De offentliga upphandlingarna i Sverige beräknar omfatta drygt 800 miljarder kronor om året, vilket motsvarar en fjärdedel av BNP. Efter det att Lagen om Offentlig Upphandling (LOU) ändrades år 2008, har affärsmässigheten allt mer försvunnit. Lagen som styr offentlig upphandling bygger på fem grundprinciper; Icke-diskriminering, Proportionalitet, Transparens, Likabehandling samt Ömsesidigt erkännande. Principer som utgör affärsmässigheten i LOU, men dessvärre utan att nämna detta.

Hur affärsmässig är LOU egentligen? När Försäkringskassan skulle göra en upphandling av konsultstöd, ställdes ett omsättningskrav på etthundra miljoner kronor. Ett annat exempel är när Stockholms läns landsting skulle göra en upphandling inom konsulttjänster, ställdes krav på att anbudsgivaren skulle ha minst 50 konsulter i Sverige samt ha minst 1000 konsulter internationellt i företaget. Vi undrar hur många av oss skattebetalare som såg på med spänning, vilka multinationella företag som fick ta del av våra gemensamma resurser?

En annan företeelse som börjar bli mer och mer vanligt är när offentlig sektor sitter både som beställare och som leverantör. När myndigheten ESF-rådet skulle upphandla projekt- och klusterutvärdering i åtta regioner i Sverige, fanns både kommuner, landsting, Kommunförbund, Universitet och högskolor representerade som anbudsgivare. Det räcker således inte för ett litet företag att konkurrera med de stora drakarna så som Ramböll, SWECO, KPMG, Öhrlings, etc. Utan de tvingas nu tävla med verksamheter som de själv har finansierat med skattepengar. Jag själv ställer mig frågande till om inte KOS-reglerna i Konkurrenslagen och Kommunallagen är tillämpliga vid anbudstävlan? Hur ska jag annars tolka denna ökning av konkurrerans från offentlig verksamhet?

EU betonar betydelsen av fri konkurrens mellan företag och vikten av att företagen kan agera på lika villkor. Syftet med konkurrensregler är med andra ord att skapa en effektiv och rättvis konkurrens. En konkurrens som tycks saknas i en rad upphandlingar och som lyder under LOU. Jag undrar därför, hur en effektiv och rättvis konkurrens kan uppnås, om en upphandlande myndigheter ställer krav på att omsättningen ska vara lägst hundra miljoner för att företaget ska få lämna anbud. Hur många företag omsätter hundra miljoner? Affärsmässigt för vem, inte för oss skattebetalare i vart fall?

Konkurrensverket som har till uppdrag att vara lagens övervakande instans, gjorde själv ganska nyligen en upphandling. En av leverantörerna som vann anbudstävlan hade endast en krona i timpris i två av de totalt fyra tjänstekategorier som efterfrågades. Om anbudstävlan och låga priser står det följande på Konkurrensverkets hemsida:

”Onormalt låga anbud bidrar till en osund konkurrens och driver fram tvivelaktiga beslut i entreprenörernas driftsorganisationer. Det skapar även ett bristande förtroende från köparna och leder till en affärssituation som präglas av misstroende istället för ett ömsesidigt förtroende och framåtblickande. Det innebär att köparen behöver lägga alltför mycket tid på att kontrollera att leverantören följer avtalet och leverantören fokuserar på att pressa sina kostnader istället för att leverera kvalitet. Dessutom leder de låga priserna till problem för den offentliga upphandlingen som sådan.”

Konkurrensverket tillbakavisar naturligtvis kritiken om att de antog en leverantör som hade enkrona i timpris och understryker att deras anbudsgivare var seriösa och att det inte finns något förbud mot att leverantörer lägger anbud som innebär att de inte får kostnadstäckning eller går till och med går med förlust samt att det inte heller finns någon skyldighet att förkasta ett sådant anbud. Utan tvärtom, att de har skyldighet att anta det anbud som har lägst pris, eller som är ekonomiskt mest fördelaktigt.

Att vara företagare inom branscher där politiker ska fatta beslut utifrån deras populism eller ideologiska ställningstaganden kan vara väldigt tufft. Den svenska vård och skoldebatten är talande exempel på detta, likaså vinstdebatten (vinster i välfärden) som berör hela välfärdssektorn. Jag menar att diskussionen är felriktad att problemen inte är vinsterna utan regleringen av densamma. Den så kallade marknadsmodellen har kanske inte alltid lett till högre kvalitet och effektivitet, utan i stället skapat risker så som segregation, brist på likvärdighet samt stora vinstuttag. Välfärdssektorn är ett kvinnodominerat yrkesområde där fler är kvinnor än män har skaffat sig en lång och gedigen erfarenhet. Det vore därför milt uttryckt olyckligt om det är just kvinnor som ska få stryka på foten och stå utan möjlighet att starta företag inom yrkesområdet. Kvinnor med kompetens och lång erfarenhet som kan och vill förändra välfärdssektorn och göra den bättre och effektivare. Regleringen av vinstuttaget i välfärden borde således diskuteras likaså hur samhället kan stödja det risktagandet som det faktiskt är att starta företag inom välfärdssektorn, där det finns stor risk att företag nätt och jämt går ihop och där de som arbetar i företaget förblir lågavlönade.

Det är väldigt tyst när det gäller LOU och det slöseriet som faktiskt sker. Kanske är det för att regelverket i LOU är svårgenomträngligt och så tekniskt komplicerat att det krävs expertkunnande? Vad jag menar är att det till syvende och sist handlar om våra gemensamma resurser. Vi borde således ta upp detta i ljuset och diskutera hur vi kan bli bättre inom upphandlingsförfarandet.

Om vi effektiviserar anbudsprocessen, följer upp upphandlade avtal samt återinrättar affärsmässigheten som portalparagraf i LOU, skulle vi - lågt räknat-säkert spara tio procent d.v.s. 80 miljarder per år. Vem av oss skattebetalare vill inte att 80 miljarder gick till vård och omsorg än slösades bort i upphandlingsprocessen?

Helena Brandt författare till boken En företagares bekännelser. Här kan du ta del av mitt erbjudande.