Kärlek i affärslivet, och framgång
Även om jag föredrar att påvisa före att påtala.. jag ska inte påstå att jag är mot formella affärskontakter, men jag föredrar och värdesätter mer personliga relationer i mitt arbete.
Och det här visade sig med all önskvärd tydlighet när jag började samarbete med ett starkt affärsdrivet bolag i våras. Tanken var att vi skulle komma ut och saluföra tjänster, där vi till att börja med skulle vända oss till våra respektive kontakter. Och där sket det sig för undertecknad!
Jag hade knappt några affärskontakter, utan jag har antingen affärsbekanta eller nära kunder och kollegor. Och det skulle bli klart malplacerat, ja nästan löjligt, att börja sälja till människor som redan visste vad jag hade att saluföra.
Jag försökte mig på att kontakta, för mig okända, potentiella kunder, så kallade ”cold call”, vilket var en katastrof för min del.
Jag var nära på att ge upp hela konceptet när jag lyckades ta mig samman och fråga mig själv; hur vill jag jobba?
När jag presenterade min nygamla insikt för en affärsdriven kollega fick jag mer eller mindre ett hånleende till svar. Ja, så naivt uppfattades det. Men som jag nästintill tjatat om i 20 års tid; jag är hellre naiv än cynisk om valet står där i.
Sen kan jag med gott mod i sinnet konstatera att ingen, jag upprepar; ingen av dem som anklagat mig för att vara naiv har själva varit framgångsrika. Någon kan ha varit "lyckad", men sällan genuint lycklig.
För att göra en lång historia kort.. det jag gjorde var att släppa all försäljning och bara gå in för att möta medmänniskor. Gränsen kan uppfattas som hårfin, men för mig är det natt och dag mellan att ”träffa en potentiell kund” kontra ”att möta en medmänniska”.
Tyvärr har det här inte utvecklats till någon affärsmässig solskenshistoria.. än - men nu tänker jag inte ge upp. Till exempel möts jag mellan varven av misstro. Trots mitt ärliga uppsåt om att utbyta erfarenheter och idéer, verkar en del tro att jag bara kamouflerat ett säljmöte. Dessa är dock få, och i min värld helt okej. Jag värdesätter i alla fall (och även dem jag möter) våra träffar högre än alla andra säljmöten tillsammans.
Och utan att gå händelserna i förväg, känner jag starkt att det här är "min väg" till affärsmässig framgång.
Kärlek i familjelivet, och Lundbergs
I vår familj har vi fortfarande kvar de tidigare så populära ”bokstäverna” vid vårt matbord som deklarerar ”LOVE & SMILE”.
Som med misstron i affärslivet ovan, skulle man kunna tolka budskapet som att gå runt med ett påklistrat leende. För mig betyder de kort och gott; att älska ger oss lycka. Att känna för och tycka om min nästa, gör mig både glad och mer till freds.
Att gå runt och lägga tid och energi på att ogilla eller rent av hata, det känns för mig helt galet.. ja rent av huvudlöst. Nu är jag varken moder Theresa eller Dalai Lama, jag är inte ens religiös. Och självklart faller jag i fällan då och då. Skillnaden idag mot mitt tidigare liv är att jag snabbt kan ta mig där ur.
Det kan inte för någon vara en nyhet att majoriteten av ungdomar som begår onda handlingar, gör det ur en avsaknad av kärlek, allt från den moderna formen av mobbing; näthat, till rena våldsbrott. Alla verkar förstå att själva orsaken till förortsynglingens destruktiva beteende kan komma ur dennes förälders nonchalans eller nävar.
Därför blir jag nästintill bestört när media osympatiskt behandlar en klick ungdomar på en fashionabel internatskola, rektorn skall internutreda, och skolinspektionen vill stänga. Vad finns det att ifrågasätta, utreda och stänga när det gäller dessa få ungdomar? Precis som med den ”missanpassade” förortsynglingen ligger givetvis orsaken i en utebliven förälder, men som istället för stryk, utdelat guldkort.
Jag vet, det här är spekulation, men jag är säker på att jag inte är långt ifrån sanningen.
Kärlek i livet, och allt där till
Sen kan jag inte låta bli att lyfta kärleksbudskapet en nivå högre, till livet.. världen. Vad är det för värld vi lever i? En perfekt sådan, om du frågar mig. Det är människorna där i som ställer till det. Krig och elände, allt sprungen ur misstro – vi har rätt och dom har fel. Interna konflikter, samma sak där.. misstro.
70-talets hippierörelse använde sig ofta av musik för att förmedla sitt budskap. Så här ligger det nästan löjligt nära till hands att citera Thomas Di Levas ”vem ska jag tro på”, men den får du leta upp själv.
Om du ändå söker upp ovan nämnda artist, lyssna också en gång till på Black eyed peas ”where is the love?”.
Som sagt, det här är tankar som snurrar i mitt huvud mest hela tiden. Vad som fick mig att ventilera dom just här och nu, var en liten artikel som uppmärksammade Mahatma Gandhis födelsedag den 2 oktober. Som avrundning kommer här ett filmtips; Gandhi från 1982 med Ben Kingsley i huvudrollen.
Peace!
