När Tillväxtverket nu arrangerar inspirationsdagen XX26 – med syftet att stärka kvinnors företagande – sker det inom ramen för ett regeringsuppdrag och i nära samarbete med Jämställdhetsmyndigheten. Men satsningen väcker också en större fråga – hur långt kan statliga myndigheter gå i könsriktade insatser utan att hamna i en gråzon kring saklighet, proportionalitet och likabehandling?

Samtidigt menar allt fler kritiker att både Tillväxtverket och Jämställdhetsmyndigheten i sitt arbete i hög grad utgår från en feministisk problemförståelse. Feminism ska i detta sammanhang inte förstås som ett allmänt stöd för jämställdhet, utan som en specifik teoribildning där samhällsproblem ofta analyseras utifrån strukturella maktskillnader mellan män och kvinnor.

Kritiker menar att när denna ideologiska utgångspunkt blir styrande för myndighetsarbete riskerar analysen att bli ensidig, där kvinnors underläge tas som utgångspunkt och andra perspektiv hamnar i skymundan. Enligt dessa röster kan ett sådant angreppssätt i längden bli kontraproduktivt – både genom att resurser riktas fel och genom att förtroendet för jämställdhetspolitiken urholkas.

Frågan blir särskilt känslig mot bakgrund av de förtroendekriser som under senare år drabbat båda myndigheterna.

Myndigheter med skadat förtroende

Tillväxtverket är en av statens största stödmyndigheter till företag – och en myndighet som flera gånger hamnat i skarp kritik.

Redan 2012 tvingades dåvarande generaldirektören Christina Lugnet avgå efter avslöjanden om omfattande intern representation och kostsamma konferenser. Kritiken handlade om bristande omdöme och hur skattemedel använts, vilket ledde till att regeringen slog fast att förtroendet var förbrukat.

Under pandemin fick myndigheten ett nytt huvudansvar: att hantera miljardutbetalningar i korttidsstöd. Efteråt följde hård granskning. Justitieombudsmannen riktade allvarlig kritik mot Tillväxtverket för långsam handläggning och för att överklaganden inte skickats vidare till domstol i tid. Samtidigt vittnade företag om felaktiga beslut, återkrav och rättsosäker hantering.

I dag leds myndigheten av generaldirektör Tim Brooks. Kritiker menar att arvet efter pandemihanteringen fortfarande påverkar förtroendet – inte minst när myndigheten samtidigt driver politiskt laddade jämställdhetsuppdrag.

Även samarbetspartnern Jämställdhetsmyndigheten har ifrågasatts – både för sin inriktning och sin kvinnodominerade organisation.

”Jämställdhet handlar om att män och kvinnor ska ha samma möjligheter att fatta beslut i livet. Men när män och kvinnor inte fattar samma beslut försöker staten, genom ekonomiska styrmedel, lagstiftning och riktade satsningar, få könen att göra samma val.” – Magnus Falkman, författare och jämställdhetsdebattör.

Myndigheten, som leds av generaldirektör Lena Ag, har återkommande kritiserats för att arbeta utifrån ett ensidigt perspektiv där män främst beskrivs som problem och kvinnor som utsatta. Interna uppgifter och årsredovisningar visar också att organisationen är kraftigt kvinnodominerad – omkring åtta av tio anställda är kvinnor.

Kritik har även riktats mot hur myndigheten hanterat bidrag och projekt inom civilsamhället samt mot brister i uppföljning och effektutvärdering. Sammantaget har det bidragit till en återkommande diskussion om myndighetens roll: analysorgan eller normdrivande aktör.

En återkommande problemformulering

Tillväxtverkets satsningar motiveras bland annat med att kvinnor har svårare att få finansiering. Men enligt Magnus Falkman, som Företagande.se intervjuar och som arbetar med jämställdhetsfrågor, finns ett bredare mönster i hur problem definieras.

Falkman är författare och jämställdhetsdebattör med fokus på hur jämställdhetspolitik utformas och vilka konsekvenser den får i praktiken. I sitt arbete har han särskilt uppmärksammat hur problemformuleringar och resursfördelning inom offentliga verksamheter påverkar synen på mäns och kvinnors villkor.

– Generellt är det så att när män halkar efter eller kommer i kläm hänvisas det ofta till männens eget ansvar. Men när kvinnor hamnar efter talar man om strukturer, glastak eller diskriminering, säger han.

Han menar att samma logik återkommer inom flera områden.

