Monica Ivesköld, som var en av de första att ta fram digitaliserade distansutbildningar i Sverige på 1980- och 1990-talet, avrundar vår Oktoberspecial på temat distansarbete genom att beskriva sina tankar om hur det började, var vi står nu och vart vi är på väg.
Hur länge har distansarbete funnits?
Jag tror inte själva distansarbetet har funnits mer än de senaste 10-15 åren.
Jag tror inte själva distansarbetet har funnits mer än de senaste 10-15 åren. Under mina år som handledare och utvecklare på dåvarande AmuGruppen Delta Verksamhetsutveckling på 80-talet kom jag i kontakt med de första distanskurserna. Tidigare hade Hermods haft sina så kallade studiebrev. Det var de som började med korrespondensundervisning. De var truppen som skapade brevkurser och redan på 50-talet fanns det personer i min närhet som läste till ingenjörer via dem.
Distansundervisning har funnits i över 100 år i Sverige. Det är inget nytt. Tekniken runt omkring, däremot, är ny. På 80-talet fanns inte Internet. Jag hade äran att få vara med och utveckla de första ”jobb-sökar-utbildningarna” via internet på 90-talet. Som utbildad IT-/datatekniker fick jag nämligen delar av min undervisning i både Finland, Norge och England som var tidigare än Sverige med användningen av PC.
Distansundervisning har funnits i över 100 år i Sverige men tekniken runt omkring är ny.
De första persondatorerna var tunga som gammaldags symaskiner och hade en liten skärm på ca 10 cm. Innan dess hade skrivmaskiner med gummiplatta kommit till Sverige. Den maskinen underlättade för alla som skapade broschyrer och marknadsmaterial. Nu tog det endast ca en månad att få till en fyrsidig broschyr, jämfört med tidigare. Den maskinen fungerade som så att först skrev man en rad med gummiplattan ute. Sedan kalkylerade man antalet nerslag för raden. Det fanns två stycken mellanslagstangenter; en med 2 och en med 3 intervall. Varje bokstav hade sina intervall; ett litet L exempelvis hade 2 intervall och ett litet M hade 4.
Hur såg det ut tidigare gällande distansutbildning?
Korrespondensundervisningen bestod av brevkurser. Deltagarna fick studiebreven via posten. De gjorde uppgifterna och skickade därefter breven i retur med svaren. Uppgifterna blev rättade av en lärare och skickades sedan tillbaka till eleven. De ämnen som var vanligast var teknik, språk och konst. Personligen läste jag en tillskärarutbildning via brevkurs i slutet av 70-talet.
Distanspedagog-certifikatet på 80-talet och beslut som ledde till att jag gick kursen
På 80-talet innan internet hade debuterat, beslutade AmuGruppen att tillsammans med ABB och Liber skapa Sveriges första digitaliserade distansutbildningar. För att kunna göra detta krävdes att de hade certifierade handledare. Jag var en av de första 20 som blev tillfrågad om jag ville ingå i projektet. Under flera år fick jag dels utbildning i tekniken och konsten att skapa och arbeta som distanspedagog, dels fick jag lära mig helt nya verktyg som underlättade detta.
Många tjocka pärmar med information lästes in och tenterades av. Sedan började våra projektarbeten för att säkerställa vår kunskap. Jag fick några olika projekt som låg till grund för mina tentor. Ett av de största var ett projekt för Nordiska Ministerrådet samt ett annat var Utbildningsradions projekt.
Nordiska Ministerrådets projekt
Kom ihåg att internet fortfarande endast användes av militären.
Nordiska Ministerrådet är de nordiska regeringarnas officiella samarbetsorgan. Vi fick ett projekt som gick ut på att lära 200 elever i Stockholms skärgård att hantera datorer – utan att någon handledare var närvarande. Detta var således en av de första distansutbildningarna. Kom ihåg att internet fortfarande endast användes av militären. Vanliga människor hade inte tillgång till den. Projektet var en utmaning. Allra helst som vi skulle skapa intresse och motivation för eleverna att lära sig använda en mus och ett antal programvaror. Taxibåtar for ut i skärgården och levererade datorerna i kartonger. Med hjälp av en skriftlig instruktion med bilder, kunde alla få ihop tekniken. Sedan kom vi in i bilden avseende utbildningen.
