Vänstern anklagar högern för att vara kall och girig. Högern anklagar vänstern för att vara naiv och avundsjuk.

Men tänk om det inte handlar om illvilja – utan om ett grundläggande missförstånd kring hur välstånd egentligen uppstår?

Ekonomiskt värdeskapande: vem bygger välfärden?

För företagaren är det oftast givet att hårt arbete är lösningen på ekonomiska problem, både privat och samhället i stort. Skatter, regler och byråkrati hindrar tillväxt och minskar möjligheterna att kunna anställa och skapa ett bättre samhälle för alla.

Enligt en undersökning framgår dock något allvarligt: många väljare på vänsterkanten tycks underskatta företagandets roll i välståndet.

I en Demoskopmätning som Timbro låtit göra ställdes frågan om vad som skapar välstånd i Sverige – företagsamma människor och företag, eller politiker.

Bland allmänheten svarade 54 procent att det är företagsamhet som bygger välstånd, och bland vänsterväljare (S, V och Mp) är siffran närmast chockerande låg: bara omkring var tionde tror att den höga levnadsstandarden i Sverige beror på företagsamma människor och företag.

Det innebär att nio av tio vänsterväljare sätter sin tilltro till politiken snarare än till dem som faktiskt skapar värden. Som om välfärden främst skapas genom politiska beslut snarare än genom arbete och företagande.

Detta är nästan svårt att ta in.

Självklart kan staten spela en viktig roll för trygghet – men den kan bara finansieras av värden som först skapas av människor och företag.

För staten producerar inga resurser. Den kan bara använda det andra först har skapat, ofta med betydande förluster på vägen.

Nollsummespel eller plussummespel?

Vänstern talar ofta som om ekonomin vore ett nollsummespel: om någon blir rik måste någon annan bli fattigare. Men marknadsekonomi är ett plussummespel – värde kan skapas från ingenting. Tänk att du och jag startar en grönsaksodling. Vi odlar, säljer och får intäkter, samtidigt som andra får bättre mat. Välståndet växer och alla vinner. Men om belöningen tas bort genom kraftig omfördelning för att “fördela rättvist”, då slutar vi odla. Resultatet blir inte mer välfärd, utan mindre. Det är skillnaden mellan att få kakan att växa och att bara bråka om hur den ska delas.

Men kanske är denna vetskap också en lättnad. Vänsterns ekonomiska idéer handlar kanske inte om illvilja som man en dålig dag kanske vill tro – utan om en grundläggande missuppfattning om hur värde skapas.

Hur hamnade vi här? Vad lär skolorna och Public Service egentligen ut?

Nästa gång någon säger att staten “satsar” på välfärden, fråga bara:

Var kommer pengarna ifrån?

För innan vi kan diskutera fördelning måste vi förstå skapandet.

Och så tillbaka till där vi började.

Nu vet vi att många väljare på vänsterkanten inte tycks förstå några av ekonomins mest grundläggande principer: att välstånd inte beslutas fram – det skapas av människor som arbetar, bygger och tar risker. Och att kakan kan växa, inte bara omfördelas.

Men då återstår en betydligt obekvämare fråga:

Hur många politiker på vänsterkanten förstår detta fullt ut – men fortsätter ändå att sälja in högre skatter som vägen till välfärd?

Om människor tror att välstånd skapas i politiken blir politikerna oumbärliga.

Vem tjänar på det?

Vad tror du?