Om du driver ett företag så vet du att det är du som är skepparen. Ansvaret vilar helt på dig och känslan av kontroll och makt är positiva triggers som förhoppningsvis uppväger övertiden, frustrationen och oron för nästa stora utgift. Men vad händer när situationen går oss ur händerna? Vem är det som bestämmer då? Är det fortfarande du, eller upplever du att ditt agerande kommer från en ”Mr Hyde”? Det skrivs spaltkilometrar om hur du skall driva din verksamhet och det finns många duktiga föreläsare och konsulter som vet hur du skall skapa ett konkurrenskraftigt erbjudanden. Men vad är det som gör det så svårt att göra saker annorlunda? Egentligen? Jag vet, för jag blev befordrad till min egen inkompetens.

Min fru bestämde att vi skulle ut och segla på riktigt i tre år och hon utnämnde mig till skeppare. Företagandet brukar liknas vid att segla en båt, en slags frihetsbild som stundtals kan ifrågasättas. Dessutom kan man använda oceanen som en metafor för den marknad alla drömmer om, att du sitter ensam med ditt erbjudande utan konkurrens.

Nytt syfte med verksamheten ökade vinsten med 40%

Men när du seglar den blå oceanen på riktigt, i en 45 fots båt, när du sitter där utan andra båtar att dela ödet med; det börjar blåsa upp till 35 sekundmeter och vågorna är högre än ett tvåvåningshus, då händer det. Du inser vem det är som bestämmer. Det är inte skepparen, det är din hjärna. Den talar till dig! Vi har alla en röst som talar till oss, i normalfallet är den ganska dämpad och stör oss inte nämnvärt. När vi blir stressade då ökar volymen. Om du till exempel skall hålla tal till din dotter på hennes bröllop, då kan den inre rösten bli mer högljudd. Trots att du VILL leverera ett enastående tal och TROTS att du förberett dig till tänderna så börjar din strupe torka ut som en öken strax före leveransen, dina händer darrar och du börjar med ”Jag är ingen talare!”(det stod inte i manuset!). Viljan att leverera hjälper dig inte, lika lite som att viljan att driva ett framgångsrikt företag inte heller hjälper dig. Vore det så skulle förmodligen alla vara framgångsrika. När du skall lämna den komfortabla zonen är det den ”inre dialogen” som ställer till det, det är en ”programmering” som du måste komma åt och programmera om. Precis som idrottsmän och kvinnor numera programmerar in en tävling på förhand kan du göra detsamma med ditt huvud och din organisation.

”Culture eats strategy for breakfast”

Hittills har det handlat om dig som företagare, men kan du styra den inre dialogen i din verksamhet? Precis som den inre dialogen kan hindra dig från att lämna den bekväma zonen kan vi kalla verksamhetskulturen den ”kollektiva inre dialogen”. Det är vad du säger till dina medarbetare som färgar er förmåga att klara av förändringar. I många organisationer råder påståenden som att ”vi är för små”, ”kineserna är för billiga”, ”kunderna förstår inte” o.s.v.

Den här dialogen avslöjar en dålig självkänsla, vi gör oss till offer för yttre situationer. Vi har inte förstått att de enda som kan ändra vår kurs framåt är vi själva. Men igen, det är inte viljan som styr vår vådliga färd, det är ”programmeringen” i huvudkontoret. Jag talar inte om det ”positiva tänkandet” där vi kallar saker för andra namn än de rätta, det handlar om att förstå vilken roll du spelar i er kultur och hur du påverkar din omgivning.

Om du vill fördjupa dig i hur ni tar er ut på den blå oceanen och hur ni kan programmera om kulturen läs gärna min nyutgivna bok ”Innovera eller dö!”, den har just blivit rekommenderad i tidningen Chef.