Vi bestämde att vi allra först skulle leverera en diskett som var självinstruerande. Disketterna var små på den här tiden. De skickades ut med vanlig post. Vi skapade en diskett som startade upp sig själv. Det enda de behövde göra var att lära sig sätta in den. Något som redan där skapade problem. På den tidens datorer fanns det nämligen springor på hårddisken och en del petade in disketterna i springorna i stället för i diskettfacket.
Med hjälp av multimedia-program, ritade och skapade vi instruktioner på skivan och sedan programmerade vi disken så att den startade automatiskt. Något som idag kan tyckas självklart. Det var det inte på den tiden. Jag fick lära mig använda olika avancerade multimediala program. Både sådana som kunde rita och hantera bilder, men också sådana där vi kunde lägga in frågor som deltagarna skulle svara på. Genom svaren kunde vi sedan certifiera dem och betygsätta dem.
Datorerna hade gröna skärmar på den här tiden och ingen grafik. Men med hjälp av multimedia fick vi färgglada instruktioner och tydliga anvisningar. Den självstartande disketten visade bland annat hur musen skulle styras. Sedan berättade vi om operativsystemet och de små grafiska program som fanns på dåtidens datorer, typ ett enkelt Paint- program. Deltagarna fick lära sig datorteknik från grunden.
Jag skrev mina första böcker i ämnena. Idag har jag skrivit och fått publicerat 61 fackböcker. Mina första böcker handlade om:
- Handläggningar för distansstudier i datorns grunder
- Multimedial Faktabok datorgrunder
- Handledning för distansstudier i Windows
- Handledning för distansstudier i Works
- WordPerfect Grund- och Fortsättningskurs
Därefter fick deltagarna lära sig ordbehandling (WordPerfect och Works), kalkyl (Works kalkyl) och databashantering. Det var innan Microsoft var kända på marknaden.
Vi behövde ett verktyg för att kommunicera med deltagarna. First Class-konferenssystem köptes in. En organisation i Norrland tillsattes. De fick bevaka – via uppringda förbindelser och gammaldags modem – vad som hände i konferenssystemet där alla kunde samtala med alla. Högsta mätbara kommunikation var oftast klockan ett på natten på helgerna, av någon anledning.
Sedan fick deltagarna göra tester som vi hade skapat på disketter. De svarade direkt på disketten, stoppade den i kuvert och skickade med vanlig post till oss. Vi satt som en slags ”disc-jockeys” och rättade, dagarna i ända, för att sedan betygsätta deltagarna.
När jag fick projektet från Utbildningsradion hade vi kommit aningen längre genom samarbete med universitet i England. De låg i framkant gällande teknik.
Vad fick mig att fortsätta jobba med distansutbildning?
För mig som var utbildad datatekniker men med fokus på det humana (människorna), blev det inkörsporten till en spännande och attraktiv tid. Jag fick många otroligt spännande jobb genom att jag blev headhuntad till dessa utifrån min specialistkompetens. Så har det fortsatt. Mitt intresse ökade ju mer jag lärde mig om e-learning och flexibelt lärande. Att sedan lärplattformarna blev mer användarvänliga gjorde också sitt till. Jag har under många år testat både plattformar och program. På så sätt vet jag att jag idag arbetar med de som uppfyller mina och mina kunders krav på både säkerhet och användarvänlighet.
Vad har hänt i omvärlden sedan dess i relation till området utifrån mitt perspektiv och mina observationer?
Idag erbjuder jag 25 digitala utbildningar som säljs via återförsäljare. Nu har vi dels en avancerad plattform som bärare till kurserna, dels coachar vi via webinar och dito program. Idé- och kreativitetsutveckling skapas genom Mastermind-möten. Jag har även blivit erbjuden en av världens första utbildningar till vad som kallas Beteende-kreatör via ett mycket spännande verktyg och en metod som tar ställning till hela människan.
Vart är vi på väg?
