Även om tekniken för att underlätta distansarbete redan funnits att tillgå i ett drygt årtionde, har COVID-19 tvingat hundratals miljoner arbetstagare och arbetsgivare runt om i världen att delta i ett slags realtids-experiment för att göra det möjligt att jobba på distans.
2012 var det endast 39% av alla anställda i USA som, åtminstone delvis, arbetade hemifrån. 2016 hade andelen stigit till 43%. I mitten av april i år arbetade dock hela 62% av de anställda i USA hemifrån p.g.a. coronafaran. Liknande statistik över distansarbete finns från andra delar av världen.
P.g.a. pandemin, har nu miljontals anställda fått upptäcka glädjen (och problemen) med att arbeta hemifrån. Mer frihet, flexiblare arbetstider och smidigare pendling på morgnarna hör till det som står på plussidan. På minussidan står att det i vissa fall kan vara störigare och mer distraherande att jobba hemifrån, och avsaknaden av fysisk samverkan med kollegorna kan leda till oro, nedstämdhet och t.o.m. depression.
Människan är ett socialt djur som rent biologiskt är skapad för att tillbringa kvalitetstid med andra, vanligtvis mår vi inte bra av att vara extremt isolerade under längre perioder.
Intressant är dock att arbetsgivare kan komma att märka av högre arbetarproduktivitet tack vare distansarbete. En undersökning har visat att 48% av de som jobbar hemifrån uppvisar högre ansträngningsnivå jämfört med 35% av de som inte jobbar på distans.
På den negativa sidan står att vissa chefer måste kämpa med att upprätthålla prestandan hos anställda som inte längre arbetar på nära håll. Att leda ett team som arbetar på distans kräver vanligen att man som chef måste förändra sitt sätt att kommunicera sina förväntningar och instruktioner, och individanpassa tillvägagångssättet för detta för att optimera de anställdas individuella produktivitet.
Mer rakt på sak: Medan många anställda trivs i en mindre strukturerad miljö med minimal övervakning, kräver andra mer frekvent ”inblandning” för att hålla sig engagerade och fokuserade.
I vilken grad har distansarbete kommit för att stanna? Enligt en teori, kommer ett betydande antal företag att bli helt virtuella. Som den tyske designern Konstantin Grcic uttryckte det: “Kontoret; det är överallt där jag jobbar.”
En annan teori gör gällande att arbetsgivare och arbetstagare som varit svältfödda på interpersonella kontakter istället kommer att motsätta sig distansarbete. Sanningen ligger någonstans däremellan, men det är tydligt att en majoritet av företagen väljer fördelarna med virtuella kontor.
Färre timmar och mer flexibla arbetsscheman
Räknat från 1840- till 1950-talet sjönk den genomsnittliga arbetstiden per vecka i USA (för arbetare i tillverkningsindustrin och personal som ej innehade en tillsynsfunktion) från 70 till 40,5 timmar.
Trots förutsägelser och krav – speciellt från kvinnliga anställda – på ännu kortare arbetsveckor och flexibla arbetsscheman, är det inte mycket som förändrats de senaste 70 åren. Det är faktiskt så, att trenden sedan ’70-talet gått mot 50 timmar/vecka och mer när det gäller högavlönade kontorsarbetare i USA.
Utanför USA kom en stor framgång 2018 då Europas största fackförbund för industriarbetare – IG Metall – förhandlade fram en arbetsvecka på endast 28 timmar för de tyska metallarbetarna. Fackförbundets målsättning var, i huvudsak, att ge arbetarna en bättre balans mellan arbete och fritid.
Även om balansen mellan arbete och fritid sedan länge legat amerikanska arbetare varmt om hjärtat, har de endast nått sporadiska framgångar före pandemin. Men i dag – delvis p.g.a. det allmänt förekommande (och nu ”utrotningshotade”) öppna kontorslandskapet – har miljontals arbetare fått sänkt arbetstid för att kunna hålla socialt avstånd på sina arbetsplatser.
En del av dessa arbetare åtnjuter utan tvekan den ökade frihet som färre arbetstimmar ger och/eller att de kan anpassa sina arbetstider efter familjens behov. Många av dem kan komma att motsätta sig en återgång till en arbetsvecka på 40 timmar eller mer – med betalda semester- och sjukdagar – när pandemin är över.
Och en del arbetsgivare kan komma att inta samma attityd. Genom att ge de anställda mer kontroll över sin egen arbetstid kan man minska personalomsättningen drastiskt, visar en forskningsrapport från Stanford University. Dessutom finns det gott om anekdotiska bevis på att den individuella produktiviteten ökar i företag som anställer flera personer som var och en ska arbeta färre timmar, och gör det mer attraktivt för de bästa begåvningarna.
Intäkterna för det sydkoreanska mjukvaruföretaget Woowa Brothers, ökade mer än tiofalt sedan man kortat arbetstiden 2015. Trots att det är ett uppstartsföretag, konkurrerar det nu med bolag som Samsung vid anställning av ingenjörer.
Under en recession under senare delen av ’90-talet, sponsrade den finländska staten ett program kallat ”6+6-planen”, som innebar att kommunkontoren var öppna 12 timmar/dag och bemannades av offentliganställda som arbetade 6-timmsarsskift. Under de två år som programmet var aktivt, ökade allmänhetens nöjdhet med de statliga tjänsterna, och flertalet anställda rapporterade att de fått en bättre balans mellan arbete och fritid.
Mjukvarurobotar gör sitt intåg på arbetsplatserna
AI-kompatibel mjukvara, även kallad ”digitala arbetare”, kommer att ”anställas” i högre utsträckning för att assistera sina mänskliga kollegor (och i vissa fall ersätta dem) genom att ta över vissa administrativa uppgifter, liksom ”virus-vänliga” kundtjänstuppgifter.
Strax före pandemins utbrott förutspådde en rapport från IDC att andelen mjukvarurobotar i medarbetarstaben skulle öka med 50% under de kommande två åren – en siffra som i dag kan vara för lågt satt.
En nyligen publicerad rapport från MIT Technology Review, som studerade vilka olika jobb som kunde ha stöd av AI, fann att ”mellan 32 och 50 miljoner jobb i USA i högre omfattning kunde ta hjälp av teknik för att minska hälsoriskerna vid interaktionen människor emellan samt trygga produktiviteten i kristider”. På längre sikt ”där AI-stöd för närvarande är svårare att implementera […] kan yrken som kassör, kypare och chaufför, vars huvudsakliga uppgifter kan automatiseras fullt ut, hamna i riskzonen i takt med att affärs- och restaurangägare […] strävar efter att minska antalet anställda.”
Samtidigt som en enkät från 2019 visade att 27% av kontorsanställda inte skulle delegera något arbete till AI, och en tredjedel (32%) menade att AI inte kunde göra ett bättre jobb än dem själva, verkar de förändringar av arbete som pandemin frambringat minska människors oro för att digitala arbetare ska stjäla deras jobb.
Denna attitydförändring tyder på att vi kommer att få se många fler mjukvarurobotar i arbetsstyrkan när den nuvarande krisen lagt sig.
Dessa bedömningar förutsätter naturligtvis att morgondagens verklighet kommer att vara en modifierad version av dagens, vilket ju är praktiskt taget omöjligt att veta.
Text av Cyril Bouquet som är professor i Strategi vid IMD – Institute for Management Development.
