Rasmus Dahlstedt om kulturens bidragssystem: ”Man anar vilket ideologiskt innehåll som belönas”

– Ganska mycket. För mycket, svarar han på frågan om hur stor del av yrkeslivet som egentligen handlar om företagande snarare än konst.

Han beskriver ett arbetsliv där administrationen med åren tar allt större plats. Mejlkorgar ska hanteras, information läsas, människor kontaktas och föreställningar och böcker säljas. Själv avskyr han försäljningsdelen.

– Jag tror att alla som håller på egentligen bara vill ägna sig åt det kreativa och det lustfyllda.

Men någon måste sälja. Och när man står utanför de stora institutionerna hamnar ansvaret till slut hos en själv.

– Om jag inte gör det själv så blir det ingenting.

”Du måste ha många ben”

Föreställningen som publiken ser under drygt en timme är bara slutprodukten av ett betydligt större arbete. Dahlstedt berättar att han just nu intensivt läser manus för att lära sig en pjästext utantill – utöver repetitioner och allt annat arbete som krävs.

– Folk förstår ofta inte hur mycket förberedelse det ligger bakom en uppsättning.

Som frilansande kulturföretagare finns dessutom sällan någon tydlig gräns mellan arbete och fritid. Dahlstedt beskriver hur arbetsdagen i praktiken börjar när han stiger upp och sedan pågår tills han lägger sig på kvällen eller framåt natten.

Att jämföra den frilansande skådespelartillvaron med att befinna sig på en institutionsteater låter sig inte göras. Skillnaden mellan de två världarna beskriver han som den mellan ”natt och dag”.

Friheten är den stora vinsten. Men den kommer med ett pris.

– Den som inte tillhör institutionsvärlden är hänvisad till hårt arbete och att göra väldigt många saker.

För Dahlstedt innebär det att skriva, spela teater, sjunga, podda och ta andra typer av uppdrag.

– Du måste ha många ben att stå på, säger han till Företagande.se.

”Vi har ett system där några tar sig friheten att inskränka friheten för andra. Den ene får kanske två miljoner, den andre ingenting. Det upplägget är i bästa fall problematiskt, i värsta fall djupt orättvist.” – Rasmus Dahlstedt, skådespelare, författare och vissångare

Det är också här han ser en grundläggande obalans i kulturens ekonomi. Den fria teatern måste locka människor som faktiskt är beredda att köpa en biljett, samtidigt som offentligt finansierade institutioner arbetar under helt andra ekonomiska förutsättningar.

En liten teater har ofta cirka 80 platser. Lokalen kan enligt Dahlstedt kosta omkring 12 000 kronor.

– Man konkurrerar med de subventionerade teatrarna och kan inte ta hur mycket som helst för en biljett. Det är svårt att få ekonomi i det.

När kulturhandläggaren ersätter publiken

För Dahlstedt handlar frågan emellertid om mer än pengar. Den handlar också om vem kulturutövaren i slutändan måste övertyga.

Han beskriver den idealiska relationen mellan konstnären och publiken.

– Det man önskar är ett möte med åskådaren, utan mellanhänder.

Alternativet är att lägga tiden på bidragsansökningar och försöka övertyga en kulturhandläggare. Dahlstedt berättar att han själv skrev en sådan ansökan för omkring 15 år sedan, men att processen gjorde honom så dränerad att han lämnade den världen.

Han skickar av liknande skäl inte heller sina texter till traditionella bokförlag.

– Vem kommer att läsa mitt manus? Jag vill inte låta någon med begränsade kunskaper och erfarenheter styra över mitt liv. 

Dahlstedt talar om ”kotterier” och ifrågasätter vilka kriterier som avgör vem som får offentliga kulturpengar.

– Vi har ett system där några tar sig friheten att inskränka friheten för andra. Den ene får kanske två miljoner, den andre ingenting. Det upplägget är i bästa fall problematiskt, i värsta fall djupt orättvist.

I kulturvärlden slänger man sig gärna med begreppet armlängds avstånd. Inte desto mindre inordnar man sig och sina produktioner i bidragsleden. I själva verket står bidragsgivaren och bidragstagaren axel mot axel.

