Valet 2026 som Sveriges företagare inte har råd att förlora

Det finns ett grundläggande problem med nästan varje svensk valrörelse. Politikerna pratar om vad de ska ge oss.

Mer pengar till skolan. Mer till vården, försvaret, pensionerna, järnvägen och polisen. Betydligt mer sällan ställs den viktigaste frågan – varifrån kommer pengarna?

De kommer inte från Magdalena Andersson, Ulf Kristersson eller Finansdepartementet. De skapas av människor som arbetar, investerar, uppfinner, säljer, exporterar och tar risker – inte minst av hundratusentals företagare som varje månad måste få in mer pengar än de betalar ut.

Det borde vara utgångspunkten för debatten och hela den ekonomiska politiken.

Under mitt arbete för Företagande.se har jag gång på gång mött en annan verklighet. Företagare berättar om växande regelverk, myndigheter som snarare uppträder som motparter än serviceorgan och politiker som gärna hyllar entreprenören från talarstolen men betydligt mindre gärna lämnar honom i fred.

”M vill sänka bolagsskatten, förbättra personaloptionerna, korta tillståndsprocesserna och minska regelbördan. Partiet vill också stärka skyddet mot brottslighet som drabbar företag. Det senare är viktigare än det ibland framställs som.”

Företagaren Rolf Oward, som drivit företag i mer än 30 år, sammanfattade problemet väl när jag intervjuade honom. Regelbördan har vuxit, EU-reglerna blivit fler och staten allt mer benägen att försöka styra fram de företag och tekniker som politikerna för tillfället tror på.

Principen borde vara enklare – staten skapar spelreglerna och företagarna driver företagen.

Northvolt borde ha gjort det smärtsamt uppenbart.

Moderaterna – rätt riktning, för låg fart

För en företagare är Moderaterna fortfarande det naturligaste förstahandsvalet bland de större partierna. Inte därför att partiet gjort allt rätt, utan därför att den ekonomiska grundinstinkten oftast är riktig.

M vill sänka bolagsskatten, förbättra personaloptionerna, korta tillståndsprocesserna och minska regelbördan. Partiet vill också stärka skyddet mot brottslighet som drabbar företag.

Det senare är viktigare än det ibland framställs som. Stölden från butiken, verktygen som försvinner ur hantverkarens bil, bedrägeriet och utpressningen är också företagspolitik. Företagande kräver ett samhälle där kontrakt gäller och äganderätten respekteras.

Men Moderaterna borde vara betydligt modigare. Arbetsgivaravgifterna är fortfarande ett hinder för den lille företagare som funderar på sin första anställning. Regelbördan ska inte bara ”ses över” – den ska minska.

Ändå pekar kompassen åt rätt håll.

Sverigedemokraterna – ekonomin finns i ett samhälle

Sverigedemokraternas styrka ur företagarperspektiv är delvis en annan. Partiet betraktar ekonomin som en del av ett större samhälle.

Företag behöver låga skatter och få regler, men också billig och stabil energi, fungerande infrastruktur, trygghet och hög tillit. 

SD vill minska regelbördan, korta tillståndsprocesserna och sänka småföretagens kostnader för sjukfrånvaro. Fokus på lägre energi- och drivmedelskostnader är dessutom högst konkret företagspolitik för åkerier, lantbruk, verkstäder och industri.

”Men demografin är större än arbetsmarknaden. När befolkningens sammansättning förändras förändras på sikt också väljarkåren – och därmed förutsättningarna för vilken ekonomisk politik som över huvud taget går att föra. Migration är därför inte en isolerad fråga vid sidan av skatter, företagande och välfärd.”

Här kommer också migrationen och demografin in.

Vi har länge diskuterat invandring som om varje ytterligare människa automatiskt innebar ytterligare ekonomisk tillväxt. Så enkelt fungerar det naturligtvis inte. Det avgörande är hur många som arbetar, vad de producerar, vilka skatter de betalar och vilka offentliga kostnader som samtidigt uppstår.

