Värre än så är att det inte finns något intresse från makthavarna att åtgärda detta, eftersom de själva livnär sig på systemet. Folkets makt minskar för varje dag då pengar slussas till NATO, EU, SIDA, FN och andra icke-demokratiska och överstatliga institutioner som saknar direkt folkligt mandat.
Ett system byggt för makthavarna – inte för folket
Svenska skattebetalare ser varje år hur deras pengar försvinner in i ett byråkratiskt maskineri som gynnar makthavare och deras närstående snarare än samhället i stort.
Pengar som borde gå till skola, sjukvård och säkerhet försvinner i bistånd, ineffektivtet och politiska prestigeprojekt som aldrig granskas ordentligt.
Samtidigt lever makthavarna i ett parallellt universum där de själva undviker att bära den ekonomiska börda som de påtvingar sina medborgare. Genom statliga anslag, lobbyverksamhet och vänskapskorruption skapas en självförsörjande elit som är immuna mot de ekonomiska svårigheter som drabbar resten av samhället.
Med sina höga löner och generösa förmåner kan politiker och höga tjänstemän enkelt undvika de problem de själva skapar.
De slipper bo i de områden där brottsligheten har ökat, deras barn går i privata eller specialanpassade skolor och de kan få vård på privata kliniker, medan vanliga medborgare tvingas kämpa med långa vårdköer, bristande skolsystem och en osäker vardag.
Medan de förespråkar en politik av ökad beskattning, större offentlig sektor och mer regleringar, ser de till att själva stå utanför de negativa konsekvenserna av sina beslut.
Institutionaliserad korruption och ekonomisk ineffektivitet
Den svenska korruptionen är subtil men allestädes närvarande. Istället för mutor handlar det om nätverk av politiker, byråkrater och välfärdsentreprenörer som systematiskt gynnar varandra genom upphandlingar, anställningar och skattefinansierade bidragssystem. Politiker som hoppar mellan offentliga tjänster och privata jättebolag, utan någon som helst transparens, har blivit normen.
Upphandlingar konstrueras så att endast ett fåtal redan etablerade aktörer kan delta, vilket effektivt kväver konkurrens och innovation. Bidragssystemen skapar långsiktiga beroenden, där företag och organisationer anpassar sig för att maximera sitt stöd från staten istället för att effektivisera sin verksamhet.
Mediekontrollen – maktens skyddsnät
En av de största anledningarna till att detta system kan fortsätta existera utan större motstånd är medielandskapets likriktning och beroende av statliga medel. Public Service och den ökande ägandekoncentrationen inom svensk media omöjliggör en verklig granskning av maktapparaten. De röster som försöker kritisera och belysa systemets brister trycks ner av den mediala apparaten, som fungerar som ett skyddsnät för politiska och ekonomiska eliter.
Public Service finansieras genom tvångsbeskattning och driver en agenda som stämmer överens med det politiska etablissemangets narrativ. Mediestödet, som kostar skattebetalarna enorma summor, säkerställer att endast utvalda aktörer får en plattform, medan alternativa röster marginaliseras. Det finns få oberoende medieaktörer, och de som finns är oftast i linje med det rådande narrativet eftersom de också föds av statens resurser.
Sveriges makthavare utvecklar samma tendenser som bortskämda barn som aldrig kritiseras. Riktig kärlek innebär att man kritiserar och utmanar för att växa och förbättras. Det svenska medielandskapet och staten har däremot utvecklat en galet dysfunktionell relation där endast lite kritisk granskning tillåts, vilket gör att systemet fortsätter att förfalla. Alla förlorar på detta, utom de som sitter vid makten.
Dekadens i sjukvården – ideologi före människoliv
Samtidigt som människor dör i vårdköer och resurserna inom sjukvården är hårt ansträngda, används skattemedel för att HBTQ-certifiera sjukhus och vårdinstanser. Istället för att fokusera på att effektivisera och förbättra vården, prioriteras ideologiska projekt som inte bidrar till patienternas välbefinnande. Detta är ett tydligt tecken på hur den politiska eliten hellre följer en ideologisk agenda än att lösa de akuta problem som drabbar medborgarna.
Är det inte ren dekadens att identitetspolitik prioriteras framför människors liv och hälsa?
Vägen framåt: en återgång till frihet och transparens
Om Sverige ska kunna bryta detta destruktiva mönster måste vi:
- Stoppa slöseriet och omfördela skattepengar tillbaka till medborgarna – pengarna ska gå till nationella behov, inte till internationella projekt utan demokratisk förankring.
- Införa total transparens i offentliga utgifter och bidragssystem – granskning och ansvarsutkrävande måste bli regel, inte undantag.
- Minska politisk och byråkratisk maktkoncentration – Sverige behöver en starkare decentralisering och mer direkt inflytande från medborgarna.
- Reformera upphandlingar och bidragssystem – konkurrens måste främjas och ineffektiva aktörer avvecklas snarare än subventioneras.
- Ge individen större ekonomisk frihet – lägre skatter och minskad statlig inblandning ger människor bättre möjligheter att styra över sina egna liv och resurser.
- Bryta mediedominansen och avskaffa statlig finansiering av media – Public Service och mediestöd måste reformeras eller avskaffas för att garantera en fri och oberoende press.
- Upphäva skolplikten – inför läroplikt som möjliggör hemskolning. Låt föräldrar bestämma över sina egna barn och utbildning.
Satsningen på DOGE i USA har enligt dem själva sparat flera miljarder USD på bara någon vecka. De som länge har levt på andras pengar skriker högt, men låt dem skrika.
Det är nu hög tid att Sverige går i samma riktning!