Samtidigt vill han inte avskaffa all offentlig kulturfinansiering. Han konstaterar att konstformer som opera och teater kräver stora resurser och att det kan finnas skäl att finansiera nationalscener.

Problemet är var gränsen ska dras – och hur systemet ska göras rättvist.

Rasmus Dahlstedt vill inte avskaffa all offentlig kulturfinansiering, men ifrågasätter hur stöden fördelas – och vem som får makten att avgöra vad som blir verklighet.

”Modeord” kan öppna dörren till bidragen

Frågan blir ännu känsligare när vi kommer in på politiseringen av kulturen.

Dahlstedt menar att den som skriver ansökningar om offentliga kulturpengar kan frestas att anpassa språket efter vad man tror att kulturhandläggarna vill höra.

– Man anar vilket ideologiskt innehåll som belönas.

Samtalet kommer in på kod- och modeord kring vilka typer av projekt som premieras. Representation och mångfald är två återkommande teman han själv har sett inom kulturvärlden.

Dahlstedt är fortfarande medlem i fackförbundet Scen & Film och beskriver dess medlemstidning som ett exempel. Under många år har han sett hur frågor om representation, mångfald, klimat och den ”hotade demokratin” återkommer.

”Det går tretton på dussinet av de där låtsasrebellerna. De säger sig gilla olika, men när det kommer till kritan finns bara tolerans för likheter.” – Rasmus Dahlstedt

Teatern själv hamnar enligt honom längre ner på dagordningen. Hans läsning av tidningen har karaktären av självplågeri. Kulturvärlden framställer han som motsägelsefull i det att den gärna ser sig själv som normbrytande och rebellisk, samtidigt som den ger uttryck för åsikter som ofta ligger nära dem som redan dominerar och är önskvärda inom de offentligt finansierade kulturinstitutionerna.

– Det går tretton på dussinet av de där låtsasrebellerna.

Han beskriver miljön som en ekokammare och menar att nyfikenheten på perspektiv som bryter mot kulturvärldens etablerade föreställningar är begränsad. 

I stället för att undersöka det avvikande finns enligt honom en tendens att följa med strömmen. De flesta aktar sig för att stöta sig med omgivningen och därmed riskera sina fasta jobb.

– De säger sig gilla olika, men när det kommer till kritan finns bara tolerans för likheter.   

För den som faktiskt är beroende av att få nästa roll eller nästa uppdrag kan det få konsekvenser.

Är det så att man inte får några jobb om man har sagt fel saker eller uttryckt sig på ett opassande sätt?

– Så kan det vara. Det hänger också ihop med mediebevakning och recensioner. Han fortsätter:

– Den som är anställd på teatern känner kanske recensenten och går möjligen också på samma fester som bidragsgivarna. Det skapar en osund situation.

Handlar det om nepotism?

– Sverige är ett litet land och det finns förstås inslag av svågerpolitik.

Någon formell svart lista behövs inte. Det räcker, menar Dahlstedt, att nästa telefonsamtal aldrig kommer.

Föreställningarna som inte syns

Som exempel på kulturredaktionernas makt tar Dahlstedt upp föreställningen Visselblåsaren, ett samarbete med pjäsförfattaren Jens Ganman där han själv spelade huvudrollen som Julian Assange. Trots ett ämne som dominerat den internationella nyhetsrapporteringen blev uppmärksamheten begränsad.

– Det var sprängstoff. En stor händelse i svensk samtidshistoria. Den föreställningen borde verkligen ha föranlett en recension.

Han nämner också sin egen pjäs Djävulens advokat – bortom rimligt tvivel, där han spelar en brottmålsadvokat som ska försvara en mordåtalad klient. Föreställningen berör bland annat den grova brottsligheten i Sverige – ”den brottslighet som sätter skräck i ett helt land”, som Dahlstedt uttrycker det.

För honom handlar kulturens grindvaktsfunktion därför inte bara om vilka som får pengar och roller, utan också om vilka som får uppmärksamhet. En uppsättning behöver inte sågas för att försvinna ur offentligheten.

– Effektivare än att skriva ner en föreställning är att bara låtsas att den inte existerar.

”Man ska stå med mössan i hand”

Samma konflikt mellan självständighet och systemberoende ser Dahlstedt i trygghetssystemen.

