Har du kommit i kontakt uttrycket pace over perfection (ungefär fart framför fullkomlighet)? Jag har hört det flera gånger i affärssammanhang, och tror att det många gånger är ett bra motto. Det kan ge mandat till att fortsätta röra sig framåt, att inte i envishet sträva efter perfektion, att istället få saker gjorda. Och vi gillar ju fart! Det förknippas med effektivitet, att vinna, att komma först!

Samtidigt upplever många en stor tidsbrist. Trots att vi som kollektiv aldrig fått så mycket gjort och haft så mycket fritid, ökar stressen och tidspressen. Resultatet? Kvantitet men ingen kvalitet. Väldigt mycket pace, långt ifrån perfection. Det verkar som att tankar inte får ta tid.

Många organisationer som jag jobbar med, tycker att medarbetarna tillbringar för mycket tid i möten, och för att effektivisera tar man då helt enkelt bort några av dem. Veckomötet, det skippar vi! Men det är att börja i fel ände. Om man lär sig skapa bra möten, blir en effekt att man sparar tid på sina möten. Däremot är inte förhållandet så att mötena blir bättre, bara för att man spar in tid på dem. Det man lär börja med, är att lära sig skapa bra möten. Då kommer resten av sig själv, effektiviteten också.

Alla som läst Malcolm Gladwell kontrar här med en röst: ”Men vi fattar ju beslut jättesnabbt! Och det är ofta besluten som fattas snabbt som är bäst!” Men vänta lite… Det är verkligen långt ifrån alla gånger som den som kommer först vinner. Ett exempel: hur blev den finska skolan bäst i världen på att lära ut naturkunskap? Genom att anställa kvalificerade lärare som låter kunskap få ta tid. De går långsamt fram med sina elever, och låter eleverna ta den tid som krävs för att de ska hinna lära sig. Resultat får gå framför framfart.

Vad betyder det när man planerar möten? Ett endags-möte där ämnet handlar om visioner, kreativitet eller innovation blir typiskt bättre när det är lagt mellan 12-12 istället för 08-17. Att sova på saken gör att insikter får landa inom oss innan vi fattar beslut. Dessutom ger det tillfälle att umgås informellt med kollegor, och det är något som stärker relationer samt samarbetsvilja och -förmåga. Pauser, luncher och middagar är tillfällen då den viktiga tysta kunskapen överförs, samtidigt som det oftast är just sådant som får stryka på foten när tid ska sparas in. När vi tror att vi effektiviserar, skapar vi i själva verket mindre utrymme för resultat.

Det här är alltså en appell till långsamheten. Istället för att skynda mot nästa mål: investera i relationer, som leder till bra kommunikation, som i sin tur leder till koordinering och därmed effektivitet. Kanske får jag vara så förmäten att jag vågar föreslå ett nytt motto? Results over rapidness!