Det är i slutet på 90-talet. Jag var på väg att lämna min dåvarande arbetsgivare för ett annat spännande jobb som jag fått erbjudande om. Min mycket kloka chef insåg att jag behövde lite utmaningar för att stanna kvar. Och utmaningar fick jag!

Jag fick jobb som chef på en enhet inom organisationen där jag skulle få ett 60 tal underställda. Till saken hör att enheten visade riktigt dåliga resultat.

Hur svårt kan det vara?, tänkte jag. Jajamän – jag tar´t! Vilket betyder - Ja tack - jag tar jobbet.

Det var mitt första ”riktiga” chefsjobb, tidigare hade jag vikarierat då ordinarie chef varit sjukskriven en längre period. Och då på en arbetsplats som fungerade väl, där jag jobbade tillsammans med kollegor jag kände väl, och som jag upplevde ville mig väl.

Sagt och gjort – in i hetluften! Facken (läs mina blivande medarbetare) hade sagt nej vid MBL-förhandlingen om att jag skulle gå in i chefsuppdraget. De ville inte ha en så ung och helt oerfaren chef. Lätt uppförsbacke!

Innan jag tillträder får jag veta att jag kommer få ett uppdrag att slå samman den enhet jag ska bli chef för med en annan enhet på orten, tillkommer ca 30 medarbetare. Verksamhet på två olika ställen.
Vilket otroligt Kamikazeuppdrag kan jag reflektera över idag.

Jag tillträder tjänsten och naturligtvis är det en av medarbetarna som tydligt redan första dagen talar om att personalen har förordat en annan person. Jag är troligen så speedad och entusiastisk inför uppdraget att det här bara passerar utan att fastna. Jag ska visa dem!

Det finns en hel rad historier att berätta om min första tid här, det får bli i en annan artikel. Så - var kommer julgranen in?

Efter en tid i verksamheten måste den stora delen av verksamheten lämna lokalerna vi huserade i pga stora problem med mögel. Jobbigt läge - samtidigt ser jag en möjlighet att få samman organisationen på ett och samma ställe. Med argumentet att det var angeläget för medarbetarnas hälsa att vi snabbt flyttade var lösningen alltså att vi skulle flytta samman med det andra gänget som satt i lokaler på ett annat ställe.

Det var naturligtvis alldeles för trångt även om vi kunde få lite mer yta i huset. Vi planerade för att alla skulle sitta minst två i varje rum. Jag och mina två teamledare ville föregå med gott exempel och satta oss tillsammans med de som jobbade administrativt i ett stort rum. Ett före detta snickeri som fastighetsägaren snabbt iordningsställde åt oss. Handtagen och ledningarna till tryckluften satt fortfarande kvar på väggarna. Vilken tid det var! Min tanke var att om jag sätter mig i det absolut sämsta rummet med flera andra så kan ingen annan säga något. Men den gubben gick inte!

Allt gick otroligt fort. Medarbetare som inte kände varandra, verksamhet som skulle fortsätta att fungera gentemot kunderna, lokaler som verkligen inte var anpassade efter så många människor bla ett för litet lunchrum. Och det var där diskussionen om julgranen började när vi kom in i senhösten.

Läs även: Öronen, chefens viktigaste verktyg

Var ska julgranen stå? De som tidigare hade jobbat i lokalerna hävdade att den absolut måste stå i lunchrummet. Det blir alldeles för trångt var det självklara motargumentet. Den där fina julstämningen som alla hoppades på skulle infinna sig, den såg ingen röken av. Vissa medarbetare tog de så personligt att de till och med slutade prata med varandra. Det blev en så tydlig uppdelning i gruppen. De som ”ville hålla på traditionen” dvs de som var i lokalerna från början mot de som flyttat in och som också ville sätta sin prägel på arbetsplatsen. Jul är förknippat med så mycket känslor hos människor. De ville till slut att jag skulle bestämma var granen skulle stå – och för mig var det helt oviktigt, jag förstod inte ens problemet. Det här var något helt nytt för mig. Jag tyckte som många andra ofta gör ”de är ju vuxna människor – va f… kan de inte ens komma överens om var julgranen ska stå?”

En dag när diskussionen blossade upp igen på ett personalmöte så rann det över för mig. Jag skrek rakt ut ”Jag skiter i var ni ställer den där jävla julgranen, kommer ni inte överens ska jag personligen kasta ut den på baksidan”

Det blev knäpptyst!

Jag har förträngt var granen slutligen fick stå. Jag vet med säkerhet att jag aldrig kastade ut någon gran i varje fall.

Med den erfarenhet och kunskap om neuroledarskap som jag har tillägnat mig idag hade jag förstått att julgranen bara var ett symtom för något helt annat. David Rocks SCARF-modell, om hur hjärnan fungerar i sociala sammanhang, gör det lätt att förstå människors beteende. Alltså jag pratar om människor, dvs du som ledare och alla dina medarbetare. Som ledare kan du utifrån SCARF-modellen förstå både dig själv och dina medarbetare bättre och utifrån det medvetet utveckla ditt ledarskap.

SCARF står för; Status, Certainty, Autonomy, Relatedness och Fairness. Hotas någon av dessa sociala faktorer så slår hjärnans fligth, fight eller freeze system till. Våra kognitiva förmågor djupdyker.

Med facit i hand

Statusen var självklart hotad, ingen hade hittat sin roll och det var oklart var man befann sig på den sociala skalan. Var står jag i relation till de andra? Är jag viktig överhuvudtaget?

Certainty, säkerheten kring framtiden var obefintligt. Parallellt jobbade vi med en stor organisationsförändring på en högre nivå i organisationen.

Autonomi, självstyre. Känslan av att ha kontroll och att ha valmöjligheter var starkt begränsad.

Relatedness, tillhörighet saknades med de nya kollegorna, det fanns ingen trygghet i ”den nya flocken”. De nya kände sig inte välkomna och de gamla kände sig undanskuffade.

Fairness, frågan om rättvisa var starkt ifrågasatt. Uppfattningen blev att alla skulle ha det ungefär lika jävligt där man hade sin arbetsplats. Frågan om rättvisa kom som ett brev på posten (om det går att uttrycka sig så idag) och är oftast en följd av att de andra faktorerna inte är tillfredsställda. Det är ofta en bra varningsklocka att något inte står rätt till.

Läs gärna David Rocks bok, Hjärnan på jobbet. Igenkänningsfaktorn kommer troligen vara hög om du jobbar som chef idag.

Jag ska berätta mer längre fram om den här arbetsplatsen, där jag blev kvar några år och där jag lärde mig otroligt mycket.

Hur hade du gjort med frågan om julgranen?