Skolans ideologiska arv

Det svenska skolsystemet är format av efterkrigstidens socialdemokratiska samhällsbygge, där staten tog huvudansvaret för barnets fostran. Införandet av enhetsskolan på 1960-talet var inte bara en utbildningsreform, utan ett projekt för att forma framtidens medborgare enligt kollektiva ideal. Alla skulle få samma undervisning, oavsett individuella behov.

När grundskolan infördes 1968 skedde en förskjutning från bildning och yrkesskicklighet till standardisering och social anpassning. Kunskap fick stå tillbaka för ideologi.

Enligt författaren och skoldebattören Erik Lidström behärskar dagens gymnasieelever endast cirka 40 procent av det kunskapsinnehåll som krävdes före 1968. Förr blev praktiskt lagda elever självständiga yrkespersoner i tonåren.

”Svenska skolor idag är de sämsta som existerat. Barn till bönder på 1700-talet, som främst hade sin mamma som lärare, kunde läsa och skriva svenska bättre än den kan idag som går ut gymnasiet från en teoretisk linje,” menar Lidström.

Från kunskap till lydnad

När staten tog över fostran skiftade skolans roll från att förbereda barn för livet till att definiera vad livet ska vara. Skolan har blivit ett verktyg för att forma barns attityder snarare än att stärka deras intellekt. Detta bygger på en tro att kollektivet vet bäst – men i denna mjuka kollektivism har vi förlorat friheten som följer med verklig kunskap.

Regeringen diskuterar nu att införa obligatorisk förskola redan från tre års ålder. Gulan Avci (L) säger att ”vi har kommit till vägs ände med frivilligheten.” För vissa barn i utsatta situationer kan förskola vara värdefull. Men när den blir obligatorisk för alla passerar vi en avgörande gräns. Föräldrarnas roll skjuts undan, och staten tar ett alltmer omfattande ansvar för barnets hela uppväxtmiljö.

Det finns ett tydligt mönster här. Det som tidigare var valmöjligheter för familjer blir skyldigheter. Frihet ersätts av regler. Tillit ersätts av kontroll. Likt skolreformen 1968 är detta ytterligare ett steg i ledet att begränsa den individuella utvecklingen och vår frihet.

Sverige går sin egen väg

Till skillnad från Sverige har våra nordiska grannländer valt modeller med större tillit till föräldrar och lärare – och med bättre resultat. Finlands skolsystem, som anses tillhöra de bättre i världen, har läroplikt istället för skolplikt, vilket erbjuder friare former av undervisning. Även Danmark och Norge försvarar hemundervisning och valfrihet. Sverige står tillsammans med Tyskland och Nederländerna som de enda västländer med strikt skolplikt – och med växande skolstress, sjunkande resultat och ökad psykisk ohälsa bland unga.

Ett skolsystem i förfall

Över en fjärdedel av eleverna går idag ut grundskolan utan fullständiga betyg. Trots närvaroplikt misslyckas systemet med att lära ut kärnämnen som svenska, engelska och matematik. Det är ett svek.

Barn lär sig i olika takt. För att lyckas krävs nivågruppering och individanpassning, menar Lidström. Istället uppmuntras konformitet och social kompetens – en och samma handske ska passa alla. Resultatet blir generationer som saknar förmåga att tänka kritiskt och stå upp för egna idéer.

Dags att tänka om

Att ifrågasätta skolplikten är inte ansvarslöst – det är ett rop efter ett skolsystem där barnet kommer först – inte systemets behov av mätbarhet, statens behov av kontroll och politikens behov av lydiga medborgare.

Lagförslaget om obligatorisk förskola från tre års ålder framställs som en strävan efter jämlikhet, men handlar i grund och botten om att föräldrarna förväntas lita mer på systemet än på sin förmåga att fostra och vägleda sina egna barn.

Vi behöver en skola som sätter barnen i centrum där en flexibel och individanpassad utbildning ses som en självklarhet.

Erik Lidström går hårdare fram: "Vi måste lägga ner skolan som offentlig angelägenhet. Sverige skulle då snabbt få 10-15 000 privata, konkurrerande skolor som tävlar om att ge den bästa undervisningen med den bästa läroplanen i de ämnen som föräldrarna och äldre barn efterfrågar."

Barn är inte objekt som ska formas av politiken. De är individer som ska växa – med stöd, frihet och tillit. Framför allt: med sina föräldrar som främsta vägledare, inte som passiva åskådare.

Det är en farlig väg. För ett samhälle som långsamt förlorar tron på familjen förlorar också i grunden stabiliteten vi alla vilar på.

Det är våra barn – inte statens. Vi får aldrig glömma det.

/Tobias Hietala, entreprenör och aktuell med dokumentärfilmen Statens Barn (under produktion - stöd mitt arbete här)