Under krig tar staten över ekonomin eftersom den då mer än vanligt anser sig behöva undersåtarnas resurser – för kulor och krut. Det är inte så att den extra efterfrågan som kriget skapar leder till högre ekonomisk aktivitet och större välstånd. Krig är inte ekonomisk (frivillig) aktivitet utan den mest extrema formen av politisk aktivitet. Folkets resurser kanaliseras till kriget och folket blir i motsvarande grad fattigare, vilket manifesteras i högre priser, inte minst för boende och bränsle. Staten ingriper och ”hjälper till” på det enda sätt den känner till, genom att med lag och hot om våld förbjuda priserna att stiga. Detta leder som bekant istället till brist. När kriget är över brukar stater mot sin vilja men av nödvändighet tvingas demobilisera samhället och avreglera ekonomin. Vissa områden av samhället kan ibland överleva återgången till sunt förnuft. I Sveriges fall har vi till exempel hyresregleringen. Sedan den relativt enkla regleringen 1917 har de problem den orsakat lappats, lagats, byggts på med nya paragrafer till den grad att under hundra år har den utvecklats till ett juridiskt missfoster. Den bör avskaffas snarast.
Efter 100 år av bostadsreglering har människor letts att tro att utan regleringen skulle vi inte ha råd att bo. De profiterande fastighetsägarna skulle ju höja priserna till skyarna eftersom att maximera sin vinst och det enda som står emellan oss och hemlöshet är våra välvilliga folkvalda. Två enkla motexempel kan visa hur orimligt detta tankesätt är.
1. Bönderna vill också maximera sin vinst, varför tiofaldigar de inte sina priser? Varför behöver inte demokratin ingripa för att se till att alla har råd med mat? Jo, för att efterfrågan inte är obegränsad. Bönderna höjer priserna så mycket de kan tills de märker att efterfrågan mattas av och vinsten börjar falla. Så hittar de punkten där det råder prisbalans mellan utbud och efterfrågan. De behöver inte ens begripa nationalekonomi för att göra rätt, det fungerar ändå.
2. Ett annat exempel är att i många länder finns ingen hyresreglering. Här råder äkta marknad av hyresbostäder. Vad som kännetecknar dessa marknader är att det inte finns brist eller väntetider. Man kan få en lägenhet på dagen. Det finns inte fler hemlösa än i Sverige. Vad som också kännetecknar dem är mycket differentierad hyressättning. Populära områden är dyrare än tråkiga, precis som populära bilar är dyrare än tråkiga. När man jämnar ut hyrorna genom att prissätta dem politiskt efter bruksvärde, dvs. efter ”nytta”, blir hyrorna i populära områden (inne i stan) orimligt låga och i impopulära områden (kommunala bostadsområden). I praktiken subventionerar de fattiga som bor i miljonprogrammen dem som hyr inne i stan.
När vi släpper hyressättningen fri, som priset på mat, och som i många civiliserade länder skulle, kommer folk inte bli bostadslösa. Hyran kommer inte bli oändligt hög. Vissa hyror kommer stiga och andra kommer falla. Bland annat skulle det leda till att många av kulturkrigarna som hyr bostad på Södermalm skulle tvingas flytta ut i mångkulturen som de omhuldar. Men det är en uppoffring vi kan leva med.
Först publicerad på Mises och skriven av Klaus Bernpaintner.
