Låt oss då utgå från 2014 års snittlön (Källa: Medlingsinstitutets officiella statistik) för anställda i privat sektor. Den är 32 200 kronor per månad före skatt. Normal arbetstid per månad är 160 timmar, vilket ger oss en timkostnad om 201,25 kronor. Därtill läggs semester och arbetsgivaravgift och då får vi fram en timkostnad om 299 kronor avrundat. Detta innebär 2 392 kronor om dagen i kostnad per anställd. Betänk då att varje sjukdag efter karensdagen och två veckor fram kommer att kosta dig 1 913,60 kronor. Detta är en kostnad du har i din verksamhet, men du får inte ut något av den. Tvärtom kan du dessutom tvingas ta in en vikarie med en liknande kostnadsbild. Det är med andra ord klokt att hålla nere ohälsotalen i sin verksamhet genom att erbjuda en bra arbetsmiljö. Om vi utgår från exempelkostnaden i ett fiktivt företag med 4 anställda som i snitt har 7 sjukdagar per år uppdelade på två perioder så innebär detta en kostnad om 38 272 kronor varje år som används till ingenting. Och då har jag inte ens räknat på eventuella vikarier.

Naturligtvis får ni inte missförstå mig nu. Man skall inte tvinga den som är sjuk att arbeta. Och att en anställd förr eller senare åker på influensa är oundvikligt. Men sjukskrivningar på grund av stressrelaterade sjukdomar eller för den delen förslitningsskador på grund av dålig arbetsmiljö är oekonomiskt. Det är lätt att dra fram den stora osthyveln och hyvla bort kostnader, men det är inte alltid så bra. Man måste hela tiden ha i åtanke att ohälsa inte bara är dåligt för personalen, det är också dyrt. I teorin är det lätt att låta personalen springa fortare, jobba mer övertid och stressa mer. I praktiken är personalen som en maskin nere i din fabrik. Den har en maxgräns, sedan går den sönder. Behöver du mer kapacitet i fabriken köper du en maskin till. Detsamma borde i högsta grad gälla människor. Skillnaden är ju att nya maskindelar är lätta att anskaffa och en havererad maskin kan till och med vara försäkrad. Människor är inte riktigt lika lätta att laga, om man säger så.

Likväl kan man, med samma enkla metodik som ovan, enkelt räkna ut att utbildningsinsatser och andra personalinvesteringar lönar sig oftast. Du betalar 299 per timme oavsett om personen lyckas hantera 1 ärende per timme eller 300 ärenden per timma. Att investera i användarvänlig mjukvara för företagets administration, att tillhandahålla rätt verktyg för dina skickliga yrkespersoner på verkstadsgolvet eller låta utbilda personalen för att på så vis öka effektiviteten är därför sällan kostsamma saker, särskilt inte om du räknar på det. Om du betalar 299 kronor per timme och en person kan skicka iväg 20 paket per timme, för att ta ett exempel, är din kostnad per paket 14,95. Om du investerar i en ny emballageutrustning för 15 000 kan samma person skicka 35 paket per timme. Din nya kostnad per paket blir då 8,54. Skillnaden däremellan blir 6,41 och det innebär att emballageutrustningen betalat sig själv efter 2 341 paket. Det låter mycket, men eftersom 35 paket går iväg per timme så har du nått detta antal efter 67 timmar, vilket innebär 8½ arbetsdag, förutsatt att du bara kör ett skift om 8 timmar. Redan andra veckan får du alltså, i praktiken, vinst tack vare förändringen.

Jag förvånas över att fler företag inte använder sig av ekonomisk kalkylering med utgångspunkt i att personalen är en tillgång liksom maskinparken. På så vis skulle ju investeringarna kunna beräknas på ett helt annat sätt. Själv är jag en av få, möjligen den enda, konsulten som kan översätta personalpolitik i ekonomi och siffror. Och jag är förvånad över att inte fler använder sig av detta. Trots allt, när allt kommer till kritan handlar företagsekonomi om att i största möjliga mån använda det man har för att skapa så stort mervärde som möjligt.