Inom kort sänks aktiekapitalgränsen till 25.000 kronor med syftet att underlätta för människor att bli nyföretagare. Ett större skäl (än pengar) till att endast en bråkdel av de som vill starta eget tar språnget är dock att entreprenörskap har inslag av kvicksand och gatlopp. 

'Skaparkraft är meninglöst'

Mänsklighetens idé- och lärdomshistoria är fylld av oräkneliga exempel på en ständig kamp mellan socioekonomiska hinder och entreprenöriella genombrott. Hindren består till betydande del av konformitetens starka tröghetskrafter. Konformitet, är en slags osynlig men högst märkbar socioekonomisk kvicksand som entreprenörer måste traggla sig igenom. Ibland kan det kallas avundsjuka eller Jantelagen – men det är mer komplext än så. Motståndet kommer från många, ofta oanade håll och de tröghetskrafterna samverkar för att dra ner viljan till självständigt tänkande och till att skapa något nytt och att förverkliga sina drömmar. 

Inom populärkulturen återkommer frasen ”Resistance is futile”; inte minst i Star Trek, där det är mantrat hos ”the Borg”, som är universums största hot (Star Trek-fans kan vilja debattera denna rankning). The Borg symboliserar ett påtvingat kollektivt medvetande och ett krav på konformism:  "We are the Borg. Existence as you know it is over. We will add your biological and technological distinctiveness to our own... Resistence is futile.”

Det finns ingen entreprenör, inom någon bransch, som inte har mött denna mentalitet i någon omfattning.  

Defaitistledet

Förändringströgheten handlar långtifrån enbart om renodlad konkurrens utan motståndet är enormt från bland annat etablissemangets representanter. Det är också inbyggt i samhällssystemet att om Du vill förändra systemets jämvikt (equilibrium) så får Du betala ett ockerpris för det. 

Det är ur detta som det i Hollywood och bland musikvärldens supermiljonärer och miljardärer finns en lång rad personligheter som vid något tillfälle i sina liv har varit hemlösa, på gränsen till hemlöshet och har haft motsvarande Kronofogden efter sig.

Ja: skådespelare, mannekänger, fotomodeller, låtskrivare, musiker och författare är i allra högsta grad entreprenörer (enskilda näringsidkare).

En rimlig jämförelse av samhällssystemets jämviktssträvan kan göras med gatlopp. I medeltida Sverige fanns det ett slags skamstraff (se historiesajten). Straffet bestod i att över 100 personer (ofta soldater) kunde ställa sig mitt emot varandra med spön i handen. Personen som skulle straffas tvingades springa fram och tillbaks i mitten medan de hårda slagen ven och haglade. En liknande, pennalistisk initiationsrit gäller (inte minst) underhållningsvärldens entreprenörer som försöker skapa sig en fast inkomst på sina intressen och talanger.

Det kommer alltid något led, någon fas i utvecklings- och innovationsprocessen, då defaitisterna träder fram.

  Stjärnorna på toppen fick höra att de var talanglösa, för tjocka, för smala, hade för stora näsor, var för sexiga eller fula och ett otal andra ”skäl” till varför de aldrig skulle lyckas. Oscarvinnaren Sidney Poitier blev uppmanad av en rasist att inte slösa folks tid utan söka jobb som diskare istället. Elvis mötte motstånd. Stephen King, JK Rowling och Astrid Lindgren blev refuserade. Dustin Hoffman sov på köksgolvet hos vännen Gene Hackman. Kelly Clarkson tillbringade ett antal nätter i sin bil. Likaså David Letterman, Hilary Swank, Morgan Freeman och James Cameron bland många andra. Daniel Craig sov på en parkbänk. Rowling överlevde på socialbidrag. 

   Ofta får stjärnorna fortfarande höra känslomässig kritik och negativa åsikter, vilket bland annat Selena Gomez som är en av världens populäraste stjärnor, har avslöjat. Den glorifierade mobbaren Simon Cowell har till och med gjort sig en förmögenhet på att förhärliga denna mentalitet via sina idol- och Got Talent-koncept. Simon Cowell kom in i musikbranschen tack vare sin skivbolagschef till pappa och visade prov på sin kompetens på 1990-talet genom att neka att skriva kontrakt med några tjejer som kallade sig Spice Girls – med motiveringen att ingen skulle vara intresserad av att lyssna på dem… De sålde 80 miljoner album och turnerade jorden runt som en av historiens största popgrupper.

