Den 21 januari är det en stor manifestation för kvinnors ställning i samhället. Fokus är på Washington. Utmaningen för den globala rörelsen är att lyckas dra åt samma håll, menar makroanalytikern Kevin Kane. 

Kvinnomarscher har funnits i över 100 år. Enligt Jia Tolentino på tidningen The New Yorker kom initiativet i år från Teresa Shook, en mormor som bor i Hawaii. Idén tog fart och många volontärer anmälde sig för att få igång det hela. Många feminister hävdar att om kvinnor höll den högsta makten skulle det inte finnas några konflikter och världen skulle leva i fred och välstånd. Men eventet dras med inre friktion – mellan kvinnor.

”Räcker inte” att vara kvinna

Kritiska röster (från kvinnor) höjdes snabbt om arrangemanget. Först handlade det om vissa ”klassiker” / klyschor: Det räckte inte med att initiativtagerskan var en kvinna. Hon var en ”vit” kvinna. Logiken inkluderade att många kvinnor inte skulle komma av den anledningen. Dessa röster ville ändra fokus från kvinnomarsch till mångfaldsmarsch – och göra en indelning från enbart kvinnor till ”vita” kvinnor, ”svarta” kvinnor, ”bruna”, ”kristna” etc.

In med etablerade aktivister

I ett politiskt korrekt drag togs ”icke-vita” kvinnor in bland organisatörerna. Administratörerna av detta globala event består nu av cirka 23 huvudnamn. Många är kända i lokala medborgarrättskretsar. Dessutom accepterade Gloria Steinem, som är en legendarisk ikon för många feminister, en symbolisk post som en av fem ”vice hedersordförande”. De övriga är Angela Davis, Dolores Huerta, Harry Belafonte, LaDonna Harris.

Ingen anses god nog

Kritik höjdes förstås genast mot de slutliga huvudorganisatörerna. Linda Sarsour exempelvis, fick å ena sidan år 2011 erkännande från Vita Husets ”Champions of Change”-program i egenskap av medborgarrättsaktivist. Å andra sidan ser denna Brooklyn-födda New Yorkare sig som en Palestinier. Sarsour gifte sig vid 17-års med en palestinier via ett arrangerat äktenskap; hennes amerikanska barn heter Tamir, Sabreen och Sajida; och hon bär en muslimsk ”al-amira” (hijab) vilket för många är den yttersta symbolen för en patriarkalisk kvinnosyn.

En slöjtäckt profil upplevdes av en del som kontroversiellt för en kvinnomarsch som är för feminism och emot den intensiva misogyni (det kvinnohat) som Trump och hans administration vill nationalisera. 

Kängor åt abortmotståndare

Linda Sarsour, i sin tur, är negativ mot flera kvinnosegment. Ett skäl är att Sarsour inte vill acceptera abortmotståndare i marschen, trots att det är Trumpregimen och inte abortfrågan som är fokus för dagen. Denna åsikt delas av Gloria Steinem. Kvinnor som principiellt är mot abort men som vill lägga debatten åt sidan och gå med i marschen för att protestera Trump, är inte välkomna. Såvida de inte avsäger sig sina principer.

Politiska ”svinhugg” som går igen 

En annan kontrovers handlar om vem som röstade på vilken kandidat. Många ur den dryga 50% av röstande kvinnor som röstade på Trump (och därmed bidrog till att föra fanatiska kvinnohatare till makten) har ångrat sig och vill gå med i marschen för att uttrycka sitt missnöje, men möts av avsky. Det anses för tidigt att prata om minsta form av förlåtelse för bland annat den våldtäktskultur som nu har legitimerats.

Vill sudda ut Hillary ur feminismens historia

Ytterligare en kontrovers är den infekterade konflikten mellan Bernie Sanders supportrar (av vilka administratören Linda Sarsour är en) och de som röstade på Hillary Clinton. En stor del av Sanders supportrar var mindre intresserade av såväl Bernie som Trump utan förenades mest av ett hat mot Hillary. I fråga om kvalifikationer erkände Sanders själv villigt att Clinton överträffade alla presidentkandidaterna under 2016 års val (det var hennes omdöme han ifrågasatte). Hillarys överlägsna kunskaper och livslånga satsning på att bli USA:s första kvinnliga president ledde till att hon spräckte ett ”glastak” genom att nomineras av det demokratiska partiet som deras huvudkandidat.

Dessa meriter köptes aldrig av Sanders ”supportrar” som fortfarande envist klagar över att att professor Clinton ska ha fått ”fusklappar” inför debatterna. (Att ha ett enda huvudmål sedan barndomen, plugga på den kvinnliga ledarskapsskolan Wellesley, ta en doktorsexamen i juridik på elituniversitetet Yale, tjäna i 41(!) år som professor i statsvetenskap, guvernörsfru, presidentfru, senator samt utrikesminister räcker tydligen inte för en kvinna att bli tillräckligt insatt i grundläggande debattfrågor – om ledarskap och statsvetenskap…).

Slitningarna kring hur Hillarys feministiska bidrag till samhället ska värderas märks i kommunikationen kring #womensmarch. I stora delar av samhället och världen är Hillary Clinton en given ikon. Bland andra Wellesley College har hyllat Hillary i egenskap av en tidigare elev som med råge har uppnått skolans mål att inspirera kvinnor att ta för sig i samhället. Men marschorganisatörerna förnekar hennes existens. Det finns inga spår av varken henne (eller Michelle Obama). En del av förklaringen är förstås att man försöker undvika att uppfattas som ”politiska” under denna manifestation (som handlar om en politisk ceremoni). Beslutet har gjort miljoner rasande, med tanke på att en huvudanledning bakom ”Women's March on Washington” är att en hyperkvalificerad kvinna förnekades ett jobb som istället gavs till en fullständigt inkompetent man.

Trots de många friktionerna och #addhername-kampanjen är uppslutningen bland deltagare ändå stor gällande marschen. Män är välkomna. Kändisar såsom Madonna, Cher, Beyonce, Jessica Chastain, Julianne More, Lady Gaga, Jennifer Aniston, Katy Perry och Scarlett Johansson kommer förstås också att marschera.

Snabbfakta/länkar:

Women's March on Washington, organisation: www.womensmarch.com/team

The New Yorker. Detaljer om etableringsproblematiken bakom marschen.

Wellesley college:
– Hillary Clinton var student mellan 1965-1969.
– Några fler kända alumnae: Madeleine Albright, Diane Sawyer, Nora Ephron, Elisabeth Shue.

Denna text är skribentens personliga åsikter och inte redaktionens.