Min okunskap är den största tillgången, genom att vrida och vända på en verksamhet kan jag se det som de inte själva ser, framförallt ser jag deras kund med nya ögon. Man kan säga att jag håller upp en spegel så att allt blir omvänt, i den bilden hittar vi nya möjligheter. Låt mig klarlägga, det behöver inte vara just jag, det kan vara vem som helst från en helt annan bransch. Men låt oss titta på mitt eget företag och det misstag jag gjorde.
Från 1979 till 1983 utbildade jag mig till filmproducent i Kalifornien. När jag kom hem till Sverige var film en kulturfråga. Att arbeta med film som motivationsbärare eller ren underhållning var i princip obefintligt. VHS kassetten (föregångaren till DVD skivan) hade just börjat sitt intåg. Man kan säga att vi verkade på jungfrulig mark, företagen upptäckte möjligheten att kommunicera med rörliga bilder, vi kombinerade våra tjänster med evenemang, tv dokumentärer och så småningom interaktiva produktioner.
Att arbeta med våra verktyg krävde utbildning och tunga investeringar, men i bakgrunden mullrade hotet vi inte såg. Mediautbildningarna spottade ut tusentals nya hungriga medarbetare som var beredda att arbeta för en smörgås, verktygen blev billigare och lättare att hantera, upphandlingssverige drog undan mattan för alla relationer vi byggt och plötsligt stod vi där med drygt 20 anställda och en marknad som smälte som en glass i solsken.
Vi lyckades säga upp alla med hjälp av trygghetsrådet och en djup grop på ett antal millioner behövde fyllas med nya intäkter. I mitt personliga fall blev övergången lyckad, jag fick en förfrågan att agera innovationskonsult, då en marknadschef på Uponor såg något jag inte sett. En filmproducent arbetar med innovationer i en disciplinerad miljö, kan det översättas?
Svaret blev ja.
Men poängen här är att det var inte jag själv som såg den möjligheten, det var en utomstående. Året var 2003 och det har varit fantastiska år som rådgivare och entreprenör, det var först 2015 som jag blev tillfrågad om jag ville hjälpa ett produktionsbolag i New York, och nu, när jag varit borta från filmbranschen i en massa år kunde jag se en ny bild av hur de kunde konkurrera på en mördande marknad. Idag jobbar vi aktivt på ett isflak som smälter men nya tjänster och nya målgrupper räddar oss varje dag.
Så mitt i ett möte frågar ägaren av det amerikanska bolaget vad som varit mitt största misstag som egen företagare, då kom jag på det: att inte be någon utanför branschen hjälpa oss ur dilemmat. Detta kan givetvis göras på olika sätt, ett aktivt styrelsearbete där medlemmarna kommer från helt andra affärsmodeller, men framförallt att ta vara på benchmarking med en helt annan verksamhet, någon som ändrar vår syn på vad vi levererar.
Detta kallar jag partikelkrock, om ett konsultbolag säljer på samma sätt som Mc Donalds, hur skulle det se ut då? Om en fastighetsmäklare ger sig in i nöjesbranschen? Om en ståltillverkare skall sälja till smyckes designers? Om en mässa är en tidning? Om ett sjukhus är en flygplats? Visst låter det annorlunda? Men varje gång vi prövat modellen har det lossnat, vi har tagit oss ur den mentala sirapen och skapat nya värden för kunderna.
Så vad är problemet egentligen?
Som egna företagare är vi duktiga på att bygga upp en verksamhet, men vi gör det utifrån givna regler, de som fanns när vi började. Således bygger verksamheten på sanningar som blir institutionaliserade med tiden. Dessa sanningar gör oss blinda för alternativa sätt att driva en lönsam affär. När omvärlden förändras faller vi ”offer” för nya förutsättningar och vi behöver hjälp att se nya möjligheter.
Läs gärna min nyutgivna bok ”Innovera eller dö!”