För en vanlig löntagare är gränsen mellan arbete och arbetslöshet förhållandevis tydlig. För kulturföretagaren kan verkligheten bestå av några föreställningar, ett skrivuppdrag, en konsert och perioder utan intäkter.

Dahlstedt pekar särskilt på svårigheten att kombinera företagande med arbetslöshetsersättning. För att fullt ut betraktas som arbetslös kan företagaren behöva lägga verksamheten vilande – samtidigt som just företaget är verktyget för att snabbt kunna ta nästa uppdrag.

– Det blir moment 22. Incitamenten att göra sin egen grej saknas. Istället ska man stå med mössan i hand.

Dahlstedt menar att även hans eget fackförbund länge har utgått från en kulturvärld där skådespelaren arbetar på en institution. Förståelsen för dem som själva måste skapa verksamheten, hitta publiken och sälja biljetterna är betydligt mindre.

– Det finns ingen omsorg om egenföretagarna.

Gungor och karuseller

Ett påtagligt exempel på företagandets vardag ligger just nu framför Dahlstedt.

Hans nya bok Det brinner i krusbärsbusken är en illustrerad saga och satirisk samtidsskildring för vuxna. Att skriva och producera en bok är en sak, att få den till kunden en annan.

Det brinner i krusbärsbusken är Rasmus Dahlstedts nya illustrerade saga och satiriska samtidsskildring för vuxna.

Boken väger 620 gram. Dahlstedt uppger att portot för att själv skicka ett exemplar kostar 132 kronor.

Det är en brutal kalkyl för den lille bokutgivaren, vars marginaler är små från början.

– Det finns en övre gräns för vad man kan ta för en bok.

Därför har Dahlstedt numera hjälp med logistiken. Men exemplet visar hur även något så vardagligt som paketpriser kan bli avgörande för möjligheten att driva ett litet kulturföretag.

Friheten måste betalas

Dahlstedt har trots allt inga planer på att avvika från den inslagna vägen.

I höst väntar flera projekt. Förutom den nya boken spelar han i den av honom själv och Ulf Hansson nyskrivna pjäsen Agent 08 – med rätt attityd. Den handlar om en arbetslös skådespelare som söker upp sin agent för att fråga varför han inte får några jobb.

Rasmus Dahlstedt är i höst aktuell i den nyskrivna pjäsen Agent 08 – med rätt attityd, av Ulf Hansson och Rasmus Dahlstedt.

Ämnet ligger nära mycket av det Dahlstedt själv beskriver. Pjäsen handlar om konstens frihet, om vem som får plats – och vem som inte får det.

”Jag väljer friheten så länge jag kan unna mig lingonsylt till blodpuddingen.” – Rasmus Dahlstedt

Dahlstedt är i höst också aktuell som vissångare. Den 22 september kliver han ombord på Viking Line tillsammans med gitarristen David Härenstam för musikframträdandet I susande slör – till sjöss med Evert Taube. Passande nog framförs alltså Taubes visor ute till havs, under en kryssning där musiken står i centrum.

Alla dessa verksamheter utgör delar av samma företagarliv – det liv som handlar om att jonglera skrivande, spelande, sjungande, producerande, marknadsförande och säljande.

Den här verkligheten är på många sätt motsatsen till den romantiska bilden av konstnären som enbart behöver ägna sig åt skapandet.

För Dahlstedt handlar valet därför i slutändan om vem konstnären vill vara beroende av. Kulturföretagaren måste skapa sina egna produktioner. Han måste marknadsföra och sälja böcker och biljetter till föreställningar. Slutligen måste han genomföra föreställningarna och övertyga människor om att det han skapar är värt deras pengar. 

Det är osäkert, arbetskrävande och ibland ekonomiskt brutalt. Publikens uppskattning betyder allt – men ger inte mat på bordet.

Alternativet är ett kulturliv där kulturhandläggare, institutioner och bidragssystem får allt större makt över vem som kan försörja sig, vilka projekt som blir verklighet och indirekt även vilka berättelser som berättas. För Dahlstedt är valet enkelt.

– Jag väljer friheten så länge jag kan unna mig lingonsylt till blodpuddingen.