Vad som är rätt enligt domstolen är inte samma sak som vad som är moraliskt rätt. Vad som är rätt i domstolen avgörs inte enbart av bevis, utan av en bevisning som uppgår till en sådan grad att domstolen förnöjer sig och kallar sakframställan styrkt. Vad som anses vara styrkt i varje enskilt fall är dock ingen självklarhet. Dock finns teoretisk och även praktisk vägledning. Den teoretiska vägledningen sammanfattas i denna artikeln. Vill du att din vägledning ska bli mer praktisk, kan du bland annat studera prejudikat inom ett område som lett till från din synpunkt, gynnsam utgång.

Dokumentmall: Förlikningsavtal

Vill du fördjupa dig än mer kan du läsa docenten Roberth Nordhs artikel i svensk juristtidning ”Bevisbörda och beviskrav i tvistemål”.

Men läs först denna artikel så du får lite kött på benen och en allmän förståelse för hela bevisapparaten.

Hur bevisar jag min sak i ett tvistemål?

I varje tvistemål bör man gå igenom bevisfrågorna i följande ordning:

1. Fastställ objekten för bevisprövningen (åberopsbördan)
2. Fastställ bevisskyldigheten (bevisbördan)
3. Fastställ bevisföringsskyldigheten (utredningsbördan)
4. Fastställ erforderlig bevisstyrka (beviskravet)
5. Utför bevisprövning (bevisvärdering)
6. Kontrollera resultatet (kontrollkriterier)

1. Åberopsbördan

För att det ska bli en bevisfråga i ett tvistemål (dispositivt) krävs ett åberopande. Domstolen kan bara pröva de grunder och bestridandegrunder som explicit åberopas under huvudförhandlingen. Dessa grunder och bestridandegrunder utgörs av konkreta faktapåståenden som har relevans för den yrkade rättsföljden, dvs. av konkreta rättsfakta, och bildar ramen för processen. Åberopande räcker dock inte för att en bevisfråga ska aktualiseras i målet, det krävs också att part förnekar motpartens faktapåstående. Om part istället erkänner – eller som man brukar säga i tvistemål ”vitsordar” - existensen av påstått faktum blir detta ”ostridigt”. Ostridigheten innebär att domstolen inte ska, och inte heller får, pröva sanningshalten i påståendet. Parterna har valt att inte strida om visst faktum och det måste domstolen acceptera. Parternas faktapåståenden bildar en bevisstruktur bestående av ett eller flera bevisteman.

Mall för upprättande av stämningsansökan i tvistemål (Hur du försvarar dig själv i rätten)

2. Bevisbördan

Hur bevisbördan placeras betingas både av allmänna principer och överväganden som appliceras i det enskilda fallet. Domaren kan göra som domaren vill i bevisbördefrågan så snart det finns något godtagbart skäl att frångå huvudregeln – att den som påstår något också ska bevisa det.

Frågan om bevisbördans fördelning i tvistemål (dispositiva) är åtminstone i svensk rätt ett ”gungfly” och det är olyckligt för förutsebarhet och likhet att denna fråga inte kan avgöras på grundval av ett par enkla och lättillämpade principer. Frågan om bevisbördans fördelning är dock en fråga som alltid ska vara löst innan bevisvärderingen utförs. Detta innebär att parterna i princip vet vem som har ansvar för bevisningen gentemot ett visst bevistema och kan utföra sin process- och bevisföring utifrån den förutsättningen.

Alternativa sätt att lindra bevisbördan

1. Prima facie-bevis och bevispresumtioner

Med prima facie-bevis menas att ett visst bevismedel i en viss typ av tvist regelmässigt tillmäts ett tillräckligt högt bevisvärde för att styrka en åberopad grund. Så länge det inte finns anledning att ifrågasätta bevisets värde kan det, utan närmare värdering, läggas till grund som rättsfaktum. Så länge det som grundas på beviset inte bestrids räcker det för att anse ett visst rättsförhållande etablerat och kan i domstol leda till beviljande av den yrkade rättsföljden. Ett bra exempel är lagfartsbevis som bevis för ägande till fastighet.

Prima facie-bevis används som ett sätt att förenkla bevisprövningen och göra den mer schabloniserad. Tillämpningen av schablonen förenas inte sällan med krav på att bestridanden ska ha viss substans för att bryta den presumtion om tillräcklig bevisning som prima facie-beviset skapar. Först då övergår rätten till en vanlig bevisprövning.

