EU bygger makt över vad européerna ser – Henrik Alexandersson: ”Vår tids sanningsministerium”

Det började med ett problem som få förnekar existerar. Främmande makter försöker påverka europeiska val och opinioner genom desinformation, falska konton, botnät och organiserade informationsoperationer.

Men EU:s svar har vuxit till något betydligt större. I november förra året presenterade EU-kommissionen sin European Democracy Shield – ”Demokratiskölden”.

Under samma paraply samlas kampen mot utländsk påverkan med reglering av digitala plattformar, faktagranskning, mediepolitik och åtgärder för att skydda vad unionen kallar ”informationsmiljöns integritet”.

Demokratiskölden knyts dessutom samman med EU:s redan omfattande regelverk för den digitala världen, däribland Digital Services Act, DSA, och AI Act.

Officiellt är syftet att försvara demokratin, fria val, fria och oberoende medier och medborgarnas tillgång till tillförlitlig information. Men vem bestämmer vad som är ”tillförlitlig information”?

Nytt centrum och nätverk av faktagranskare

I februari i år började dessutom European Centre for Democratic Resilience sitt arbete. Centret ska fungera som ett nav där medlemsländer och EU-institutioner kan utbyta information och utveckla gemensamma svar på hot mot demokratin.

Till strukturen ska också civilsamhälle, forskare, akademiker och medier kunna knytas.

Parallellt byggs ett europeiskt nätverk av faktagranskare upp. EU-kommissionen tecknade i mars ett bidragsavtal på fem miljoner euro för att stärka faktagranskning på samtliga EU-språk, öka samarbetet mellan faktagranskare och bygga upp ett europeiskt register över faktagranskningar.

EU har även uppmärksammat influencers växande roll som nyhetsförmedlare och vill stärka medie- och informationskunnigheten. Kommissionen har dessutom talat om att kvalitetsjournalistik ska ges större synlighet i informationsmiljön. Men även här dyker frågan upp vem som avgör vad ”kvalitetsjournalistik” är.

Och ambitionerna växer. Den 15 september antog Europaparlamentet med 420 röster mot 220 och 26 nedlagda rekommendationer om Demokratisköldens fortsatta utveckling.

Parlamentets majoritet anser att kommissionens åtgärder inte är tillräckliga och vill se starkare insatser och på sikt mer robusta och bindande verktyg.

Den svenske moderaten Tomas Tobé har haft huvudansvaret för Europaparlamentets arbete med betänkandet om Demokratiskölden.

”Makten över informationslandskapet”

Henrik ”HAX” Alexandersson är en svensk frihetlig debattör, bloggare och mångårig bevakare av EU:s nätpolitik.

Mellan 2009 och 2014 arbetade han för Piratpartiet i Europaparlamentet, där han bland annat ägnade sig åt frågor om ett fritt internet, övervakning och digitala rättigheter.

I dag bor han i Berlin och är redaktör för Femte juli, där han framför allt bevakar yttrandefrihet, personlig integritet, övervakning och EU-reglering av internet.

Han delar EU:s grundläggande problembeskrivning. Utländska påverkansoperationer existerar. Men där upphör samsynen.

Vad är EU:s Demokratisköld egentligen? Vad är det som har hänt den senaste tiden som gör att du reagerar så starkt?

– Det finns utländsk påverkan, utländska påverkansförsök och utländska försök att destabilisera vårt samhälle. Det kan vi ju alla vara överens om. Sådana försök ska bemötas med argument, med bättre argument, i första hand. Han fortsätter:

– Men det andra och mycket större problemet är att när de här verktygen väl kommer på plats kan de användas i politiska syften.

Han pekar bland annat på samspelet mellan myndigheter, faktagranskare och de stora digitala plattformarna.

– Vi ser redan hur EU försöker dämpa ner EU-kritik. Vi ser hur olika sådana här faktagranskningsnätverk avslöjas med att ha politiska sympatier eller politiska agendor. EU-veteranen går vidare:

– Och det är ju en oemotståndlig frestelse för politiker, om de får de här verktygen, att försöka påverka informationsspridningen.