– Pojkars skolresultat förklaras med antipluggkultur. Mäns psykiska ohälsa kopplas till maskulinitetsnormer. Arbetsplatsolyckor till machokultur. Man lägger sällan samma ansvar på kvinnor där de har problem. Det blir en osund inställning som i slutändan inte gynnar någon.

Obalans som påverkar tilliten

När det gäller kapitalförsörjning menar Falkman att skillnader mellan kvinnors och mäns företag ofta har andra förklaringar än diskriminering.

– Kvinnor startar oftare företag i branscher med lägre kapitalbehov och mindre omsättning. Företagen är ofta mindre och har kortare historik. Då blir investerare mer försiktiga. Skillnaderna kan handla om branschval, riskprofil och storlek snarare än diskriminering.

Därför, menar han, måste myndigheter vara försiktiga med sina utgångspunkter.

– När staten utformar riktade insatser baserat på kön måste man regelbundet granska sina egna antaganden. Annars riskerar man att både särbehandla fel och använda resurser ineffektivt.

När staten riktar resurser eller särskilda satsningar till en grupp baserat på kön – var går gränsen mellan legitim jämställdhetspolitik och strukturell diskriminering?

– Ibland kan det finnas skäl till att behandla män och kvinnor annorlunda. Men man behöver titta på syfte, proportionalitet och konsekvenser. Invandrarkvinnor är en grupp som har särskilt svårt att komma in på arbetsmarknaden. Då är det naturligtvis legitimt med riktade insatser mot just den gruppen. Men det får inte bli på bekostnad av att andra grupper diskrimineras eller åsidosätts på arbetsmarknaden. Falkman fortsätter:

– Ett exempel på felaktig satsning är ABB. Där man vid ett tillfälle, enbart tillät tjejer att söka till ABB:s trainee-/talangprogram. Något som anmäldes till DO och som DO även kritiserade i ett beslut år 2022.

”ABB har motiverat utformningen av annonsen med att kvinnor är underrepresenterade i koncernen och att man vill få ”bästa möjliga mångfald” och en jämnare könsfördelning. DO skriver dock att det är otillåtet att automatiskt lämna företräde till ett underrepresenterat kön utan att ta hänsyn till meriter och andra kvalifikationer.” – Diskrimineringsombudsmannen

Falkman beskriver hur han själv hört kvinnor nämna att de förväntas bli kvoterade och särbehandlade när de väljer traditionellt manliga områden, och att man inte behöver anstränga sig eller plugga lika hårt. Han menar att varken arbetsgivare, killar eller tjejer gynnas av att det blivit så här.

Vilka konsekvenser får det när myndigheter systematiskt beskriver kvinnor som underläge och män som norm eller överläge – även i områden där situationen kan vara mer komplex?

– Ja, det ser man redan inom många områden. Om jämställdhet mestadels handlar om att lyfta fram kvinnor eller lyfta problem som är specifika för kvinnor – så har vi sett att män tappar intresse för jämställdhetsfrågor. För att nå resultat behöver män och kvinnor arbeta tillsammans mot ett gemensamt mål – då har vi inte råd att polarisera, exkludera eller åsidosätta på grund av kön.

Tror du att dagens jämställdhetspolitik riskerar att tappa legitimitet om den uppfattas som ensidigt riktad – och vad skulle i så fall krävas för att återställa förtroendet?

– Det är svårt att återställa förtroende i dessa frågor. Bygga förtroende tar tid, rasera förtroende går dessvärre desto fortare. Det är svårt att bygga förtroende hos grupper som redan från början är kritiska till jämställdhetsarbetet. Falkman tar upp ett exempel:

– Polismyndigheten stämdes av fyra män (via Centrum för rättvisa) som ansåg att kvinnor kvoterats in till polisutbildningen. Det slutade i förlikning och att männen fick ersättning på 100 000 kronor vardera från Polismyndigheten. Vilket enligt Centrum för rättvisa, i praktiken är ett erkännande att man då kvoterat bort män från polisutbildningen. Han fortsätter:


– Sådana här händelser skapar misstro mot jämställdhetspolitiken. Myndigheten får en stämpel av kvotering som är svår att tvätta bort, och som drabbar många av de kompetenta och duktiga kvinnor som tagit sig in på utbildningen på egna meriter.

Vilken roll spelar språk och problemformulering? Hur påverkar det politiken om man konsekvent talar om “kvinnors hinder” men sällan om eventuella hinder eller risker för män?