Om man använder ett mål om fordran som grund kan man beskriva prima facie-bevisningens karaktär och styrka så här: I ärenden av typen masshantering räcker det med att uppvisa ett skriftligt standardbevis som visar att man vid fordrans uppkomst följt gängse rutin i branschen. För att detta bevis inte ska läggas till grund som exekutionstitel måste gäldenären göra sin bestridandegrund ”antaglig”, vilket innebär att bestridandet måste ha viss substans. Lyckas gäldenären inte med detta kommer standardbeviset, trots sina objektiva brister (ensidigheten) att läggas till grund för bifall. Om gäldenären däremot kan göra sitt bestridande ”antagligt” sker en gängse bevisprövning (utan någon ”bevisbonus” för borgenären) – då måste borgenären, med hjälp av också andra bevis än den skriftliga handlingen, ”styrka” sin fordran.

2. Sänkt beviskrav

Domstolen kan välja att sänka ett beviskrav för att åstadkomma en mer realistisk möjlighet för part att få sitt åberopade rättsfaktum lagt till grund för dom. På samma sätt som bevisbördeomkastning motiveras med bevissvårigheter och rättspolitiska avvägningar, motiveras även sänkningar av beviskravet. Syftet är att vissa återkommande bevissvårigheter, exempelvis beträffande kausaliteten i skadeståndsmål, ska kunna prövas i en lämplig ansvarsfördelning mellan parterna. Insikten om att det regelmässigt föreligger svårigheter att uppnå hög bevisstyrka gentemot vissa återkommande bevisteman medför att kravet på den samlade bevisningen för detta tema bör sänkas för att inte göra uppgiften oöverkomlig.

3. Utredningsbördan

Den som har bevisbördan för ett bevistema har i regel också en utredningsbörda, dvs. också en skyldighet att under huvudförhandlingen presentera faktisk bevisning till stöd för sitt faktapåstående. Om så inte sker kommer bevisbördan inte kunna uppfyllas.
Normalt följer utredningsbördan bevisbördan, så att den part som har bevisbördan för ett tema också har utredningsbördan, men det kan undantagsvis förekomma att utredningsbördan läggs över på motparten. Överflyttningen av utredningsansvaret på detta sätt, används framför allt när parterna är ojämlika och innebär alltså i praktiken att man, trots att bevisbördan ligger på den svagare parten, låter den starkare parten svara för viss utredning vid äventyr av att den svagare partens påstående godtas.

4. Beviskravet

Den beteckning som vanligtvis används för att beteckna beviskravet i tvistemål är ”styrkt”. Uttrycket ”styrkt” ger dock inte något besked om på vilken nivå kravet befinner sig, bara att det beviskrav som gäller i målet är uppfyllt. Ordet styrkt motsvarar det angloamerikanska begreppet ”klar och övertygande bevisning”. Kravet anses ligga mellan begreppen ”sannolika skäl” och ”uppenbart”, och närmare det förra än det senare. Kravet hamnar någonstans mellan 75 % och 90 %, vilket också utgör en bekräftelse på att kravet är att anse som mycket högt. Ibland brukar 80 % anges som ett ungefärligt mått för den sannolikhet som krävs.

Undantagskrav

Det finns vissa undantagsnivåer från beviskravet. En av dessa undantagsnivåer handlar om ”sannolikhetsövervikt”. I svensk rätt (HD praxis) tillämpar man den norska modellen. Den innebär följande:

I norsk rätt jämförs bara parternas bevisning mot varandra, ingen hänsyn tas till kvarstående osäkerhet. Vad som ska läggas i den andra vågskålen är motpartens samlade motpåståenden och vad som krävs för att etablera ett rättsfaktum är att huvudpåståendet är ”mer sannolikt” än alternativen. När man befinner sig nära balanspunkten för två motstående påståenden och det är svårt att avgöra vilken sida som väger över menar man dock att övervikten ska vara tydlig och talar där om ”rimlig sannolikhetsövervikt”. Uppnås inte detta (av endera parten) och finns det inga hållpunkter för en annan lösning bör domstolen välja ”status quo-alternativet”, som innebär att låta det aktuella rättsförhållandet bestå som det är (t.ex. att det inte ska utgå något skadestånd för den påstått skadelidande). Den part som påstår ett rättsbildande eller ett rättsförändrande alternativ får alltså stå ”tvivelsrisken”. Det finns dock ett HD fall, NJA 1981 s. 622, där HD anger att ett påstått skadeförlopp måste vara ”sannolikt i sig”, för att uppnå övervikt, och en hel del fall där det är oklart vad övervikten relaterats till, men i regel klargörs att det handlar om en partsrelaterad vägning.

5. Bevisvärdering

För att ge jämförelsen en lämplig startpunkt bör man bedöma bevistemats ursprungssannolikhet, dvs. den sannolikhet för temat som föreligger innan domaren tagit del av de faktiska bevisen i målet. Detta kan tyckas vara ett märkligt sätt att börja en objektiv värdering, men om man inte erkänner ursprungssannolikhetens roll vid bevisvärderingen på detta sätt kommer den ändå in bakvägen när domaren bedömer sannolikheten för temat.

