Bengt Hedberg, som idag är 78 år, har själv drivit företag inom detaljhandel, industrin och postorder, med verksamheter som vuxit till omkring 70 anställda. Efter att ett bolag såldes i slutet av 1990-talet började han runt millennieskiftet arbeta som rådgivare och ekonomisk konsult. Sedan dess har han mött hundratals företagare i ekonomisk press – och ett mönster, menar han, återkommer.

– Skatteverket är ett problem. Inte bara skatterna, utan själva Skatteverket i sig, säger Hedberg.

Enligt honom präglas myndighetens arbete av en grundmisstänksamhet mot företag. När Skatteverket väl inleder en granskning eller indrivning upplever han att utgångspunkten sällan är hur verksamheten kan räddas, utan hur processen kan avslutas – ofta genom konkurs.

– Det är ungefär som att de vill bli av med företaget, säger han. De verkar älska konkurser.

Menar du att det finns en företagarfientlig kultur inom Skatteverket?

– De har en grundsyn, menar jag, som går ut på att alla företag måste behandlas med misstänksamhet. Istället för att vara smidiga och samarbetsvilliga så vill de hellre sätta dem i konkurs.

Vad kan det bero på att en myndighet agerar på detta sätt, menar du?

– Jag ser det så här, att den grundsyn som finns på myndigheten – och då ska vi komma ihåg att Skatteverkets förra överdirektör nu är Socialdemokraternas partiledare, alltså Magdalena Andersson – inte anser att vinst är bra. Och vinst är ju det som gör att företag kan investera och växa. Han fortsätter:

– Det är som att det vore bättre om det inte fanns några företag, får man känslan av. Det är rent ut sagt för jävligt.

Magdalena Andersson (S) tillbringade en del av sin akademiska utbildning i det dåvarande Östtyskland. Hon studerade nationalekonomi vid Humboldt-universitetet i Berlin under slutet av 1980-talet, vid en tidpunkt då lärosätet fortfarande verkade inom DDR:s statliga och ideologiskt präglade utbildningssystem.

Studierna genomfördes i ett skede av politisk upplösning, strax före och i samband med Berlinmurens fall, men skedde inom ramarna för ett universitet format av östtysk planekonomisk tradition. Andersson har senare kompletterat sin utbildning vid västerländska lärosäten och gjort akademisk och politisk karriär i Sverige.

Skulden betald – konkurs ändå

En central del i Hedbergs kritik gäller anstånd och betalningsplaner. Enligt honom är det i praktiken mycket svårt att få längre anstånd, även i situationer där företagets problem är tillfälliga.

– Om du får anstånd är det ofta max tre månader. Och det är nästan omöjligt att få, säger han.

Problemet, menar Hedberg, är att företag alltid betalar skatter i efterhand. Likviditeten kan variera kraftigt, särskilt i mindre bolag. En sjukdom, en försenad betalning eller en tillfällig nedgång kan snabbt bli avgörande – trots att verksamheten i grunden är livskraftig.

Han beskriver också hur Skatteverkets borgenärsgrupper arbetar och hur ärenden snabbt förs till tingsrätt, där konkursförhandlingar ofta avlöser varandra.

– Gå till tingsrätten i Göteborg en tisdag. Det är löpande band. En kvart per mål, säger han.

I intervjun återkommer Hedberg till ett äldre fall som etsat sig fast. Företagaren hade vid konkursförhandlingen en relativt liten restskuld kvar – omkring 20 000 kronor. Inför beslutet lyckades han betala hela beloppet.

– På tisdag var det 20 000 kvar. På fredag fanns det ingen skuld. Ändå fattade tingsrätten beslut om konkurs, säger Hedberg.

Han beskriver hur Skatteverket hade företrädare särskilt utbildade för att föra myndighetens talan i domstol, med juridiskt språk och formalia, medan företagare ofta försöker förklara sin situation i mer vardagliga termer.

– Det är inte ofta man ser en vuxen man gråta. Men det gjorde han, säger Hedberg.

För honom blev fallet ännu ett exempel på hur processen, snarare än den faktiska betalningsförmågan, avgör utgången.

Ett aktuellt fall – och ett rättssystem som säger nej

Hedberg pekar också på ett mer aktuellt fall, där en företagare med en enskild firma – som han kallar ”DI” – hamnade i personlig konkurs. Enligt Hedberg krävde tingsrätten att vissa underlag skulle lämnas in och att Skatteverket skulle genomföra en omprövning. Företagaren gjorde det som krävdes, men Skatteverket slutförde inte omprövningen innan myndigheten ändå begärde konkurs.

