Men när Kronofogden kontrollerade bilen under en nykterhetskontroll fick kvällen ett annat slut. Två tjänstemän från KFM förhörde kvinnan och slog fast att hon hade skulder – och beslutade att beslagta bilen på plats.

Bilen var inte hennes. Den stod registrerad på hennes bror, något även polisens egna register bekräftade. Ändå hävdade Kronofogden att den kunde utmätas, eftersom det var hon som framförde fordonet.

– Det här är en lagstiftning som fullständigt åsidosätter äganderätten, säger Mikael Jörgenstam, juridiskt ombud och den som senare tog sig an fallet. Han fortsätter:

– Myndigheten hävdade att den som brukar ett fordon kan få det beslagtaget, oavsett vem som faktiskt äger det. Det är ett rättsövergrepp som drabbar helt vanliga människor, inte kriminella nätverk.

Läs även: Pandemistöden blev skuldfälla – företagare larmar om systemfel bland myndigheter

En lag som slår blint

Lagändringen, som trädde i kraft 2023, hade ett uttalat syfte: att stoppa så kallade målvaktsbilar inom organiserad brottslighet. Men i praktiken, menar Jörgenstam, har den öppnat för rena rättsövergrepp.

När han själv kontaktade Kronofogdemyndigheten fick han besked som närmast trotsar logik.

– Jag frågade dem rakt ut: menar ni på fullt allvar att om en polisman kör en polisbil och har skulder hos Kronofogden, så kan ni utmäta polisbilen? Svaret var ja, berättar han för Företagande.se.

– Då frågade jag vidare: så om en militär kör en stridsvagn, gäller samma sak? Och svaret var återigen ja.

För honom blev det en illustration av något större: ett rättssystem där myndighetens tolkning har tagit över lagens anda. Han fortsätter:

– Om Transportstyrelsens ägarregister inte längre gäller som bevis för vem som äger ett fordon, vem är då skattskyldig? Ingen, i så fall. Då faller hela rättskedjan, säger han.

Ett system på glid

Bakom det enskilda fallet ser Mikael Jörgenstam ett Sverige där rättsstatens grundpelare långsamt försvagas. Han beskriver en byråkratisk struktur som vuxit sig så komplex att den till slut verkar mot sitt eget syfte.

– Vi har byggt ett system där makten har flyttats från medborgaren till myndigheten. Lagar skrivs i blindo, utan att testas mot tidigare lagrum. Och de som drabbas är inte brottslingar – det är vanliga människor.

Som juridiskt ombud ser han hur myndighetsbeslut allt oftare fattas utan insyn, utan transparens, och utan proportionalitet. Kronofogden är i hans ögon ett exempel på hur digitaliseringens löften om effektivitet i stället blivit ett hinder för rättssäkerhet.

– 2025, och de kräver fortfarande fullmakter på papper. De har inte ens ett fungerande system för digital kommunikation. Det är som om tiden stått stilla, säger han.

För honom är det inte en teknisk fråga, utan en rättslig.

– När myndigheter kan agera utan spårbarhet, utan digital dokumentation, blir ansvarsutkrävande omöjligt. Då kan människor behandlas hur som helst, och ingen ser vad som hänt. Jörgenstam utvecklar:

– En tanke som blir talande är alla nya kommande krav om dokumentspårbarhet för företag, men uppenbarligen inte myndigheter.

Missa inte: Skatteverket krävde affärsplan utan lagstöd – backade efter JO-hot

Från lag till kontrollsystem

Jörgenstam ser också en bredare tendens: att lagstiftning som införs i goda syften glider över till att bli kontrollmekanismer för staten och bankerna.

Han pekar på penningtvättlagen och det omfattande systemet av compliance-regler, som han menar kväver småföretagare och juridiska aktörer.

– Alla är skyldiga tills de bevisat sin oskuld. Det är så lagstiftningen fungerar i dag. Vi har helt vänt upp och ned på rättssystemets grundprinciper.

Han berättar hur hans egen verksamhet tvingas följa absurda krav på rapportering, kundkännedom och penningflöden – medan banker och tredjepartsaktörer agerar som ogenomträngliga filter mellan medborgare och myndigheter.

– Det finns ingen rim och reson kvar. De stora bolagen kan köpa sig fria med kurser och certifikat, medan småföretagare fortfarande saknar insyn i krav som påverkar dem och går i konkurs. Det är ett övergripande kontrollsystem, inte rättvisa.

Ett fall – och en symbol

Efter sju månader och en lång rättsprocess fick kvinnans bror till slut tillbaka sin bil. Ingen ersättning betalades ut. Ingen ansvarig ställdes till svars. För Mikael Jörgenstam blev fallet ett lackmustest på vad som sker när rättssäkerheten ersätts av myndighetsautomatik.

– Lagen skulle stoppa organiserad brottslighet. Men det blev ett vapen mot vanliga människor. Och när staten börjar beslagta egendom utan brott, då har vi passerat en gräns som inte får normaliseras, säger han.

Fallet från Småland är kanske bara ett i raden. Men i Mikael Jörgenstams ögon säger det något större – om ett Sverige som sakta håller på att förlora sin rättsliga kompass.

När bevisen inte längre spelar roll

Polismyndigheten, som har tillgång till och förlitar sig på Transportstyrelsens ägarregister, hade invändningar redan vid kontrolltillfället — men dessa förblev ohörda. När polisen slog upp bilens registreringsdata framgick entydigt att fordonet tillhörde kvinnans bror, inte henne.

Trots detta ansåg Kronofogden att det var tillräckligt att hon “brukade” bilen för att myndigheten skulle ha rätt att utmäta den. Den logiken innebär att ägarregistret – den centrala myndighetsdatabasen för fordon – kan göras verkningslös till förmån för Kronofogdemyndighetens egen, skenbara dispositionsprincip.

I domstolsprocessen användes samma resonemang: att Transportstyrelsens register inte skulle ges avgörande betydelse i utmätningssammanhang. Den invändning om proportionalitet och saklighet som Mikael Jörgenstam lyfte – att det inte är rimligt att beslagta ett fordon registrerat på någon annan – bemöttes inte tillräckligt.

Istället prioriterades en ny norm: att innehav i praktiken får ersätta legal äganderätt. Det är, menar Jörgenstam, att acceptera en rättsordning där bevisbördan vänds och där officiella register kan sättas åt sidan när det passar den verkställande myndigheten.