jag var helt närvarande i nuet, omsluten av kylan men ändå varm inuti. För mig blev dessa stunder av kyla en slags meditation. De erbjöd en paus från världens skrikande larm och gav mig en chans att återansluta med mitt inre jag. Kylan, som en gång varit min obehagliga fiende, hade nu blivit min vän och genom denna resa av självkännedom och transformation hade jag hittat en källa till inre styrka och frid som jag aldrig kunde ha föreställt mig tidigare.
Efter omfattande forskning och djupdykning i de vetenskapliga studier som genomförts kring Wim Hof och hans metoder så insåg jag att kallexponering inte bara hjälper till att bekämpa ångest, utan även har en positiv inverkan på hjärnans kemi, särskilt för dem som lider av ADD/ADHD. Under en period på nästan fyra år har jag noggrant utvärderat och praktiserat dessa tekniker. Resultatet? Jag känner mig förnyad, starkare och har blivit den bästa versionen av mig själv. Men detta betyder inte att jag konstant lever i en bubbla av lycka och eufori. Livet är komplicerat, och jag stöter fortfarande på dagar fyllda med ångest och stress men skillnaden nu är att jag är beväpnad med verktyg och tekniker som hjälper mig att hantera dessa utmaningar mycket effektivt. Om ångesten blir för överväldigande, vet jag att ett intensivt träningspass på gymmet eller ett uppfriskande kallbad eller 5 minuter i en cryokammare kan hjälpa till att återställa mitt sinne.
Jag har också blivit mer medveten om mina signaler och kan lyssna på kroppen mycket bättre. När jag känner att min energi börjar sina, eller när jag blir överkänslig för omgivningens ljud, ljus och andra intryck så vet jag att jag behöver en paus. Tack vare min ökade självmedvetenhet kan jag nu kommunicera mina behov tydligt till min familj som då ger mig det stöd och utrymme jag behöver. Jag har insett att mitt behov av dopamin, en neurotransmittor kopplad till belöning och motivation, är annorlunda än för de flesta men jag behöver inte längre vända mig till alkohol eller galna upptåg för att stimulera dopaminfrisättningen utan istället upptäckte jag att intensiv träning kan ge precis samma effekt men på ett mycket mer hälsosamt sätt. Trots mitt passionerade och ibland urskillningslösa engagemang i diverse projekt så har jag lärt mig att acceptera mina begränsningar när det kommer till struktur och tidsplanering och det hindrar inte mitt framåtskridande eller min kreativitet. Med stöd från min familj och en positiv inställning ser jag varje misslyckande som en lärdom, en möjlighet att växa och utvecklas. Andningsteknikerna har blivit mitt ankare i stormiga tider, och kylan har hjälpt mig att hitta en djupare inre frid och ett nytt lugn. Dessa metoder, tillsammans med regelbunden fysisk och mental träning har skapat en harmoni inom mig. De har gett mig styrkan att leva autentiskt, att omfamna varje del av mig själv och att sträva efter att leva mitt bästa liv varje dag.
Som en avslutning skulle jag vilja säga att vår livsresa är fylld med upp- och nedgångar men det är ofta genom de svåraste stunderna som vi finner vår sanna styrka. Min egen kamp med ångest har visat mig att även i de mörkaste tiderna finns det en inre eld, en vilja att fortsätta och sträva efter bättre dagar och jag är även lyckligt lottad som haft stöd från en underbar fru samt mina fantastiska barn genom allt detta. Att erkänna och förstå min ADD-diagnos var inte bara en ögonöppnare utan också en påminnelse om att varje individ har sin egen unika uppsättning av utmaningar och styrkor. Denna insikt har inte bara hjälpt mig att omfamna mina egna särdrag utan också att se värdet i varje individs resa. Livets utmaningar kan ibland kännas överväldigande men jag vill påminna dig om att även i de svåraste stunderna bär du på en otrolig styrka. Ditt mod, din beslutsamhet och ditt hjärta kan leda dig genom vilka hinder som helst och med rätt verktyg och stöd kan du inte bara överleva utan verkligen blomstra.
Om det är något jag vill att du ska ta med dig från min berättelse, är det följande:
Din kamp definierar inte vem du är. I stället är det din förmåga att resa dig igen, att lära av dina erfarenheter och att fortsätta framåt som gör dig till den fantastiska person du är. I våra svåraste stunder kan det vara frestande att ge upp men jag försäkrar dig om att det finns hopp. Det finns alltid en ny dag, en ny början, och en chans att skapa den framtid du drömmer om så när du står inför dina egna stormar, kom ihåg att du har kraften att förändra din riktning, att finna lugnet mitt i kaoset och att skapa din egen framgångshistoria. Varje dag ger oss en möjlighet att välja, att växa och att bli den bästa versionen av oss själva. Så låt oss välja att leva med passion, mod och en orubblig tro på våra drömmar.