– Tingsrätten konstaterade att underlagen var inlämnade. Skatteverket hade inte gjort omprövningen. Ändå gick man vidare med konkurs, säger Hedberg.

Beslutet överklagades till hovrätten och vidare till Högsta domstolen. HD valde dock att inte meddela prövningstillstånd, vilket innebär att underinstansernas beslut står fast.

För Hedberg är detta kärnan i problemet, alltså när en statlig myndighet inte fullföljer det som förutsatts i processen, men ändå får gehör – och när rättssystemets sista instans inte tar upp frågan.

– Då är företagaren helt rättslös, säger han till Företagande.se

Som kontrast lyfter Bengt Hedberg Danmark. Enligt honom möts företagare där i högre grad av dialog och pragmatism när problem uppstår.

Han beskriver hur en företagare med erfarenhet från båda länderna berättat att ett tillfälligt skatteproblem i Danmark ofta kan lösas genom ett telefonsamtal och en överenskommelse, medan motsvarande situation i Sverige snabbt leder till krav på omedelbar betalning – med konkurs som yttersta konsekvens.

Ett bredare mönster av myndighetstryck

Hedbergs kritik står inte ensam. Företagande.se har i flera tidigare granskningar beskrivit hur företagare upplever sig pressade av svenska myndigheter – ofta parallellt.

I ett uppmärksammat fall krävde Skatteverket affärsplan, kundlistor och budget utan lagstöd, och backade först efter hot om JO-anmälan. Företagande.se har också tidigare rapporterat om det aktuella konkursärendet, där Skatteverket trots löfte om omprövning drev företaget till konkurs.

Liknande mönster har även framträtt i granskningar av Arbetsmiljöverket, där företagare vittnat om svårförutsägbara krav, förelägganden och sanktionsavgifter – ofta med bristande dialog – samt av Kronofogden, där indrivningsprocesser snabbt kan eskalera och i praktiken låsa företag från att fortsätta verka trots pågående försök till uppgörelser.

Gemensamt för berättelserna är upplevelsen av ett system där myndigheter agerar var för sig, men där effekten för företagaren blir kumulativ: ett tryck som få småföretag har resurser att stå emot.

Om en företagare har en genomarbetad amorteringsplan och presenterar denna för Skatteverket, gör det ingen skillnad?

– Pengarna spelar ingen roll. Ur Skatteverkets synpunkt så är det bara siffror på ett papper. Men från företagarens perspektiv så är det ju viktiga pengar. Tre månader, that’s it. Och tre månader är en väldigt kort tid. Han tillägger:

– Det finns ingen som helst flexibilitet.

”Lagarna är inte problemet – tolkningen är det”

Enligt Hedberg handlar problemet inte främst om lagstiftningen i sig.

– När man läser lagarna låter de ofta rimliga. Men tolkningen är väldigt vinklad, säger han.

Han menar att domstolarna i hög grad litar på Skatteverkets bedömningar, och att detta skapar en djup obalans i processen.

– Säger Skatteverket att det är på ett visst sätt, då säger tingsrätten ofta bara okej, så är det klart.

För företagare med enskild firma blir konsekvenserna särskilt allvarliga. Konkursen är personlig, med omedelbara följder: spärrade betalkort, svårigheter att hyra bil eller ingå avtal, stängda dörrar hos banker – och ett långvarigt stigma.

– Jag känner till ett fall där den drabbade hamnade på psyket, berättar Hedberg för Företagande.se.

På frågan vad han hoppas att vår artikel ska leda till är Hedberg tydlig:

– Jag hoppas att politikerna läser detta och blir chockerade. Hur kan vi ha ett system där den ena parten gör det som krävs, den andra inte – och ändå är det företagaren som straffas?

För honom handlar frågan ytterst om synen på företagande. Små och medelstora företag står för en stor del av sysselsättningen och skattebasen i Sverige. När livskraftiga verksamheter slås ut genom administrativa processer, menar han, förlorar inte bara företagaren – utan samhället i stort. Han avslutar:

– Skatteverket förstör pengar. De agerar som om de sysslade med något som kallas ”kreativ förstörelse” – alltså att om ett företag har problem, så ska det bort och ett annat komma in. Men de förstår inte att företagande och tillväxt inte är ett nollsummespel, att marknader faktiskt kan växa med fler företag och innovationer.