Men det är långt ifrån hela bilden.

Skatternas kostnader för samhället

När Frédéric Bastiat (1801–1850) skrev Det man ser och det man inte ser ville han visa att ekonomi inte bara handlar om vad som sker här och nu, utan också om vad som aldrig händer.

Alternativkostnad är värdet av det bästa du tvingas avstå från när resurser används på ett visst sätt. När pengar tas i skatt kan de inte samtidigt användas till investeringar, anställningar eller nya idéer.

Det är därför skatter alltid har en kostnad som sällan syns: allt det som aldrig skapas.

Välstånd vs BNP – och ständigt ökade kostnader

Bastiat beskriver i sin essä om barnet som krossar ett skyltfönster. Glasmästaren får jobb, det ser vi, men det vi inte ser är att butiksägaren nu inte kan köpa nya skor till sina barn. Skomakaren förlorar dessutom ett jobb.

Förstörelse skapar inte välstånd utan flyttar bara resurser och minskar det totala värdet i samhället.

Och här har vi ett modernt problem. När staten mäter ekonomin med BNP räknas reparationen av det krossade fönstret som produktion. Med samma logik kan kriminalitet, olyckor och byråkrati få BNP att växa, samtidigt som samhället i praktiken blir fattigare.

Risken är ett system där ökade problem legitimerar ökade kostnader som kräver ännu mer resurser. BNP stiger, staten växer – och välståndet står still. I bästa fall.

Ouroboros antyder evighet. Men när resurser cirkulerar genom staten tunnas de ut – tills inget finns kvar att äta.

Staten

Visst kan staten också skapa jobb. Nya myndigheter, fler tjänstemän – och kanske finns det goda skäl till det. Men varje företagare vet att administration i sig inte skapar tillväxt. Det är en kostnad som måste bäras av dem som faktiskt skapar värde.

Staten skapar inga resurser. Den omfördelar dem, ofta med förluster på vägen: genom ineffektivitet, slöseri och i värsta fall ren korruption.

Att försvara skatter med argumentet att de ”skapar jobb och välstånd” bygger på samma logik som att försvara stöld – för även tjuven spenderar ju pengarna. Skillnaden är att staten gör det med lagens stöd.

En växande byråkrati tenderar också att leva vidare av egen kraft, oavsett hur väl den löser verkliga problem.

Möjligheterna vi inte ser – och går miste om

Nu till det verkligt avgörande: vad som händer när värdeskapande människor får mindre över.

Allt välstånd vi i dag tar för givet är skapat av män och kvinnor som arbetat, investerat, riskerat och byggt. När deras resurser krymper försvinner inte bara pengar – utan möjligheter.

Det vi inte ser är allt som aldrig blir till. Uppfinningar som aldrig utvecklas. Företag som aldrig startas. Jobb som aldrig skapas. Tjänster och produkter som aldrig når marknaden.

Det är den verkliga kostnaden för skatter.

En vision om ett friare samhälle och större välstånd

Räknar man samman inkomstskatt, arbetsgivaravgifter, moms och andra skatter går i praktiken en stor del av arbetsveckan till staten. Måndag, tisdag, onsdag och halva torsdagen. Resten av veckan arbetar du för dig själv och din familj.

Vad skulle hända om skatterna halverades?

Minskade skatter innebär inte per automatik mindre välfärd. Det avgörande är hur mycket resurser som skapas i ekonomin och hur effektivt de används – och att staten fokuserar på sina kärnuppgifter.

Hur skulle du, och alla andra, agera om ni fick dubbelt så mycket pengar över varje månad?

Vi skulle få se ett myller av aktivitet: fler restaurangbesök och konserter, fler resor, renoverade hem och fler investeringar i idéer som i dag stannar på ritbordet. Jobb skulle växa fram där inga fanns. Ny teknik inom miljö, hälsa och livsmedelsproduktion skulle utvecklas snabbare än vad någon statlig plan någonsin kan åstadkomma.

Statliga bidrag hade behövt spela en betydligt mindre roll, när människors egen vilja och köpkraft skapat mer av det som faktiskt efterfrågas.

Vi skulle se ett samhälle med en välmående befolkning som hade kunnat arbeta betydligt mindre, med bibehållen livskvalitet.

Det är vad jag ser.

Vad ser du?