Censur utan förbud

Här finns enligt Alexandersson en viktig skillnad mot den traditionella föreställningen om censur. Den gamla modellen är lätt att förstå. Staten förbjuder en tidning, en bok eller ett yttrande.

Men den moderna informationskontrollen behöver enligt honom inte fungera så.

”Man tystar inte folk utan man begränsar spridningen av deras meddelanden. I den meningen är EU-kommissionens Demokratisköld vår tids motsvarighet till Orwells Sanningsministerium.” – Henrik ”HAX” Alexandersson

Ingen behöver förbjuda någon att skriva. Det räcker att färre människor får se vad personen skriver.

– Man tystar inte folk utan man begränsar spridningen av deras meddelanden, till exempel. Det är ju en mycket, mycket skickligare och smidigare metod att göra samma sak.

På andra sidan av samma mynt finns möjligheten att aktivt lyfta fram sådant som klassificeras som trovärdiga informationskällor.

Alexandersson nämner exempelvis att public service-material skulle kunna få större synlighet på plattformar som Youtube.

För honom handlar frågan därför om något större än klassisk censur.

– I grund och botten handlar det om makten över informationslandskapet.

”Vår tids motsvarighet till Orwells Sanningsministerium”

Kritiker har börjat använda den orwellska beteckningen ”Sanningsministeriet” om utvecklingen.

Alexandersson gör själv jämförelsen, men med en viktig reservation.

Tycker du att den jämförelsen är berättigad? Eller riskerar sådant språk att överdriva vad EU faktiskt håller på att bygga?

– Problemet är att Orwells 1984 är en totalt totalitär stat. Associationerna går lätt till det och då kan associationerna slå fel. Vad EU gör är något mycket, mycket smartare.

Det handlar, menar han, just om att påverka informationsspridningen utan att behöva införa traditionella förbud.

– Man tystar inte folk utan man begränsar spridningen av deras meddelanden.

Han sammanfattar sin syn på EU-kommissionens växande roll:

– I den meningen är EU-kommissionens Demokratisköld vår tids motsvarighet till Orwells Sanningsministerium.

Yttrandefrihet är också rätten att lyssna

Alexandersson pekar samtidigt på en aspekt av yttrandefriheten som han menar ofta glöms bort.

Den handlar inte bara om avsändaren.

– Yttrandefriheten omfattar inte bara rätten att yttra sig, att sända information. Den omfattar även rätten att fritt ta emot information utan myndighetsinblandning eller nationella gränser.

Om en myndighet eller plattform minskar spridningen av ett politiskt budskap ser han därför två principiella problem.

– Det är alltså två kränkningar i en när man försöker tysta någon. Dels hindrar man någon från att uttrycka sina åsikter. Dels hindrar man alla andra människor från att ta del av dessa åsikter.

EU vill kunna lagstifta om hatbrott

Alexandersson kopplar Demokratiskölden till en annan process som pågått inom unionen – försöken att lägga hatpropaganda och hatbrott till de brottsområden där EU kan fastställa gemensamma minimiregler.

Europaparlamentet antog 2024 en resolution där parlamentet uppmanade rådet att gå vidare. Parlamentet efterfrågade bland annat en ”open-ended approach”, där de diskrimineringsgrunder som kan omfattas inte begränsas till en sluten lista.

”Från parlamentets sida öppnar man portarna på vid gavel för att nästan vad som helst ska kunna anses vara hat och hot.”

Samtidigt betonar samma resolution att yttrandefriheten är grundläggande, att den inte får begränsas omotiverat och att framtida lagstiftning måste vara nödvändig och proportionerlig.

Alexandersson ser ändå en betydande risk i hur brett begreppen kan komma att definieras.

– Från parlamentets sida öppnar man portarna på vid gavel för att nästan vad som helst ska kunna anses vara hat och hot.

Samtidigt menar Alexandersson att drivkrafterna bakom utvecklingen inte behöver handla om onda avsikter. 

– Jag tror faktiskt inte att man har ont uppsåt här, utan jag tror att man på fullt allvar tror att man gör en bra sak och får ett bättre och snällare och vänligare och trevligare samhälle.

Problemet ligger enligt honom i konsekvenserna.

– Man tycks på något sätt vara totalt befriad från förmågan att göra någon form av konsekvensanalys.