Att ett företag kan få tillgång till billig arbetskraft betyder inte automatiskt att Sverige som helhet blir rikare. Lågkvalificerad arbetskraftsinvandring kan samtidigt innebära kostnader för bostäder, offentlig service och familjeåterförening och dessutom pressa löner och villkor längst ned på arbetsmarknaden.

Något helt annat är den internationella spetskompetens som svenska företag faktiskt behöver och som inte går att hitta här hemma. Den skillnaden borde vara självklar.

Men demografin är större än arbetsmarknaden. När befolkningens sammansättning förändras förändras på sikt också väljarkåren – och därmed förutsättningarna för vilken ekonomisk politik som över huvud taget går att föra.

Migration är därför inte en isolerad fråga vid sidan av skatter, företagande och välfärd. På lång sikt påverkar den även den politiska makt som bestämmer över dem.

För företagaren är frågan alltså inte bara vilken skatt Sverige har 2027. Den är vilket Sverige företaget ska verka i 2037.

KD och Liberalerna – bättre än sina opinionssiffror

Kristdemokraterna förtjänar mer beröm än de brukar få i ekonomiska frågor. Principen ”en regel in, två regler ut”, servicegaranti för myndigheter, kortare handläggningstider och bättre möjligheter för små företag i offentlig upphandling är vettiga reformer.

Svagheten är skatterna. Ett parti som säger sig förstå småföretagandet borde också våga göra det betydligt billigare att anställa och bygga kapital.

Även Liberalerna har en företagspolitik som är bättre än opinionssiffrorna. Partiet vill bland annat sänka den statliga inkomstskatten, bygga ut yrkesutbildningarna och underlätta kvalificerad arbetskraftsinvandring.

Men det gamla liberala reformpartiet blir betydligt otydligare när företagandet kolliderar med andra politiska intressen. Formuleringen om att ”fasa ut vinstintresset” ur skolan är exempelvis märklig för ett parti som kallar sig liberalt.

Vinst är inget suspekt särintresse. Vinst är vad som gör att ett företag överlever.

Centerpartiets paradox

Och så kommer vi till Centerpartiet. Jag har tidigare intervjuat Elisabeth Thand Ringqvist här på Företagande.

Isolerar man företagspolitiken från resten är C på flera punkter riktigt bra. Partiet vill avskaffa anställningsskatten för de tio första anställda, slopa minst hundra regler, korta tillståndsprocesser och återinföra högkostnadsskydd för sjuklöner.

”Det är ungefär som att köpa en Porsche och sedan låta någon annan bestämma att den bara får köras på ettans växel. Det håller inte och därför har Centerpartiet blivit irrelevant för både bönder och småföretagare.”

Problemet är regeringsunderlaget. Centerpartiet kan skriva hur många företagarvänliga förslag som helst. Den relevanta frågan är vad som återstår när dessa ska förhandlas med Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Det är ungefär som att köpa en Porsche och sedan låta någon annan bestämma att den bara får köras på ettans växel.

Det håller inte och därför har Centerpartiet blivit irrelevant för både bönder och småföretagare.

Socialdemokraterna – när staten alltid vet bäst

Socialdemokraternas företagarpolitik är faktiskt bättre än många borgerliga väljare förmodligen tror. S vill korta företagens betaltider, införa högkostnadsskydd för sjuklöner, snabba på tillståndsprocesser och förenkla myndighetskontakter.

Problemet uppstår när dessa ambitioner kolliderar med den socialdemokratiska reflexen. Då växer staten.

Privata företag ska begränsas inom delar av välfärden. Staten ska bli större aktör på marknader. Och framför allt återkommer tron på att politiker, myndigheter och konsulter med hjälp av enorma mängder offentligt kapital kan peka ut morgondagens vinnare.

