1992 hade jag varit chef i 3 år för distriktsarbetsterapi-och regionens arbetsterapiavdelning inom Norra sjukvårdsdistriktet i Uppsala län. 1992 fyller min farmor 85 år, hon är en stark och varm kvinna och min visuella bild för mitt djupa engagemang för årsrika. 1992 blir jag också trebarnsmor, även denna gång en son, och jag är en lycklig ”killmamma”.

Min farmor bor ensam sedan 1978 i sin röda stuga. Min farfar dog på det regionala sjukhemmet, fem mil bort från den röda stugan. Han hade då vistats ett par år på det som benämndes i folkmun, långvården. Anledningen till benämningen var att patienten kunde vara inskriven väldigt länge på sjukhemmet. Där var inriktningen hälso- och sjukvård och farfar var patient, med sjukhusets kläder och en sängplats som var benämnd utifrån salens nummer och sängens placering. Jag kommer inte ihåg numret på rummet, men sängplatsen var 3 av 4 möjliga.

När vi passerade sjukhemmet på väg till farmor, låg alltid farfar i sängen nedbäddad i den vita sjukhusskjortan. Detta trots att klockan bara var före 18.00, vilket gick helt emot farfars vanor. Han hade aldrig tidigare lagt sig efter middagen för att sova. Anledningen då var att vården styrdes utifrån schemat, kvällspersonalen var färre och nattpersonalen var i antågande. En bemanning som innebar färre ”huvuden” och färre ”händer” samt att det i deras arbetsuppgifter inte var att hjälpa patienter i säng!

Så kom 1992 och ÄDEL-reformen genomfördes i Sverige. Jag var för första gången med i TV, eftersom den kommun jag var verksam i blev utvald att berätta om vad reformen innebar i praktiken. Hela familjen var samlade framför TV:n och det var lite chockartat att se! ÄDEL var en reform som medförde att kommunen fick ett samlat ansvar för långvarig service, vård och omsorg, upp till och med sjuksköterskenivån på det som i lagen fick benämningen särskilt boende. Ett gemensamt namn för sammanslagningen av Ålderdomshem och sjukhem.

I många län skatteväxlades också ansvaret för Hälso- och sjukvårdsinsatser överstigande 14 dagar i det ordinära boendet, vilket skedde i Uppsala län där jag var verksam. Jag blev kommunanställd 1992, då 90 % av arbetsterapeutens insatser skedde i den enskildes hem samt på det lilla sjukhusets sjukhemsavdelning. Gällande våra kollegor, fysioterapeuterna(sjukgymnastik), skedde 1992 ingen skatteväxling, eftersom professionens skattat att endast 10 % av insatserna utfördes till patienter på sjukhemensavdelningen.

Idag 32 år senare, (min yngsta sons ålder) verkar vindarna vända tillbaka mot att skapa nya sjukhem med stort fokus på hälso- och sjukvård och benämning patient samt vårdplats i stället för person och ”mitt hem”. Dock med en skillnad, två- och ”fyrsalar” är tack och lov ett minne blott. När jag är ute på uppdrag märker jag tyvärr att det allt mer och mer blir schemat som styr inte den årsrikes behov. Till det kan jag fortfarande ”höra” matvagnar komma in på enheterna, förstå att tillsynsronderna på natten fortfarande existerar samt att det som ligger till grund för hälsa, vård och omsorg är okänt. Detta med lagar, föreskrifter och andra beslut, något jag gärna stödjer och föreläser om.

Vart tog då intentionen med ÄDEL vägen? Tanken var ju att när den årsrike av en social, psykisk eller fysisk anledning behövde få stöd i sin vardag, kunde denne vända sig till kommunen och där få rätt stöd. Det som tidigare var kommunens ålderdomshem med ett litet rum och delad toalett hade byggts om till små enrumslägenheter med pentry och benämndes särskilt boende i lagen och äldreboende i ”folkmun”. Detsamma med sjukhemmens avdelningar i många fall, de byggdes också om till Äldreboende. I Äldreboendet skulle den årsrike kunna bo kvar även när behovet av hälso- och sjukvårdsinsatser ökade. Nu skulle personen inte behöva bli inskriven på ett sjukhus, utan vården skulle kunna ges på äldreboendet, ända tills vård i livets slut tog vid.

