Ännu en gång vill politiken lösa ett samhällsproblem genom att skicka notan till landets småföretagare. När politiker talar om att slopa karensavdraget talar de sällan om vem som ska betala. De talar sällan om den lokala byggfirman, restaurangen, vårdentreprenören eller familjeföretaget som redan idag brottas med ökade kostnader, hårdare regelverk och osäkrare framtidsutsikter.

Jag tror att de flesta småföretagare håller med om att människor inte ska behöva gå till jobbet sjuka av ekonomiska skäl. Vi vill inte att smittor sprids på arbetsplatser, i kollektivtrafiken eller inom vården. Vi ser också att möjligheten att arbeta hemifrån skapar skillnader mellan olika yrkesgrupper.

För stora koncerner och offentliga arbetsgivare kan ökade sjuklönekostnader ofta absorberas i stora budgetar. För ett mindre företag ser verkligheten annorlunda ut. När en medarbetare blir sjuk försvinner inte bara en arbetsinsats. Ofta måste övertid betalas ut, en vikarie tas in eller företagaren själv täcka upp för att verksamheten ska fungera.

I ett företag med fem, tio eller tjugo anställda kan några få sjukfall få betydande konsekvenser. Det är lätt för den som aldrig behövt fundera över nästa löneutbetalning att se detta som en marginell fråga. Men för många småföretagare handlar det om något betydligt större, viljan och möjligheten att anställa.

Varje gång kostnaden eller risken för att ha anställda ökar ställs samma fråga runt om i landet. Har vi råd att anställa ytterligare en person? 

Små företag står för en stor del av nya arbetstillfällen. När deras kostnader ökar blir konsekvensen inte alltid uppsägningar. Ofta syns effekten istället genom uteblivna rekryteringar, uppskjutna investeringar och försiktigare framtidsplaner.

Den som hoppas att ett slopat karensavdrag ska skapa ett mer rättvist arbetsliv riskerar därför att uppnå motsatsen. Om reformen leder till färre jobb och svagare företag drabbas både anställda och samhälle.

Varför ska just småföretagen bära kostnaden för att lösa en problematik som främst finns inom vissa delar av arbetsmarknaden? Sverige har redan en modell för att hantera sådana skillnader. Den kallas den svenska modellen.

Om bussförare, vårdpersonal eller omsorgsanställda behöver bättre ekonomiskt skydd vid sjukdom finns möjligheten för arbetsmarknadens parter att förhandla fram lösningar anpassade till just dessa yrken. Det kan handla om kompletterande ersättningar, branschvisa försäkringar eller särskilda avtal som tar hänsyn till att distansarbete inte är möjligt.

Det är en betydligt mer träffsäker väg än att införa en generell reform som påverkar hela arbetsmarknaden. Problemet med dagens politiska debatt är att den alltför ofta söker nationella standardlösningar på frågor som ser olika ut beroende på bransch, arbetsplats och verklighet. Resultatet blir centraliserade beslut där kostnaderna flyttas längre bort från dem som fattar besluten.

Men det som fungerar på ett regionsjukhus fungerar inte nödvändigtvis i en lokal byggfirma. Det som är rimligt för en myndighet är inte alltid rimligt för ett familjeföretag.

Därför bör frågan om karensavdraget lösas där kunskapen om verksamheterna finns, hos arbetsmarknadens parter. Inte genom ännu en reform där staten delar ut förmåner och låter landets småföretagare stå för notan.

Mats Eriksson
En Företagares Vardag