Har sett Brysselmaskinen inifrån

Alexanderssons kritik grundar sig också i egna erfarenheter från Europaparlamentet.

Han beskriver EU:s lagstiftningsprocess som en tratt. I början, när expertgrupper och kommissionen börjar arbeta, finns fortfarande möjligheten att påverka riktningen.

När förslagen väl rört sig längre genom maskineriet börjar kompromisserna, förhandlingarna och kohandeln. Då minskar utrymmet att påverka riktningen.

– Det blir svårare och svårare att ändra på någonting. Det är därför vi behöver folk som är inne i processen så tidigt som möjligt, säger han till Företagande.se.

”Du blir utskälld, du blir utmobbad, du blir utfryst, du blir hånad, du blir förlöjligad. Allt som kan användas för att försöka jävlas med dig.”

Han tar Piratpartiets tid i Europaparlamentet som exempel.

– Då kom vi in, kanske inte tidigt i hela EU:s beslutsprocess, men tidigt i Europaparlamentets behandling och lyckades ställa de besvärliga frågorna som folk inte kunde svara på.

Det hade enligt honom en viktig funktion.

– Då tvingade man folk att tänka efter innan man fattade en massa idiotiska beslut.

”Ett helvete att vara motvallskärring”

Men den som går emot den rådande linjen får enligt Alexandersson betala ett socialt pris. Han beskriver Bryssel som en miljö där politiker omges av höga löner, resor, konferenser, uppmärksamhet och människor som lyssnar på vad de säger.

Det kan enligt honom skapa en bubbla där den politiska och sociala tillhörigheten blir viktig.

– Från tiden i Piratpartiet i Europaparlamentet kan jag berätta att det är ett helvete att vara motvallskärring i Europaparlamentet. Han fortsätter:

– Du blir utskälld, du blir utmobbad, du blir utfryst, du blir hånad, du blir förlöjligad. Allt som kan användas för att försöka jävlas med dig.

Alexandersson är särskilt kritisk mot Moderaternas agerande i Europaparlamentet och mot Tomas Tobés arbete med Demokratiskölden.

Det är Alexanderssons politiska bedömning; Tobé och parlamentets majoritet beskriver i stället arbetet som ett sätt att stärka Europas demokratiska motståndskraft mot manipulation och utländsk påverkan.

”99 procent förbigås med tystnad”

Det här är ju en stor sak inom EU. Varför har det fått så lite medial uppmärksamhet, tror du?

– För det första så lever media och politik i symbios. De är beroende av varandra. Media låter politiken komma undan med väldigt mycket.

Men Alexandersson ser också en enklare förklaring.

EU-politik är ofta komplicerad, teknisk och svår att paketera som en attraktiv nyhet.

– Svenska medier rapporterar från toppmöten, det gör de. De rapporterar från en och annan högprofilfråga. Men 99 procent av allting som går igenom EU-apparaten förbigås ju med tystnad.

Det innebär enligt honom att både allmänhet och företagare ofta reagerar först när besluten redan är fattade.

Företagaren upptäcker reglerna när det är för sent

Här blir frågan högst konkret för företagare. Alexandersson tar EU nya förpackningsregler som exempel på vad han ser som ett återkommande problem.

Komplicerade bestämmelser arbetar sig igenom EU-systemet utan någon större offentlig debatt, för att senare dyka upp som praktiska skyldigheter för företag som säljer varor över nationsgränserna.

Hans principiella poäng är inte begränsad till just förpackningar.

Det handlar om hur små företag med begränsade resurser ska kunna följa och påverka ett enormt europeiskt regelmaskineri – innan reglerna är färdigförhandlade och konsekvenserna landar på företagarens skrivbord.

– Saken med EU är ju att du måste komma in tidigt i processen.

När företagarna väl upptäcker problemen kan det enligt Alexandersson vara för sent att göra någonting åt grundkonstruktionen.

EU vill sätta reglerna för världen

Konflikten kring informationsfriheten stannar dessutom inte vid Europas gränser.

De stora plattformarna är amerikanska och internet är globalt. När EU reglerar företag som Google, Meta eller X kan reglerna därför få effekter långt utanför unionen.

