Den svenska borgerligheten hölls länge samman av tron på det privata företagandet som den primära motorn bakom samhällets välstånd och framåtskridande. Värnandet av äganderätten, och av politikens gränser gentemot näringsliv och civilsamhälle, liksom upprätthållande av rättsstatens principer, var det kitt som höll de ickesocialistiska partierna samman. Det var på denna grundval som regeringsalternativ kunde formas och vinna val 1976 och 1979, 1991, 2006 och 2010 har vilat på.
Välståndet måste skapas innan det fördelas.
Åsiktsskillnaderna har varit stora, mellan konservativa och liberaler, mellan nyliberaler och socialliberaler, mellan centerpartister och folkpartister. Tron på att samhället var större än staten, som sociologen Hans L Zetterberg formulerade det, höll dem dock samman, liksom insikten om att välståndet måste skapas innan det fördelas.
Idag tycks denna gemensamma nämnare som bortblåst. Istället tycks en misstänksamhet mot det privata företagandet breda ut sig bland såväl liberaler som konservativa. Alla tycks de längta efter den stora staten som ska lösa samhällets alla problem.
På sätt och vis var givetvis konfliktytorna tydligare förr, då Socialdemokraternas maktinnehav var till synes evigt och kommunismen var en realitet bakom järnridån. Med så tydliga yttre motståndare var det lätt för de ickesocialistiska partierna att hitta gemensamma nämnare att sluta upp kring. Under 1970-talet radikaliserades arbetarrörelsen ytterligare och näringslivet ställdes inför ett existentiellt hot i form av löntagarfonderna.
Se även: Arbetarklassen bär staten på sin axlar
Företagande och företagarna betraktas med misstänksamhet i nästan alla politiska läger. Vinst har blivit ett skällsord i samhällsdebatten.
En hel generation borgerliga politiker och opinionsbildare formades av löntagarfondsstriden och minnet av den stora demonstrationen den 4 oktober 1983. Nästan 40 år senare tycks erfarenheten av att näringsfriheten måste försvaras ha bleknat. Företagande och företagarna betraktas med misstänksamhet i nästan alla politiska läger. Vinst har blivit ett skällsord i samhällsdebatten. Det talas återigen om “övervinster” som om 1970-talet kommit tillbaka. Företag som är framgångsrika beskrivs som roffare, även i affärspressen, och företag som inte är framgångsrika framhålls som exempel på att marknadsekonomin inte fungerar. Skribenter på liberala ledarsidor har börjat argumentera för höja kapitalskatter och förstatligande av banker.
Det är just i kristider som vi allra mest behöver den riskspridning och den innovationskraft som bara ett fritt och dynamiskt näringsliv kan åstadkomma.
Det är visserligen inte ovanligt att kristider väcker en längtan hos många efter den stora starka staten, som ska styra upp, alldeles oaktat om det är staten som genom sin penningpolitik och vårdslösa användning av medborgarnas pengar skapat detta. För människor som längtar efter en fast hand att leda dem är naturligtvis marknadsekonomins decentraliserade ordning skrämmande. Men det är just i kristider som vi allra mest behöver den riskspridning och den innovationskraft som bara ett fritt och dynamiskt näringsliv kan åstadkomma.
Missa inte: "Statliga satsningar som ska främja företagande är ofta kontraproduktiva"
Under en stor del av 1900-talet utgjordes den politiska skalan i Sverige av en socialistisk vänster som förespråkade en stor offentlig sektor och höga skatter, en liberal mitt som förespråkade en halvstor offentlig sektor och halvhöga skatter samt en konservativ höger som förespråkade en liten offentlig sektor och låga skatter. Under 1980-talet kom högerpositionen successivt att byta etikett från konservativ till ny liberal, men grundsynen på samhällets ekonomi och politikens gränser var i stort sett densamma.
Idag ser vi en konservativ rörelse växa fram som misstror marknadsekonomin.
Idag ser vi en konservativ rörelse växa fram som misstror marknadsekonomin och istället betraktar staten som vägen till att förverkliga sina visioner för samhället. Det är en konservatism som är väsensskild från den konservatism som dominerat inom de svenska högern under efterkrigstiden. Medan den frihetliga konservatismen slår vakt om politikens gränser, och att det offentliga inte bör ägna sig åt sådant som det privata kan göra lika bra eller bättre, så ser den icke frihetliga konservatismen ingen gräns för vad politiken kan och ska åstadkomma. Från ett sådant synsätt blir fria och oberoende företag lätt grus i det politiska maskineriet.
En socialliberalism som är mer intresserad av att reglera familjers uttag av föräldraledighet och könsrepresentation i privata företags styrelser.
På motsvarande sätt har i det liberala lägret den under några decennier dominerande marknadsliberalismen ersatts av en socialliberalism som är mer intresserad av att reglera familjers uttag av föräldraledighet och könsrepresentation i privata företags styrelser, än av att värna individens fri- och rättigheters.
Riskerar ett bryskt uppvaknande när inget välstånd längre finns att spendera.
Det fria företagandet har med andra ord ont om försvarare i den samtida samhällsdebatten. Men förverkligandet av alla dessa politiska projekt måste bekostas av någon, oavsett om de handlar om genomdrivandet av progressiv ideologi hela vägen in i sovrummet, eller om hård repression för att stävja den kriminalitet som under årtionden tillåtits eskalera. Men om företagens och företagarnas villkor glöms bort bakom alla drömmar om den stora staten riskerar den politiska och opinionsbildande klassen ett bryskt uppvaknande när inget välstånd längre finns att spendera.
Lars Anders Johansson är författare, frihetlig samhällsdebattör och gästkrönikör på Företagande.se
