När Sonesson skriver “det var endast på grund av mitt nätverk som jag på egen hand kunde lösa detta demokratiskadliga problem” förstår man plötsligt vilken sorts värld vi egentligen lever i. En värld där det politiska samtalet inte längre är ett gemensamt rum, utan en tjänst. Ett abonnemang.
Det är som om någon köpt hela Stortorget, rest osynliga grindar, satt ut vakter man aldrig ser och sedan sagt: tala på – men bara på våra villkor. Och ändå står vi kvar, ropar, argumenterar, som om torget fortfarande vore vårt. Som om det inte ägdes av ett företag som kan tysta en partiledare snabbare än någon myndighet ens kunnat fantisera om.
I USA fanns tecknen långt innan Trump stängdes av. Mark Zuckerberg erkände öppet att Facebook påverkades av politiskt tryck från vänsterpolitiska administrationer – först Obama, sedan Biden – som ansåg att vissa röster, vissa perspektiv, vissa artiklar var “problematiska”.
Och i denna miljö blev det plötsligt möjligt att ta det ohörbara steget: att stänga av den sittande presidenten från världens största kommunikationsplattform. Det tog inte en domstol. Det tog inte en utredning. Det togs efter en tyst överenskommelse mellan makthavare och företagsledare.
Ett privat företag tystade landets högsta ämbete. Ett världshistoriskt brott mot demokratins grundregel: att folket ska kunna höra den de har valt att representera dem. Att väljare och valda har en ömsesidig kanal. Den kapades. Och världen insåg hur bräcklig den digitala infrastrukturen egentligen är.
Och som alltid, när något sker i USA, finns en svensk variant – mindre spektakulär, men grundad i samma instinkt.
Morgan Johansson (S), då justitieminister, kallade personligen upp Facebook och Google till “samtal”.
Ingen som känner politikens värld betvivlar vad sådana samtal går ut på. Det är inte dialog. Det är signaler. Det är staten som lägger sin hand på plattformens axel och säger: Ni vet väl vad som förväntas av er?
Det är samma logik som gjorde det möjligt för en socialdemokratisk regering att stänga ner Sverigedemokraternas webbplats under valrörelse. Staten hade kontroll över domännamnssystemet – och tryckte på knappen.
Vi befinner oss i en tid där mänsklig kommunikation är bokförd som en tjänst och våra demokratiska reflexer inte hunnit ikapp.
Och mitt i detta står Sonesson, en liten punkt i en stor karta. Men en punkt som pekar mot allt det andra: avstängningen, tystnaden, maktens tysta samförstånd med techjättarna. Han fick tillbaka sitt konto – men bara för att han råkade känna en person. Det är feodalism i digital form. Inte rättigheter, utan personliga nådegåvor.
När Elon Musk köpte Twitter var detta just vad han vände sig mot. Han såg att digitala plattformar hade blivit informationsfilter, att vissa perspektiv hölls tillbaka av interna aktivistkulturer, att många sanningar försvann på vägen mellan tangentbordet och offentligheten. Musk köpte inte Twitter för att göra en affär – han köpte det för att bryta ett fäste där en hel politisk världsbild kunnat dominera i skymundan.
Han talade om det förbjudna: att alla röster måste få höras. Att algoritmer måste vara öppna. Att skuggbanning måste avslöjas och stoppas.
Det var som att slita av locket till en gammal kyrkklocka – plötsligt hördes alla toner igen. Och vänstern i västvärlden reagerade som om någon rivit ner deras privata kapell.
För när censuren lyftes blev själva luften friare, och i den luften fanns röster som de trott sig ha stängt ute. Människor märkte att debatten faktiskt inte var så ensidig som den sett ut. Att åsiktskorridoren bara varit en korridor just för att dörrarna utåt varit låsta.
Men det är inte bara techföretagen som bidrar till skevheten. De statliga mediebolagen – de som av regeringar i decennier skyddats av tvångsfinansiering – är lika djupt en del av problemet. BBC, SVT, DR, NRK. Institutioner som kallat sig oberoende men som gång på gång visat att de är politiska aktörer. De fulklipper, insinuerar, rycker citat ur sitt sammanhang, manipulerar bild och ljud för att smutskasta konservativa röster. Donald Trump har varit deras favoritfiende. Varje presskonferens, varje tal, varje kommentar har varit material för en dramaturgi där han inte får vara människa, utan måste vara monster.
SVT gör detsamma här hemma. När högern talar klipper de hårdare, ramar in annorlunda, lägger på bilder, väljer bort, väljer till. Deras påstådda objektivitet är ofta inte mer än en pose. Och eftersom medborgarna tvingas betala för det – genom skatt, genom avgift, genom lag – blir skadan större.
“När staten finansierar en berättelse blir den verklighet för många.
På alla dessa nivåer – från public service till techjättar – sker samma sak: filter läggs mellan medborgaren och verkligheten. Filter som gynnar vänstern, och missgynnar dess kritiker.
Det är den värld vi skapat. En värld där det offentliga samtalet inte längre vilar på lagar, utan på loggor. Inte längre på principer, utan på policies. Inte längre på rättigheter, utan på relationer.
Det är en farlig värld. Och det märkliga är att vi vant oss.
Vi står fortfarande på torget. Vi talar fortfarande. Men marken är inte vår. Den är lånad. Och lånad mark är alltid tillfällig. Alltid villkorad. Alltid sårbar.
Sonessons historia är inte slutet. Den är början på en insikt: att demokratin måste återerövras. Inte från staten. Inte från partierna. Utan från företagen, medierna och institutionerna som tyst bär det offentliga samtalet i sina händer.
För just nu äger vi inte längre platsen där vi talar. Och den som inte äger torget står alltid på någon annans nåd.
Arvid Wernerfeldt
Bli medlem och hjälp oss försvara företagarnas villkor
Vi är en fri röst för företagare – utan presstöd eller särintressen. Med ditt stöd kan vi fortsätta granska
myndigheter, dela kunskap och driva debatt i frågor som påverkar dig som företagare.
Tillsammans gör vi skillnad för landets värdeskapare.
