Särskilt bristfälliga är nog svenskarnas kunskaper om kommunism, historisk samt nutida.

Jag ska erkänna att jag under lång tid tillhörde den oupplysta skaran. Till mitt försvar kan jag inte säga annat än att detta var ett ämne som inte alls fick det utrymme det borde fått under min tid i skolan. Det är också ett ämne som nästan uteslutande behandlas med ett historiskt perspektiv, som att denna typ av styre inte längre existerar.

Sedan min skoltid har jag dock fått en del ögonöppnare, en av dem är en intervju som Jordan B. Peterson gjort på sin Youtubekanal:

Den intervjuade är Yeonmi Park, flykting från Nordkorea och numera 30-årig författarinna och människorättsaktivist. Det är en intervju som alla borde se, ett perfekt studiematerial.

I intervjun berättar Yeonmi om sin uppväxt i Nordkorea, sin flykt och hur hon skapade sig ett nytt liv. Hon spar inte på detaljerna när hon berättar om hur hon och hennes folk konstant svalt och grillade gräshoppor med tändare för att fylla sina magar, om propagandaradion som finns installerad i alla hem och inte går att stänga av, hur även släkt och vänner drivs till paranoia och spionerar på varandra, samt om barnarbetet och alla döda kroppar som hennes barnaögon vande sig att se liggandes på gatorna.

Yeonmi och jag, två nära på jämngamla kvinnor, har levt väldigt olika liv. Kanske berörde hennes historia mig särskilt mycket just av denna anledning. Hur kunde jag få det så bra i jämförelse med henne? Hur kunde Yeonmi få växa upp under sådana förfärliga förhållanden?

Kan intressera dig: 13 konspirationsteorier som visade sig vara sanna

Yeonmi berättar att folket av sin dåvarande ledare Kim Il Sung blev lovade total jämlikhet och utjämnande av klassklyftor, ”gratis” utbildning, boende och så vidare. För att kunna genomföra detta behövde folket ge upp all sin privata egendom. När de sedan var helt och hållet i beroendeställning för att ens kunna överleva, fick de inte vad som utlovats. I stället skedde här en övergång mot ett kontrollsamhälle som ingen hade önskat sig. Trots detta vågade inte Yeonmis mormors generation protestera, och Yeonmi menar att de på så vis bidrog till att skapa den dystopi som Nordkorea är idag:

Jag är säker på att de hade sina skäl för att inte säga ifrån, men på grund av deras rädsla och att de inte stod upp för sina rättigheter, är Nordkorea nu ett land där människor inte ens vet hur ett liv skulle kunna se ut.

Tänk att tystnadens pris kan vara så högt, att ens barn och barnbarn växer upp under slavliknande förhållanden och inte ens vet att det finns en annan verklighet. Det är ett tillstånd som är så svårt för oss västerlänningar att förstå. Yeonmi berättar vidare att hon ofta får höra att det var modigt gjort av henne att fly för att få sin frihet, men Yeonmi flydde i själva verket för att hon var utsvulten och hoppades att det skulle finnas något att äta på andra sidan gränsen, ”där lamporna lyste”. Detta var alltså Kina. Hennes flykt handlade aldrig om att bli fri, hon visste nämligen inte vad vare sig frihet eller förtryck innebär. Faktum är att hon i mångt och mycket trodde att man hade det värre i andra länder, för det är vad medborgarna lär sig i Nordkorea, att de tack vare sin fantastiske ledare har det bäst i världen.

Jag funderade på vad Yeonmi hade haft att säga om vår svenska tystnadskultur, som sträcker sig så långt att man under lång tid avstått från att yttra sina åsikter om samhällsutvecklingen.

Jag funderade också på vad svenskarna tror är anledningen till att just nordkoreaner växer upp utan någon som helst frihet. Är det en naturlag att just den geografiska delen av världen måste fungera på detta sätt? Nej, naturligtvis skulle ingen påstå att detta är anledningen till förtrycket. Precis som Yeonmi säger så hade tystnaden en avgörande roll.

Att vi i vår del av världen nu måste göra våra röster hörda, om vi vill ha en tryggare, friare framtid, är det många som börjat förstå, inte minst sen Covid-tyrannin började. Men verkligheten är den att de flesta av oss aldrig kommer att stå på torg och tala eller skriva exakt vad vi tänker för allmänheten att läsa. Om detta problem skrev en annan överlevare av kommunism och tyranni, nobelpristagaren Aleksandr Solzjenitsyn, i sin text ”Live not by Lies” (1974):

Vi har inte mognat tillräckligt för att marschera in på torgen och skrika ut sanningen eller att uttrycka högljutt vad vi tycker. Det är inte nödvändigt. Det är farligt. Men låt oss vägra att säga vad vi inte tycker. Det är vår väg, den enklaste och mest lättillgängliga, vilken tar hänsyn till vår inneboende feghet som är djupt rotad sedan länge. Och det är mycket enklare att göra – fastän farligt att ens säga det – än den form av civil olydnad som Gandhi förespråkade.

I stället uppmanar Solzjenitsyn till något vi alla kan göra: att vägra föra lögnen och propagandan vidare i det vardagliga livet. Och eftersom jag likt honom vill att vi människor ska förstå vår egenmakt, avslutar jag här med Solzjenitsyns sanningsed från samma text. Dessa små handlingar skulle kunna göra stor skillnad även i Sverige:

Och från och med den dagen kommer han:

• inte skriva, underteckna eller trycka en endaste fras som enligt honom förvränger sanningen;
• inte yttra en sådan fras vare sig i privat konversation eller i närvaro av många människor, varken för sin egen del eller för att någon annan uppmanar till det, varken i rollen som uppviglare, lärare eller utbildare, eller i en teatralisk roll;
• inte avbilda, ge näring till eller sprida en endaste idé som han förstår är falsk eller en förvrängning av sanningen, vare sig i målning, skulptur, fotografi, teknikvetenskap eller musik;
• inte citera ur sitt sammanhang, varken muntligt eller skriftligt, ett endaste citat för att behaga någon, berika sig själv eller uppnå framgång i sitt arbete, om han inte helt håller med om idén som citeras, eller om den inte speglar frågan som det gäller korrekt;
• inte tillåta sig att tvingas delta i demonstrationer eller möten som går emot hans önskan eller vilja, varken ta i sin hand eller höja i luften ett plakat eller slagord som han inte helt håller med om;
• inte rösta för ett förslag som han inte uppriktigt sympatiserar med;
• inte rösta öppet eller hemligt på en person som han anser ovärdig eller tvivelaktig,
• inte tillåta sig att dras med till ett möte där det kan förväntas en kraftigt förvrängd diskussion i ett ämne;
• omedelbart lämna ett möte, sammankomst, föreläsning, föreställning eller filmvisning om han hör talaren ljuga eller leverera ideologiskt nonsens eller skamlös propaganda;
• inte prenumerera på eller köpa en tidning eller tidskrift där information förvrängs och grundläggande fakta döljs.

Insändare av Fru G först publicerad på Folkungen.se

Se även: När masspsykos riskerar leda till ett totalitärt samhälle