Välmenande sabotage

Det är inte bara självutnämnda allvetare som utgör en del av entreprenörens gatlopp och kvicksand. Defaitisterna finns i alla delar av samhället och visar sin skeptiska sida så fort det gäller något nytt. Individerna i detta ”obligatoriska defaitistled” kan vara kreativa och stöttande på olika sätt och samtidigt fantasilösa och begränsande på andra. Det finns miljarder välmenande släktmedlemmar, makar, vänner, medarbetare, lärare, politiker, forskare etc) som har felaktiga men djupt rotade föreställningar om ”vad världen vill ha” och om vad som är ”realistiskt”. Defaitisterna kan gilla personen men tror inte på förändringsagentens/entreprenörens vision och är övertygade om att den som försöker ”jaga väderkvarnar” kommer att misslyckas. Detta nya behöver inte röra enbart affärer och entreprenörskap – defaitisternas fiende är i grunden förändring.

Kuriosa är att när den driftige visionären har löpt färdigt gatloppet, lyckats kämpa sig igenom detta led och skapa en ny verklighet, så övergår defaitismen till en slags avgudadyrkan. Och då, utan minsta tillstymmelse till självinsikt och ironi, håller defaitistledet upp samma (nu berömda) person eller företag som exempel på att nästa aspirerande generation inte kommer att ha framgång, med motiveringen att de aspirerande personerna inte är några ”Walt Disneys” eller ”Zlatans” eftersom ju "alla visste att dessa genier hade de rätta förutsättningarna för att lyckas”.

Känner man till Zlatan Ibrahimovićs och Walt Disneys historia så vet man att dessa resonemang är, milt sagt, pseudorealistiska. 

Nuförtiden hyllas Apples grundare Steve Jobs på liknande sätt och många är snabba att glömma att han sparkades från sitt eget företag för att styrelsen inte trodde på hans (nya) visioner trots att hans tidigare koncept hade lett till skapandet av ett multimiljardbolag. Det var en besk medicin, som Steve Jobs senare kom att se som en lärorik erfarenhet och en dold välsignelse. – "I didn't see it then, but it turned out that getting fired from Apple was the best thing that could have ever happened to me.”

Sammanfattning: 

Det finns ett defaitistled som bromsar förändring genom att skapa ett slags emotionellt och ekonomiskt gatlopp och en social kvicksand. Defaitistledet finns överallt och superentreprenörer är en slags gladiatorer.

Hoppet för de som tvivlar över om de har det i sig att förverkliga sina drömmar, ligger i att ta ett steg tillbaka och inse att motståndet oftast kommer från oanade håll. 

Några av de mest talangfulla entreprenöriella begåvningar som jag känner har sina största fiender i sig själva. Trots att de på flesta områden har stort självförtroende och är medvetna om sina många gåvor och meriter och har sagolika nätverk, så har de samtidigt en röst inom sig som sysslar med ständig självcensur. De söker sig till och omger sig med människor som vidmakthåller den självbild som de har av att "this is as far and as good as it gets" och att de borde vara nöjda istället för att jaga "orealistiska" drömmar.

Offentliga sektorn tillskjuter medel för att främja innovation etc, samtidigt som ett otal talanger får höra från skollärare, yrkesvägledare, Arbetsförmedlingen etc att de inte riktigt duger och saknar rätt förutsättningar att lyckas inom sina intressen. Artisten Boy George, aktieinvesteraren Warren Buffett och filmaren Steven Spielberg är bara några exempel. Buffet blev nekad av Harvard Business School och Spielberg nekades tre gånger av University of Southern California. Efter att han blev en berömd miljardär och filmentreprenör erbjöds och mottog Spielberg ett hedersdoktorat från skolan.   

Källor: Historiesajten.se | Visma | Skatteverket | Bolagsverket | Stanford University | CBS News | CNBC