– Om vi hela tiden pratar om kvinnors problem så glöms mäns problem bort. Då riskerar resurser och stöd att hamna fel, och många känner sig osynliga. Detta har blivit väldigt tydligt när myndigheter arbetar med våld i nära relation. Man pratar ofta om mäns våld mot kvinnor – trots att ungefär lika många män, varje år, utsätts för våld i nära relation. Då blir det både i debatt och resursfördelningen ett osynliggörande av de utsatta männen. Så man måste se alla behov om politiken ska rättvis, effektiv och så att ingen lämnas utanför.

När lika möjligheter blir könsdiskriminering

För Magnus Falkman illustrerar satsningar som XX26 en utveckling där jämställdhetspolitiken i allt högre grad handlar om att påverka utfall – snarare än att säkerställa lika villkor.

– Jämställdhet handlar om att män och kvinnor ska ha samma möjligheter att fatta beslut i livet. Men när män och kvinnor inte fattar samma beslut försöker staten, genom ekonomiska styrmedel, lagstiftning och riktade satsningar, få könen att göra samma val, säger han.

Han menar att utgångspunkten ofta är att ett jämnt utfall – exempelvis 50/50 – betraktas som ett mål i sig.

– Men i ett samhälle med fria val måste man också acceptera att människor inte alltid väljer lika. Skillnader i utfall är inte automatiskt ett tecken på diskriminering.

Det är mot denna bakgrund som Tillväxtverkets satsning väcker juridiska och principiella frågor. Diskrimineringslagen förbjuder könsdiskriminering även när det gäller stöd och insatser kopplade till näringsverksamhet. Undantag finns för åtgärder som syftar till att främja jämställdhet – men då krävs att de är väl motiverade, proportionerliga och inte går längre än nödvändigt.

”I statistiken syns det tydligt att kvinnor är underrepresenterade som företagare och ägare. Forskning och vårt eget kunskapsunderlag från tidigare insatser på området visar att det finns strukturella förhållanden som bidrar till detta.” – Carin Carltoft, pressansvarig Tillväxtverket

Om staten utgår från generella antaganden om strukturella hinder och därefter riktar resurser och insatser mot en grupp på grund av kön, utan tydlig behovsprövning eller evidens för att åtgärden är nödvändig, kan det juridiska utrymmet snabbt bli snävt.

Frågan är därför inte bara om XX26 är välmenat – utan om satsningar av det här slaget faktiskt ryms inom lagens undantag.

I kombination med regeringsformens krav på saklighet och opartiskhet ställs statliga myndigheter inför en hög tröskel. Offentliga medel får inte användas för att gynna en grupp på identitetsgrund om åtgärden i praktiken innebär att andra grupper missgynnas.

När Tillväxtverket, i samarbete med Jämställdhetsmyndigheten, driver könsriktade och feministiska initiativ som uttryckligen syftar till att påverka vem som startar företag, rör man sig därför i ett område där gränsen mellan jämställdhetsarbete och otillåten särbehandling inte bara är politiskt kontroversiell – utan potentiellt rättsligt prövbar.

Det är i den spänningspunkten som frågan uppstår: om staten inte längre nöjer sig med lika möjligheter, utan försöker styra utfallet, handlar det då fortfarande om jämställdhet – eller om könsdiskriminering i myndighetsform?

Debatt: Kompetensbrist och könsretorik – hur ideologin stryper företagsamheten

”Kostnadsfri inspirationsdag”

Företagande.se har kontaktat Tillväxtverket med frågor om satsningen XX26. Svaren har lämnats av myndighetens pressansvariga Carin Carltoft.

Som bakgrund uppger Tillväxtverket att arbetet styrs av regeringsuppdrag och myndighetens instruktion. XX26 är enligt myndigheten en del av ett större uppdrag från Klimat- och näringslivsdepartementet (KN2024_00614). Inom uppdraget ska Tillväxtverket genomföra flera insatser inom olika delområden, där ett av dem innebär att arrangera ett evenemang i anslutning till den 8 mars 2025 och 2026 för att uppmärksamma kvinnors entreprenörskap och företagande. Myndigheten framhåller också att svaren är avgränsade till de ansvarsområden som Tillväxtverket har.

Tillväxtverket motiverar könsriktade satsningar med strukturella hinder för kvinnor. Vilket konkret empiriskt underlag visar att dessa hinder beror på diskriminering snarare än faktorer som branschval, företagsstorlek, risknivå eller verksamhetens ålder?

