Men det finns en viktig detalj som ofta glöms bort i debatten: det är inte staten som avgör hur mycket skattemedel som faktiskt kommer in.

Staten kan bestämma skattesatsen. Men den kan inte bestämma hur människor reagerar på den.

Det är här verkligheten gör sig gällande och saboterar idén som lockar så många väljare: att ”de rika måste bidra mer”.

När skatten går upp, går viljan att betala ner

En ny studie från National Bureau of Economic Research (NBER) har tittat på vad som händer när ett skattesystem gör exakt det många vill se: höjer skatten för rika och sänker den för fattiga.

Forskarna undersökte ett nytt progressivt system för fastighetsbeskattning i staden Tres de Febrero i Argentina.

Reformen var enkel:

• fattigare hushåll fick lägre skatt.
• rikare hushåll fick högre skatt.

Alltså ett skolboksexempel på ”rättvis omfördelning”.

Men resultatet blev inte riktigt den solskenshistoria som många hoppades på.

De fattiga betalade mer. De rika betalade mindre. Inte i kronor och ören, utan i viljan att följa reglerna.

Studien visar att en skattesänkning på 1 procent ökade betalningsviljan bland fattigare hushåll med 0,17 procent – medan en skattehöjning på 1 procent minskade den bland rikare hushåll med 0,36 procent. De rika reagerade alltså dubbelt så starkt, fast åt fel håll.

Det är lite som att höja priset på en produkt och sedan bli chockad när kunderna börjar leta efter alternativ.

Se även: Priset vi betalar för skatter – och en vision om hur det skulle kunna se ut

Laffer-kurvan: den obekväma idén som aldrig dör

För att förstå varför det här händer behöver man backa bandet och plocka fram en klassiker från nationalekonomin: Lafferkurvan.

Ekonomiprofessorn Art Laffer blev känd för sin idé om att skatteintäkter inte ökar för evigt bara för att skattesatsen höjs.

Lafferkurvan. Bildcred: Bastianowa via Wikimedia | CC BY SA 2.5

I början stämmer logiken:

höjd skatt = mer pengar till staten.

Men någonstans på vägen händer något:

• folk börjar anpassa sig
• folk börjar undvika
• folk börjar smita
• folk jobbar mindre
• folk flyttar kapital
• folk hittar kryphål
• folk hittar kreativa revisorer

Till slut når man en punkt där: höjd skatt inte längre ger mer pengar – utan mindre.

Det är ungefär som att försöka få mer mjölk från en ko genom att skrika på den.

Skatt ger mindre av det du beskattar

Det här är egentligen inte mystiskt. Beskattar du något får du mindre av det.

Beskattar du arbete jobbar folk mindre.
Beskattar du vinster investerar folk mindre.
Beskattar du framgång blir folk mindre intresserade av framgång.

Det gäller både fattiga och rika.

Skillnaden är bara att rika ofta har fler verktyg för att undvika smällen.

“Men det handlar ju om rättvisa!”

Och ja – här blir det riktigt intressant.

Forskarna undersökte också vad som hände när människor blev informerade om att reformen var progressiv och alltså skapade mer ”rättvisa”.

Reaktionen?

Både rika och fattiga sa i princip:

”Jo men det här verkar rimligt. Mer rättvist.”

Men i praktiken var det bara de fattiga som började följa systemet mer när de fick information.

Hos de rika gjorde informationen… ingenting.

Ingen moralisk uppvaknande-effekt.

Ingen plötslig lust att bidra.

Ingen “okej, jag fattar, jag betalar”.

Det är nästan som att ekonomiska incitament fungerar även på människor med bra värdegrund.

“Då får vi bara jaga dem hårdare”

En vanlig invändning är förstås:

”Då måste vi slå ner hårdare på skattesmitning och skatteflykt.”

Men det är inte heller en magisk lösning.

1. För det första är kontroll dyrt. Varje ny skattekrona du jagar kräver resurser, administration och byråkrati.
2. För det andra: när du stänger en väg öppnas en annan. Om staten gör det svårare att smita, blir det bara mer lönsamt att uppfinna nya sätt att smita. Där det finns kostnader finns också affärsidéer.
3. Och för det tredje finns en metod som ingen myndighet kan stoppa: människor kan alltid välja att arbeta mindre.

Om systemet straffar prestation tillräckligt mycket kommer vissa helt enkelt sluta prestera.

System som bortser från incitament får förr eller senare problem.

Därför är “beskatta de rika” en sämre plan än den låter

Studien från Argentina visar att det inte räcker att besluta om högre skatt – man måste också räkna med att människor reagerar, anpassar sig och ibland minskar sin betalningsvilja. Det gör idén om att enkelt finansiera allt genom att ”beskatta de rika” betydligt mindre självklar än den ofta framställs.

Slutsatsen är att det är lätt att höja skattesatser på papper, men svårare att faktiskt öka skatteintäkterna. Politik handlar inte bara om vad som låter rätt, utan om hur människor faktiskt agerar när notan ska betalas.

Det handlar om incitament och Lafferkurvan sätter gränsen, hur ogärna många än skulle vilja att det inte vore så.

Artikeln är baserad på: Peter Jacobsen, “New Study Shows Why ‘Taxing the Rich’ Isn’t So Straightforward”, Foundation for Economic Education (FEE).

Läs vidare: Nio av tio vänsterväljare tror att staten skapar välstånd