För det andra hör AI-utveckling snarare hemma inom datavetenskap och ingenjörskonst än inom fysik. Maskininlärning, den gren av AI som Hinton och Hopfield är mest kända för, bygger på matematiska och statistiska metoder snarare än de fysikaliska principer som traditionellt utgör grunden för Nobelpriset i fysik. Fysikpriset har historiskt sett gått till banbrytande uppfinningar samt upptäckter som förändrat vår förståelse av naturens fundamentala lagar – som ljusets vågnatur eller upptäckten av den kosmiska bakgrundsstrålningen. Att belöna AI-utvecklare, vars forskning snarare rör sig inom datavetenskapens och ingenjörskonstens domäner, innebär att kommittén tänjer på gränserna för vad som definieras som fysik. Detta skapar en förvirring kring prisets kategoriindelning och riskerar att minska fysikprisets anseende som en utmärkelse för grundläggande fysikaliska genombrott.
Dessutom har Vetenskapsakademien historiskt sett prioriterat vetenskaplig forskning framför teknisk uppfinning, trots att Nobels testamente inte uttrycker någon sådan uppdelning. Detta har lett till en kraftig obalans, där omkring 80 procent av fysikpriset har gått till forskare och endast 20 procent till uppfinnare. En anledning är att akademin i tidigt protokoll beslöt diskvalificera de uppfinnare som innehade patent, trots att deras bidrag i allra högsta grad har uppfyllt Nobels kriterium om att göra "mänskligheten den största nytta". Dessutom medges endast vetenskapliga institutioner att nominera. Obalansen är således en konsekvens av Vetenskapsakademiens egna beslut, snarare än en reflektion av Nobels avsikter, och väcker frågor om huruvida akademien verkligen är rätt institution att förvalta priset enligt testamentets intentioner.
För det tredje, och kanske viktigast: frågan om huruvida AI verkligen har gjort "mänskligheten den största nytta" är mycket omtvistad. AI är en teknologi som kan medföra både stora fördelar och allvarliga risker. Även om AI har potential att förbättra samhället genom automatisering, medicinska diagnoser och effektivisering av industriella processer, har många ledande experter uttryckt oro över teknikens negativa konsekvenser. Framstående forskare och teknologer som Stephen Hawking, Elon Musk, Jaron Lanier, Timnit Gebru, Kate Crawford, Eliezer Yudkowsky, Marvin Minsky, Geoffrey Hinton, Roger Penrose, Max Tegmark, Anca Dragan och Bill Gates har varnat för att AI kan utgöra ett existentiellt hot mot mänskligheten om den utvecklas okontrollerat.
Etiker och samhällsdebattörer som Yuval Noah Harari, Sherry Turkle och Nick Bostrom har pekat på hur AI kan förstärka sociala ojämlikheter, urholka arbetsmarknaden och till och med hota demokratin. Att i detta tidiga läge påstå att AI har gjort mänskligheten "den största nytta" är inte bara en galet presumtiv och ogrundad slutsats, utan också en som bortser från den allvarliga oro som AI väcker hos många av världens mest respekterade tänkare.
En del forskare har till och med kallat AI för "mänsklighetens sista innovation", vilket understryker den oro som finns kring dess långsiktiga konsekvenser. Om vi belönar AI utvecklare med ett Nobelpris i fysik, sänder det en signal om att vi ensidigt ser tekniken som något obetingat positivt, trots att debatten om dess risker och etiska implikationer fortfarande pågår. Detta kan leda till ett alltför snabbt och ogenomtänkt godkännande av en teknologi som vi ännu inte helt förstår eller kan kontrollera.
En annan aspekt som bör beaktas är hur Nobelpriset kan påverka förtroendet för Vetenskapsakademien som institution. Genom att tilldela fysikpriset till AI-forskare, trots att deras bidrag inte hör hemma inom fysikens område och inte gjordes under det senaste året, riskerar akademien att bryta mot Nobels testamente. Även om detta kanske inte utgör ett rent lagbrott, innebär det en betydande avvikelse från de principer som ska vägleda valet av pristagare. Detta kan skada prisets rykte som en objektiv och rättvis utmärkelse och undergräva allmänhetens förtroende för akademiens förvaltning av arvet efter Alfred Nobel.
Slutligen är det viktigt att påpeka att Nobelpriset är mer än bara en vetenskaplig utmärkelse – det är en internationellt etablerad symbol för mänskliga framsteg och värderingar. Att belöna AI-utvecklare nu, innan vi har en fullständig förståelse av teknikens konsekvenser, är att belöna en oskriven framtid snarare än beprövade framsteg. Det är att ta ställning för en teknologi vars framtida inverkan på mänskligheten är oklart, och att upphöja dess utvecklare till förebilder utan att kritiskt granska de potentiella riskerna.
Nobelpriset bör delas ut till upptäckter och innovationer som har visat sig vara odiskutabelt fördelaktiga för mänskligheten. I fallet med AI är det ännu för tidigt att göra den bedömningen. Vetenskapsakademien borde därför överväga andra vägar att hedra bidrag till AI-forskning – kanske genom ett nytt pris som specifikt erkänner teknologiska genombrott.
Men att belöna AI-utvecklare med fysikpriset under dessa omständigheter är att gå emot både prisets traditioner och Nobels intentioner.
Örjan Strandberg
tidigare talesperson för Nationella Innovatörsrådet,
tidigare ordförande för Stockholms Innovatörskrets,
tidigare styrelseledamot i Svenska Uppfinnareföreningen.