– Det är viktigt för Sveriges konkurrenskraft att vi har en stor variation av företag och företagare, inom olika branscher. Att både kvinnor och män driver och äger företag gynnar hela näringslivet. Det finns omfattande forskning och statistik om företagande i Sverige. Carltoft fortsätter:

– I statistiken syns det tydligt att kvinnor är underrepresenterade som företagare och ägare. Forskning och vårt eget kunskapsunderlag från tidigare insatser på området visar att det finns strukturella förhållanden som bidrar till detta. Att analysera vilka hinder som är möjliga att påverka med näringspolitiska verktyg är viktigt för att stärka svensk konkurrenskraft.

När det gäller risken för förenklade problemformuleringar uppger myndigheten att arbetssättet bygger på breda analyser där flera möjliga förklaringsfaktorer behandlas parallellt. I kunskapsunderlagen analyseras bland annat branschval, företagsstorlek, kapitalbehov, utbildningsbakgrund, arbetslivserfarenhet samt regionala och lokala förutsättningar.

Diskrimineringslagen förbjuder könsdiskriminering även i samband med stöd till näringsverksamhet. Vilken rättslig proportionalitetsbedömning har Tillväxtverket gjort för att säkerställa att XX26 ryms inom lagens undantag för jämställdhetsfrämjande åtgärder?

– XX26 är en kostnadsfri inspirationsdag som är öppen för alla. XX26 är därmed inte ett stöd till enskildas näringsverksamhet i den mening som avses i diskrimineringslagen.

Myndigheten framhåller samtidigt att verksamheten bedrivs i enlighet med regeringsformens krav på saklighet och opartiskhet och att beslut ska grunda sig på fakta och lagar. Tillväxtverket hänvisar också till att regeringsformen ålägger det allmänna att verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället samt motverka diskriminering på grund av kön.

Tillväxtverkets arbete med kvinnors företagande utgår i stor utsträckning från ett strukturellt perspektiv på makt och ojämlikhet mellan könen. I vilken utsträckning bygger dessa analyser på feministisk maktteori, och hur säkerställer myndigheten att ideologiska teoribildningar inte ersätter empiriskt prövade behovsanalyser?

– Kvinnors företagande handlar om att Sverige ska använda sin ekonomiska kapacitet och entreprenöriella potential på ett bättre sätt, för tillväxt, konkurrenskraft och ekonomisk resiliens, svarar Carltoft.

Tillväxtverket uppger vidare att arbetet med kvinnors entreprenörskap inte ses som en isolerad fråga utan som en del av en bredare strategi för att stärka näringslivets utveckling, analys, kompetensförsörjning och omställning.

Vilka motsvarande insatser genomför Tillväxtverket för grupper där män är underrepresenterade eller har sämre utfall?

– Tillväxtverkets uppdrag avser inte enbart kön utan företagandets bredd. Urvalet av riktade insatser styrs av regeringsuppdrag som genomförs med näringspolitiska utgångspunkter, inte av att en enskild grupp prioriteras i sig. Syftet är att bredda deltagandet i företagande och därigenom stärka Sveriges konkurrenskraft.

Myndigheten uppger också att uppdrag finns eller har funnits riktade till andra grupper med lägre etableringsgrad, exempelvis insatser för att främja ungas entreprenörskap.

När det gäller samarbetet med Jämställdhetsmyndigheten uppger Tillväxtverket att denna inte deltagit i utformningen av själva evenemanget. Däremot medverkar både klimat- och näringsministern och jämställdhetsministern.

Hur kommer Tillväxtverket att utvärdera om XX26 leder till faktisk företagsutveckling och ekonomisk effekt?

– Eventet är en del i uppdraget som inkom från Klimat- och näringslivsdepartementet den 7 mars 2024. Uppdraget är flerårigt och samtliga insatser kommer att utvärderas och slutrapporteras till regeringen, avslutar Carin Carltoft.

Tillväxtverket hänvisar i sina svar till forskning och statistik som visar på strukturella hinder. Däremot framgår inte hur dessa slutsatser prövats mot alternativa förklaringar, eller i vilken utsträckning de bygger på empiriskt verifierade samband – snarare än på tolkningar inom etablerade jämställdhets- och maktteoretiska perspektiv.

När sådana problemformuleringar används som utgångspunkt för riktade statliga insatser riskerar de att fungera som givna sanningar snarare än prövbara hypoteser. Därmed kvarstår en central fråga: vilar satsningar som XX26 på tydligt dokumenterade behov – eller på policyantaganden om hur könsrelaterade skillnader bör förstås och åtgärdas?