Styrning, kontroll och resultatmätning får vara ledorden. Nationella prov och PISA-resultat blir mätstocken för hur det går för svensk skola. Elevernas ansträngningar, kunskaper, ja hela personligheter ska till syvende och sist kokas ner till en simpel bokstav. Vem är du lilla vän Ett A-barn eller ett F-barn?

Att en bokstav kan säga så mycket om en person. Den blir en definition, ett slags facit på vem du är. Det kan låta hårdraget men fråga vilken svensk elev som helst om varför hen stressar upp sig så infernaliskt i slutet av varje termin. Bokstäverna på pappret nästlar sig in och tar över. 

Under medeltiden talade man om artes liberales. Inspirerade av antikens Grekland betonade man de sju fria konsterna som i sin tur var uppdelade i två kategorier. I trivium ingick ämnena grammatik, retorik och dialektik. Till quadrivium hörde de matematiska ämnena aritmetik, geometri, astronomi och musik.

Bildningens fader, eller åtminstone begreppsmyntare, Wilhelm Von Humboldt talade om bildning som kunskap utifrån människans villkor. Studier i filosofi, språk och litteratur ansågs viktiga av anledningen att de lärde oss vad det faktiskt innebar att vara människa. Den tyska filosofen Immanuel Kant hävdade att kunskap formas av själva verkligheten vi verkar i eller studerar. Bildningen och kunskapen är som följd aldrig fast, utan tvärtom, formbar och under ständig otålig utveckling.

Bildning som skapar värde

I skolan talar vi dock mycket sällan om kunskapsideal eller bildning. Här har vi kunskapskrav och centralt innehåll att förhålla oss till. Skolverket har definierat och satt gränser. Utefter dessa ska vi sedan rangordna elever, värdera efter givet ramverk.

Det är lärarens uppgift att förverkliga och levandegöra dessa stolpiga kunskapskrav och liksom översätta de karga formuleringarna till praktiskt handlande. Men det är viktigt att inte flumma iväg för mycket. Inte tänka för långt utanför boxen. I mätbarhetens tidevarv måste man hela tiden kunna redovisa för resultaten svart på vitt. Rätt som det är kommer en förälder eller en skolinspektion och vill veta hur man tänkte när man satte det där betyget. Då är det en trygghet att kunna hänvisa till ett provresultat, en siffra, som får tala för kunskapen och som smidigt går att översätta till en bokstav på ett papper.

Humboldts bildningsbegrepp som en grundbult för människans självkännedom eller Kants funderingar på en ständigt föränderlig kunskapsvärld, ska snärjas in i en bokstav mellan A och F. För att det är tryggast så och på något sätt måste man ju skilja agnarna från vetet.

Men ibland tillåter jag mig själv att tänka stort och sväva ut i min egen undervisning. För några år sedan började jag jobba värdeskapande. Jag hade ledsnat på håglösa elever som inte förstod vitsen med att gå i skolan. Jag saknade glöd, iver, ja blixtar och dunder i klassrummet. Jag var evinnerligt trött på frågorna “kommer det här på provet” och “hamnar det här i betyget”. Jag ville ha ut mer av svensk skola. Det måste finnas mer än strävan efter en stum bokstav på ett papper.

Att jobba värdeskapande handlar om att rikta kunskaperna utåt, att tillåta eleverna att göra skillnad för omvärlden redan idag. Dagens barn är inte bara framtiden, de lever ju här och nu. Det är såklart underbart om de skriver full pott på samhällskunskapsprovet men om den kunskapen bara stannar vid att bli abstrakta  ord på ett papper gör kunskapen inte mycket nytta. Kunnandet måste få tillämpas också. Det måste få praktiseras. Levandegöras.

Mina elever har genom åren undervisat vuxna om näthat, debatterat med politiker, samlat in pengar till utrotningshotade djur, skrivit sagor till barn, kämpat för barns rättigheter och praktiserat sina skolkunskaper på en uppsjö av sätt som faktiskt fått göra skillnad på riktigt.

Forskning styrker

Att jobba på detta sätt gör ibland mätbarheten problematisk. Hur vet jag konkret att eleverna lär sig allt det där extra som jag hoppas på? Hur vet jag att de växer av att testa idéer, att misslyckas, att knyta näven i fickan och ge sig fasen på att det omöjliga ska bli möjligt? Hur vet jag att de blir mer självständiga, sociala, kommunikativa och kreativa? Och hur ska jag koka ner alla dessa entreprenöriella superförmågor i Skolverkets kunskapsmatris?

Tack och lov finns det forskning. Chalmersforskaren Martin Lackeus har lagt ner många år av studier på just detta. Han påvisar att känslomässiga upplevelser är tätt sammankopplade med elevers lärande. Att uppleva skolan som meningsfull, att tillåtas att göra sina egna kunskaper värdefulla för andra tycks ge stor effekt på själva inlärningen. Jag får det också bekräftat i mitt klassrum. När undervisningen får mottagare utanför skolan och när eleverna faktiskt på riktigt får chansen att påverka sin omvärld händer någonting. Det blir en motivation som får världen att gunga. Det blir den typ av engagemang där ändamålet blir så stort att man glömmer medlen. När projekten tar fart på riktigt har jag elever som jobbar på sin fritid utan att ens reflektera över det. Kunskaperna blir så viktiga att man glömmer bort att fråga om betyget. Såklart ger detta resultat som syns också i de färglösa kunskapsmatriserna.

Lär barnen att de kan förändra världen

Så vad är det jag egentligen säger? Är jag motståndare till betyg? Svaret är nej. Jag förstår mycket väl betygens funktion i urvalsprocessen till högre studier. Men det ligger en fara i att fokusera för mycket på det mätbara. Det finns ju så mycket utanför denna måttstock, sådant som trilskas och bråkas och envisas med att inte fogas in i mallen.

Det finns så många förmågor, talanger och styrkor som måste få växa alldeles oavsett om de går att tvinga ner till en steril bokstav i slutet av en termin. Det må låta pretentiöst men jag vill att mina elever ska bli medvetna om sin kraft, sin förmåga att välja gott före ont. De ska fatta att kunskapen de får i skolan är ett skarpladdat vapen som kan förändra världen.

Alldeles oavsett vad bokstaven på pappret envisas med att symbolisera.

Håller du med? Dela och sprid!