Sannolikhet för temat (rättsfaktum) innan bevisning upptagits uppskattas genom ett allmänt intryck av påståendet och bevisbilden: Ett påstående av denna art kräver normalt viss bevisning för att kunna ge tillräcklig motverkan – hur ser bevisläget ut här? Hur förhåller sig parternas påståenden till varandra och vad finns det för bevisning utöver parternas egna berättelser om det inträffade? Hur brukar det gå till i branschen? Etc. Uppskattningen av ursprungssannolikheten är ingen preliminär och abstrakt bevisvärdering utan snarare en bedömning av rimligheten i parternas påståenden i relation till bevismöjligheterna. Den ger domaren en bra mental förberedelse inför bevisupptagningen, ett fokus på relevans och en startpunkt för bevisvärderingen.

Robusthetskravet

Det finns alltid ett inslag av robusthetsprövning vid bevisvärdering, dvs. att man försöker bedöma vilken kvalitet underlaget för bevisvärderingen har: Ju bättre och fullständigare underlag desto säkrare slutsats, ju sämre och smalare underlag desto större osäkerhet.

Vissa slutsatser kan dras beträffande bevisvärdering generellt:

1. För det första ska den bevisbördebärande partens påstående vara sannolikt i sig, dvs. dess existens ska vara troligare än dess icke-existens.

2. För det andra ska den bevisbördebärande partens faktapåstående vara mer sannolikt än någon av de alternativa förklaringar som motparten åberopat.

I de fall där normalkravet ”styrkt” ska tillämpas, måste domstolen finna att partens bevisning är betydligt starkare än motpartens. Detta kan beskrivas så att det ska föreligga ”klar och övertygande bevisning” för den åberopade grunden, vilket motsatsvis innebär att det i målet varken får föreligga någon stark motbevisning eller något klart bevisstöd för en av motparten åberopad alternativ förklaring.

Med ”övertygande” menas inte att domaren ska ha en personlig känsla av att den ena partens uppfattning överensstämmer med det verkligt inträffade eller att dennes påstående därom kan antas vara flera gånger mer sannolikt än motpartens. Vad domaren i det enskilda fallet ska vara övertygad om är att partens bevis sammantaget har en högre dignitet och kvalitet än motpartens. Vad resultatet av bevisvärderingen uttrycker är helt enkelt att det finns rationella – empiriska och logiska – grunder för slutsatsen att bevisen i förhållande till motpartens bör anses räcka för att påstått rättsfaktum ska anses rättsligt etablerat. Om motpartens uteslutande alternativ fortfarande kan anses ”antagligt” eller om dennes ordinära motbevisning underminerar tillförlitligheten i slutsatsen är det påstådda förhållandet inte ”styrkt”.

Läs även: Brott i ett aktiebolag - En guide över vilka fallgropar du ska undvika

6. Kontrollkriterier

Robusthetskravet som beskrevs kort avseende bevisvärdering, är inte bara ett sätt att kunna tillämpa det höga beviskravet på ett hanterbart sätt utan lika mycket ett kontrollkriterium. Det finns dock andra instrument, som kan fungera som kontrollkriterier vid – eller efter bevisprövningen, instrument som framför allt kan och bör användas i sådana situationer där domstolen finner att bevisningen befinner sig i närheten av beviskravet. Som ”tungan på vågen” kan rätten i vissa fall då använda sig av avtalstolkningsprinciper och i samma syfte kan även bristande bevissäkring användas. Liksom bedömningen av ”sannolikhet i sig” är även dessa instrument i teoretiskt avseende att beteckna som prövningar av bevisningens robusthet.

Avtalstolkning

I många tvistemål handlar tvisten om hur ett avtal ska tolkas, om parternas avsikter vid avtalet och följderna av avtalsbrott. I dessa tvister försöker parterna bevisa sin respektive ståndpunkt, bl.a. genom partsförhör under sanningsförsäkran, vittnesmål och sakkunnigutlåtanden, men ibland är dessa bevis inte tillräckliga för att medge en tillräckligt stark slutsats om förutsättningarna för den yrkade rättsföljden är uppfyllda. Beviskravet (som vanligen är ”styrkt”) är för högt för att uppnås med bevis som i hög grad bygger på trovärdighetsbedömningar av ord-mot-ordsituationer. I den situationen kan rätten ta till avtalstolkningsprinciper som komplement.