Vad hände då på vägen?

Jo bland annat kvarboende principen, som innebar att först vid omfattande hemtjänstinsatser och insatser från hemsjukvården, beviljades särskilt boende. Inte som intentionen med ÄDEL att det också skulle kunna beviljas vid social isolering.

Insatser som tidigare utförts av undersköterskor ”uppgraderades” till att det endast kunna utföras av legitimerad personal. Det innebar att lagar, föreskrifter och andra beslut ökade kommunens behov av att anställa fler sjuksköterskor, arbetsterapeuter samt även en profession som inte skatteväxlats, nämligen fysioterapeuter. Samtidigt förändrades undersköterskans profession så mycket att attraktiviteten minskade, med svårigheter att rekrytera. Inte bara undersköterskor, utan också legitimerad personal, vars arbetsuppgifter också förändrats till att omfatta arbetsuppgifter som tidigare utförts av undersköterskan eller rehab assistenter.

Mycket av det som tidigare varit egenvård och som den årsrike själv klarat, blev till hälso- och sjukvård så fort insatser från den kommunala hälso- och sjukvården kopplades in på något sätt. Allt detta innebar såklart en större kostnad för kommunernas hälso- och sjukvård utan att nya medel tillsattes.

Till det kom också läkarinsatser, som genom samverkansavtal mer gav rätt till ett visst antal timmar/äldreboende, inte utifrån den årsrikes behov av läkarens kompetens. Ett vanligt antal läkartimmar för 40 lägenheter, var 2 h/vecka! Det finns såklart fler orsaker till den ökade kostnaden, en som oftast tas upp i media är att vi blir allt äldre i Sverige och med stigande ålder kommer också fler diagnoser med behov av hälsa, vård och omsorg.

Under dessa snart 32 åren har det också kommit och gått något som skulle kunna vara dåtidens Ålderdomshem, dock med helt andra beteckningar. Dessa byggnader för årsrika har kallats servicehus, trygghetsboende, mellanboende med flera. Vid varje tillfälle har politiker och tjänstemän uppfattat att de uppfunnit något nytt. Idag när de flesta nyproducerade lägenheter har hiss och anpassat badrum kanske efterfrågan inte är så stor. I de flerbostadshus som byggdes på 50-talet fanns ingen hiss till tredje våningen, som till exempel i det flerfamiljshus i Uppsala där jag växte upp och bostaden var inte anpassad för rullstolsburna.

Tänk om det hade blivit som jag uppfattade ÄDEL reformen, då 1992, att när den årsrike kände sig otrygg i sin bostad, kunde personen vända sig till sin biståndshandläggare och få rätt stöd i rätt hem. Att den årsrike kunna välja att flytta in i en lägenhet där hälsa, vård och omsorg gavs utifrån behov, inte utifrån allt eller inget! Att husläkaren kom till den årsrikes lägenhet vid behov, i stället för att kämpa sig till vårdcentralen. Att Äldreboende blivit just ett boende för årsrika med behov av hälsa, vård och omsorg för sin psykiska, sociala eller fysiska funktions

Tänk om vi skull börja utgå från den årsrikes behov, som var tanken 1992, inte den stuprörsdialog och pajkastning som idag sker. Vad är personcentrerad hälsa, vård och omsorg för personer med många levnadsår, diagnoser och funktionsnedsättningar som åldersrikedom innebär? Gör vi rätt saker idag, av rätt huvuden och antal händer? Är händerna på människorna eller på tangenterna? Min målbild har alltid varit farmors ”röda stuga”, där nu är min mamma och pappa bor. Jag kommer fortsätta att engagera mig så att mina föräldrar ska ha valmöjligheten till det boende de vill välja. Ett boende där alla känner sig trygga, mina föräldrar, jag som är närstående samt personalen.

Sammanfattningsvis vill jag att vi börjar dialogen utifrån ÄDELS ÄDLA tanke – den årsrikes individuella behov. Att vi får leva livet hela livet med alla våra diagnoser och funktionsnedsättningar. Det tillhör livet samt att för fler idag har förmånen att bli årsrika, det är inte hälso- och sjukvård!


Missa inga nyheter! Anmäl dig till ett förbaskat bra nyhetsbrev.
0 kommentarer
Du måste logga in för att skriva en kommentar. för att registrera dig som medlem.