Alexandersson menar att detta inte är någon oavsiktlig bieffekt.

– När EU försöker reglera får det ju globala konsekvenser. Detta är ju inte en olyckshändelse utan det är en uttalad ambition för EU. De vill bli normsättande, de vill bli föregångare när det gäller att reglera internet.

”Om bara ett par år kommer vi att ha helt nya saker som ingen har en aning om i dag. Information hittar hela tiden nya vägar.”

Här ser han ytterligare en risk. Om Europa etablerar tekniska system och principer som gör det möjligt att kontrollera informationsflöden eller granska privat kommunikation kan samma teknik och argument enligt honom användas av betydligt mindre demokratiska stater.

Han använder Chat Control som exempel. Om teknik för att granska innehållet i privata meddelanden etableras som standard kan den, menar Alexandersson, också användas mot oppositionella och människorättsaktivister i auktoritära länder.

Weidel, Le Pen och Farage

För Alexandersson är diskussionen om informationskontroll samtidigt en del av en större politisk förändring i Europa.

I Tyskland har AfD vuxit och Alice Weidel blivit en central profil för partiet. I Frankrike har Marine Le Pens politiska rörelse utmanat den gamla partistrukturen, medan Nigel Farages Reform UK har etablerat sig som en betydande aktör i brittisk politik.

Alexandersson bor själv i Berlin och menar att utvecklingen i Tyskland inte går att förklara enbart med migrationsfrågan.

Han pekar även på energipolitiken, kärnkraftsavvecklingen och den hårt kritiserade tyska uppvärmningslagen.

I ett reportage han sett intervjuades väljare som enligt Alexandersson resonerade ungefär likadant – de delade inte AfD:s värderingar, men upplevde att det saknades andra alternativ om de ville få till stånd en annan politik.

– Om folk uppfattar att enda sättet att ändra på någonting som är fel är att rösta på någonting annat, så ska man ju inte bli förvånad.

Isolering kan slå tillbaka

Alexandersson är kritisk till försöken att politiskt isolera partier som AfD. Som motexempel pekar han på Sverigedemokraternas väg från utanförskap till politiskt inflytande.

– Om man behandlar Sverigedemokraterna som ett någorlunda vanligt parti, då putsas ju dessutom de vassaste kanterna på partiet ner.

Hans poäng är att makt också innebär ansvar.

– De är tvungna att anpassa sig till verkligheten och ta ansvar och göra saker som har en rimlig chans att fungera i verkligheten och dessutom i efterhand ta ansvar för det.

Partier som hålls utanför makten kan däremot lova mer utan att behöva pröva politiken i praktiken.

– Le Pen, Weidel och Farage kan ju säga precis vad de vill i dagens läge utan att behöva ta konsekvenserna av det.

Alexandersson pekar även på Danmark, där Dansk Folkeparti först växte kraftigt men senare tappade när andra partier övertog delar av en stramare migrationspolitik.

För honom är slutsatsen att politiska rörelser som växer ur missnöje inte nödvändigtvis försvinner genom isolering. Frågan är också vad som fick väljarna att söka sig dit från början. 

”Information kan inte stoppas”

Trots sin mörka bild av EU utveckling är Alexandersson förvånansvärt optimistisk om den långsiktiga kampen om internet.

Om utvecklingen fortsätter i den här riktningen – hur tror du att internet och den politiska debatten i Europa ser ut om fem eller tio år?

– Jag är lite grann anhängare av idén att information inte kan stoppas. Vi har internet, det är out of the box.

Politiker kan försöka reglera dagens teknik, men utvecklingen fortsätter.

– Om bara ett par år kommer vi att ha helt nya saker som ingen har en aning om i dag. Information hittar hela tiden nya vägar.

Därför ser Alexandersson den större konflikten som en kamp mellan politik och teknisk utveckling.

Han återkommer till en formulering som han tillskriver företagaren och entreprenören Jan Stenbeck:

– Politik vinner över pengar, men teknik vinner över politik.

Alexandersson upprepar orden.

– Teknik vinner över politik. Det är min övertygelse.

Men innan dess, varnar han, kan politiken hinna ställa till med mycket skada.