Bevissäkringsbrister

Oklara avtal och annan försumlighet vid avtals upprättande kan ses som en specifik variant av bristande bevissäkring i allmänhet. Det förhållande att part försummat att säkra bevisning, antingen vid rättshandlingens ingående (t.ex. avtalsslutet) eller då en ogynnsam verkan (t.ex. skada) uppkommer, kan användas som en negativ faktor för denna part vid bedömningen om rättsföljd ska utdömas eller inte.

En känd jurist, Heuman, har vid sin genomgång av HD-praxis dragit slutsatsen att domstolen ofta, och i ökande utsträckning, använt bristande bevissäkring som ett sätt att fördela bevisbördan mellan parterna. Bevisbördan ska således, enligt denna princip, läggas på den part som borde ha lättast att säkra bevisning. Det råder emellertid delade meningar om denna slutsats i doktrin.

Sammanfattning och vissa anmärkningar

Steg 1. Utred vad som åberopas som rättsfakta och uppställ bevisteman
Ställ upp grunder och bestridandegrunder som bevisteman. Observera att vissa grunder, som t.ex. culpa består av flera underteman som ska bevisas var för sig och alltså kräver varsitt bevistema (för exempelvis ansvarighet, skadeorsak och skadans storlek).

Steg 2. Fastställ bevisbördan
Bestäm bevisbördan för varje bevistema. Detta kan ske genom studier av materiella lagregler på området, men framförallt genom studium av HD-prejudikat. Annars gäller: Bevisbördans fördelning bestäms utifrån huvudregeln att den som påstår något till stöd för en rättsföljd också ska bevisa det eller – om det finns skäl att diskutera en eventuell överflyttning av bevisbördan – med hjälp av de principer som kan utläsas av näraliggande prejudikat.

Steg 3. Bedöm om utredningsbördan ska följa bevisbördan
Skyldigheten att producera bevis för sitt påstående följer oftast bevisbördan. I vissa fall kan denna utredningsbörda vara fördelad mellan parterna. Detta gäller främst i fall där a) ena parten är uppenbart svagare när det gäller resurser (t.ex. konsument mot ett storföretag) och b) det föreligger ett behov av sakkunnigutredning (av t.ex. tekniskt, medicinskt eller ekonomiskt slag). I den situationen ska ansvaret för erforderlig och allsidig utredning läggas på den starkare.

Steg 4. Fastställ beviskravet
För varje bevistema som utgör ett rättsfaktum gäller ett beviskrav. I svensk rätt finns det ett normalkrav ”styrkt” som gäller för alla situationer där inte annat framgår av lag eller HD-prejudikat. Uppgiften i detta steg består alltså i att bedöma om det finns utrymme för undantag eller inte.

Steg 5. Bevisvärdera

a) Bestäm bevisningens karaktär
Omständigheterna i processmaterialet fördelas som huvudbevis, som talar för temat, och motbevis. Hjälpfakta, som bara utgör tolkningsfakta (och inga bevis i sig), avskiljes från bevisfakta och indicier, och kopplas ihop med de bevis de utgör tolkningshjälp för. De återstående bevisen uppdelas i sin tur i bevisfakta, direkta bevis som utgör ”spår” av det som påstås, och indicier, som är indirekta bevis för eller emot själva temat (utan att vara kausala till detta).

b) Uppskatta bevistemats ursprungssannolikhet
Om inte denna bedömning görs kommer samma bedömning ändå att göras i samband med att det första beviset får sitt sannolikhetsvärde och därför är det bättre att redan från början utgå från en sådan referens för temats ”rimlighet” i förhållande till domarens kunskap och erfarenhet av rättshandlingar och tvister på området.

c) Jämför parternas bevis med varandra
För bevisen (och indicierna) ett efter ett mot temat och bedöm hur mycket sannolikheten för temat förändras för vart bevis som tillförs.

d) Bedöm bevisningens robusthet
Du kan fråga dig själv; vad tror du domstolen hade velat veta för att kunna dra en säkrare slutsats?

Avslutande kommentarer

Skräms inte av denna procedur. Det är enklare än det ser ut. Tänk inte på det som är skrivet i denna artikel när du ska finna bevis för din sak och eventuella motbevis mot din sak, samt hur starka du tror bevisen är. Vaska fram allt du har och kan få tag på. När du spontant funderat, kontrollera därefter dina tankar mot denna artikel och använd det som en checklista! Observera, att man som part ofta är partisk – jävig i förhållande till sin sak. Det kan vara jättesvårt att inte färgas av att man vill en viss sak. Man måste förhålla sig objektiv. Var mycket uppmärksam på dina partiska tendenser.

Genom denna mall, har du en stabil teoretisk grund att stå på i din bevisföring. Den bygger på ”state of the art” information på området.

Kör hårt!