Jag tror att vi mer och mer kommer att utnyttja teknik och metoder som utvecklas i sammanhanget. Appar har tillkommit och folk är mer förtrogna med sociala medier. TV filmar med små kameror och ibland med iPhone. Hjälpmedel för dessa går att köpa. Det krävs bildredigeringsprogram, filmklippningsprogram och ljudbearbetningsprogram. Tekniken har hela tiden legat efter men min förhoppning är att den avancerar. I slutet av 90-talet exploderade den virtuella tekniken och personligen tror jag att det är den som kommer att ta över. Att vi kanske på sikt kan stoppa tummen i örat och lyssna samt tala direkt via pekfingret. ;-)
Framtiden - finns det faror och vad behöver vi tänka på?
Många tror, tyvärr, att de kan skapa digitala utbildningar med liten eller ingen kompetens. Men det är lika krävande att skapa digitala utbildningar som det är att göra filmer. Allt börjar med ett manus. Många amatörer sätter sig i en stol framför en kamera och talar osammanhängande utan att förstå hur den mänskliga hjärnan är uppbyggd. Alla bör inse att vi måste tillgodose alla typer av människor och deras inlärningsteknik, att pedagogik är en viktig del såväl som presentations- och framförandeteknik. Det är lika viktigt att vara utbildad med scenvana som det är att ha grunden för distanspedagogiken. Själv har jag extremt stor utbildning i detta och har stått på scen i 16 år (8 som revyartist och 8 som musikalartist). Jag utbildar även andra i presentationsteknik och framförande. Dessutom har jag skrivit böcker både om planering och struktur samt mål och resultat, såväl som Handbok i textproduktion (både digital och fysisk).
Här är några yrken som behövs för att producera böcker/text:
- Författare
- Informatör/ Research-person
- Sättare / Typograf
- Korrekturläsare
- Lektör
- Redaktör / Redigerare
- Reprofotograf
- Layoutare
- Illustratör / Fotograf
- Monterare
- Litograf
- Tryckare
- Grafisk designer
Här är några yrken som behövs för att producera film:
- Manusförfattare
- Distanspedagog
- Filmare
- Klippare
- Ljudtekniker
- Ljussättare
- Frågestatistiker
- Presentationstekniker
- Aktör/aktris
Jag tror att vi får större möjligheter att utvecklas och arbeta via distans. Idag har vi till och med läkare på distans. Utbildningar som kräver mänskliga processer, såsom gruppdynamik och ledarskap, kom- mer säkert också att skapas via distans men det kräver andra verktyg och komplement.
Viktväktarna exempelvis är ett företag som idag har avancerade appar och som chattar med sina medlemmar via facebook. Men tyvärr har de inte förstått vikten av att köra webinar med deltagarna för uppföljning och coachning, för att ta ett konkret exempel. Jag tror att de flesta verksamheter blir tvungna att tänka till och ge sig in i den digitala transformationen. Den kräver att personalen blir vad som kallas ”digiratis”. Genom att uppnå detta, blir verksamheten 26 % mer lönsam.
Här är en bild som förklarar lite av vad som ingår i Digiratis-uppgiften.
Ungdomarna hanterar tekniken på ett mer självklart sätt. Verksamheterna måste utbilda sina kunder för att det ska fungera. Verktyg som exempelvis BPMS (Business Process Management System) krävs där varje aktivitet i verksamheten är transparent och alla med behörighet har rätt att se vad som sker. Allt är samlat på ett ställe.
Själv har jag sedan början av 2000-talet varit certifierad verksamhetsanalytiker och använt BPMS-verktyg ihop med grafiska program för att på mindre än tre dagar skapa stora IT-system.
Det lokala blir globalt eller som en del säger ”glokalt”. Marknaden påverkas av förändringen och vi kan lägga ner mer kraft och omsorg på kunden – inte på administrationen runt omkring. Det kräver givetvis insatser och utbildningar för att alla ska kunna hantera den digitala tekniken. Men jag tror och hoppas att den blir mer och mer självinstruerande. Jag tror också att verktygen blir smartare.
Vid pennan,
Monica Ivesköld
