I målet Commission v Hungary slog domstolen fast att en medlemsstat inte kan hänvisa till sin nationella identitet för att försvara lagar som anses strida mot EU:s grundläggande värden – värdegrunden.

Försvarare av domen menar att EU måste kunna skydda demokrati, rättsstat och mänskliga rättigheter. Kritiker ser däremot domen som ännu ett steg i en lång utveckling där allt mer makt flyttas från nationella parlament till EU institutioner.

Samtidigt driver EU fram det nya programmet Agora EU, som väntas få en budget på närmare 100 miljarder kronor. Programmet ska samla stöd till kultur, medier och civilsamhälle samt främja EU värderingar, demokratiarbete och medborgarengagemang.

Förespråkarna beskriver satsningen som ett sätt att stärka yttrandefrihet, kulturell mångfald och demokratisk motståndskraft. Kritiker varnar däremot för att kultur, media och civilsamhälle i allt högre grad riskerar att bli verktyg för politiska mål som definieras på EU-nivå.

Var för sig kan de två utvecklingarna framstå som begränsade. Tillsammans väcker de en större fråga om EU framtida riktning.

Det som oroar många EU-kritiker är inte en enskild dom eller ett enskilt program, utan vad de uppfattar som ett återkommande mönster. Gränsen för EU befogenheter flyttas stegvis framåt – inte främst genom nya folkomröstningar eller stora fördragsändringar, utan genom domstolsutslag, budgetbeslut och nya institutionella initiativ.

Ingen seriös bedömare hävdar att EU i dag är en totalitär struktur. Men frågan som allt oftare ställs är hur långt den överstatliga utvecklingen kan gå innan medlemsstaternas självbestämmande urholkas på allvar.

Det finns fortfarande bromsklossar. EU-domstolen kan inte ändra fördragen, medlemsländerna har fortfarande betydande inflytande över unionens framtid och nationella val kan förändra den politiska riktningen. Samtidigt är flera av dessa skyddsmekanismer svåra att använda i praktiken och kräver bred politisk enighet.

Frågan är därför inte bara vad den senaste domen eller det nya kulturprogrammet innebär i dag. Den större frågan är om de institutionella bromsarna kommer att räcka för att bevara balansen mellan europeiskt samarbete och medlemsstaternas frihet, demokratiska självbestämmande och nationella suveränitet under de kommande decennierna.