"Mileis förslag är behäftade med risker som gör dem potentiellt mycket skadliga för den argentinska ekonomin och det argentinska folket", skrev ekonomerna i sitt öppna brev. Bland undertecknarna fanns tunga namn som fransmannen Thomas Piketty, Indienfödda Jayati Ghosh och serbisk-amerikanen Branko Milanović. Budskapet spreds av välvilliga medier – The Guardian kallade Milei "extremhöger" och publicerade uppropet med stor tyngd. New York Times rapporterade om "oro i Argentina och bortom om den skada en Milei-regering kan tillfoga Latinamerikas tredje största ekonomi."

Statsvetaren Ian Bremmer varnade för att "ekonomisk kollaps är nära förestående." Felix Salmon, då chefsekonom på Axios, hävdade att Mileis "rivningskulspolitik" skulle driva Argentina in i "en djup recession." Nobelpristagaren Joseph Stiglitz, känd för att 2007 ha rest till Caracas och beskrivit Hugo Chávez ekonomiska politik som "mycket imponerande", fortsatte att varna för att Milei leder Argentina mot "kris."

Paul Krugman argumenterade att det "inte finns något tänkbart scenario" där ens 20 miljarder dollar i amerikanska lån kan rädda Mileis "misslyckade ekonomiska strategi."

Läs också: Expertfällan - Därför är intellektuella ofta idioter

Sedan kom verkligheten

När Milei tillträdde i december 2023 låg den årliga inflationen på över 200 procent och var på väg mot 300. Det primära budgetunderskottet hade inte stängts på över ett decennium. 19,5 miljoner argentinare – 41,7 procent av befolkningen – levde i fattigdom.

Milei agerade omedelbart. Han skar ned statliga utgifter med fem procent direkt, la ner offentliga arbets- och välfärdsprogram, privatiserade statliga bolag, avvecklade hundratals regleringar, förenklade skattekoden och halverade antalet ministrar från 18 till 9. Centralbanken beordrades att sluta trycka pengar för att täcka underskott.

“Chockterapi”, gormade kritikerna. Milei kallade det nödvändig medicin.

Arton månader senare: den månatliga inflationen föll till 1,5 procent i maj 2025 – den lägsta nivån på fem år. Argentina redovisade sitt första budgetöverskott sedan 2008. BNP växte 6,3 procent på årsbasis under andra kvartalet 2025, och bruttoinvesteringarna steg med 32,1 procent. Fattigdomen föll till 28,2 procent i april 2026 – den lägsta nivån sedan 2018. Argentinas BNP för helåret 2025 landade på 4,4 procent, det högsta på flera år. IMF väntar sig liknande tillväxt 2026 och 2027.

Lånet på 20 miljarder dollar som Krugman ansåg hopplöst? Argentina utnyttjade knappt 2,5 miljarder av det – och betalade tillbaka hela summan med ränta i januari, långt före schemat.

Den kollaps som 108 ekonomer förutsade uteblev.

Och från de 108? Fullständig tystnad.

Inget pressmeddelande. Ingen publicerad analys om vad i modellerna som fick fel. Ingen offentlig omvärdering. Inga ursäkter till de miljoner argentinare som de uppmanade till att rösta annorlunda.

Det är en bekant historia med ett bekant slut.

Samma intellektuella klass som mobiliserade mot Milei har tidigare gjort liknande felbedömningar. Joseph Stiglitz reste till Caracas 2007 och hyllade Hugo Chávez ekonomiska politik. Noam Chomsky beskrev Chávez fattigdomsbekämpning som "sannolikt den mest framgångsrika i hela Amerika". Resultatet känner vi till: ekonomisk kollaps, hyperinflation och en massutvandring på omkring åtta miljoner människor – den största fredstida flyktingkrisen i Latinamerikas historia.

Ekonomen Thomas Sowell satte fingret på mekanismen: en läkare som dödar en patient förlorar sin licens. En ingenjör vars bro rasar förlorar sin karriär. En ekonom vars rekommendationer förstör ett land förlorar ingenting – och får ofta mer prestige, fler citeringar och nya bokkontrakt.

Piketty, Ghosh, Stiglitz, Krugman – ingen av dem kommer att förlora sin tjänst, sina citeringar eller sitt nästa bokkontrakt. Inte för Argentina. Och inte för nästa felaktig prognos heller. För vänta bara, de kommer.

Argentina är ännu långt ifrån problemfritt. Men utvecklingen under Milei har varit tillräckligt stark för att ställa en obekväm fråga till hans kritiker: om verkligheten går åt motsatt håll än prognoserna, när är det dags att ompröva analysen?