Vi har redan sett föreställningen – den hette Northvolt. Och uppföljaren heter sannolikt Stegra.

Jag har i mina granskningar återkommande mött denna föreställning – att staten kan trolla fram en ny industriell verklighet genom subventioner, politiska målsättningar och grandiosa prognoser om framtida jobb.

När projekten lyckas (de få gånger de gör det) tar politikerna åt sig äran. När de misslyckas tar skattebetalarna notan.

Det är inte företagande. Det är kasinokapitalism med skattebetalarnas pengar.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet – företagaren får notan

Miljöpartiet talar visserligen om kortare handläggningstider, minskat regelkrångel och lägre sjuklönekostnader. Sedan kommer resten.

Kortare arbetstid med bibehållen lön, steg mot fyradagarsvecka, nya skatter, motstånd mot ny kärnkraft och en klimatpolitik där staten genom skatter, regleringar och subventioner ska styra ekonomin i önskad riktning.

För ett konsultbolag kanske fyradagarsveckan låter trevlig. För restaurangen som måste servera middag på fredagen, åkeriet vars lastbil måste komma fram och industriföretaget som konkurrerar med resten av världen är kalkylen mindre romantisk.

”Efter allt jag sett och alla företagare jag intervjuat under året har jag svårt att komma fram till någon annan slutsats. Den 13 september bör Sveriges företagare rösta för ytterligare fyra år med Tidö. Inte därför att Tidöpartierna gjort tillräckligt. Utan därför att de fortfarande står närmare den viktigaste ekonomiska sanningen av alla, nämligen att innan politiker kan fördela välstånd måste någon först skapa det.”

Produktivitet skapas inte genom riksdagsbeslut. Men Vänsterpartiet är åtminstone konsekvent. Högre skatter, generell arbetstidsförkortning med bibehållen lön och en ekonomisk grundsyn där företagaren framför allt blir någon vars verksamhet kan regleras och vars vinst kan beskattas.

Problemet är bara att pengar inte uppstår i Finansdepartementets källare. Någon måste skapa dem först.

Det verkliga valet

Därmed återstår egentligen inte åtta alternativ. Det återstår två regeringsalternativ.

På ena sidan finns ett Tidöunderlag med mängder av brister. Jag skulle vilja se betydligt lägre arbetsgivaravgifter, radikalt färre regler, starkare äganderätt, mindre politisk industripolitik och betydligt större respekt för den människa som satsar sina egna pengar.

Men där finns åtminstone en gemensam riktning mot lägre skatter, billigare energi, minskad regelbörda, större trygghet och mer utrymme för privata initiativ.

På andra sidan står Magdalena Andersson. Och hon kommer inte att regera ensam.

Det är detaljen som lätt försvinner när Socialdemokraterna försöker framstå som ett tryggt mittenparti före valet. Någonstans i förhandlingsrummen ska Centerpartiets regelförenklingar samsas med Vänsterpartiets skattepolitik och Miljöpartiets krav på dyrare energi och kortare arbetstid.

Samtidigt finns en ännu större fråga i bakgrunden. Sverige förändras demografiskt, och med demografin förändras också politiken. Den som tror att dagens ekonomiska och politiska spelplan är given för all framtid misstar sig.

För företagaren handlar valet därför ytterst om vilket slags land Sverige ska vara – ett högproduktivt samhälle med billig energi, trygghet, hög tillit och starka drivkrafter att arbeta, investera och bygga företag – eller ett samhälle där en allt större politisk apparat försöker administrera fram välståndet.

Efter allt jag sett och alla företagare jag intervjuat under året har jag svårt att komma fram till någon annan slutsats. Den 13 september bör Sveriges företagare rösta för ytterligare fyra år med Tidö.

Inte därför att Tidöpartierna gjort tillräckligt. Utan därför att de fortfarande står närmare den viktigaste ekonomiska sanningen av alla, nämligen att innan politiker kan fördela välstånd måste någon först skapa det.