Något privat ägande fanns förstås inte utan alla arbetade på statliga fabriker, inom byråkratin eller i det kollektivt ägda jordbruket. Korruption och maktmissbruk var utbrett, de psykologiska och finansiella incitamenten till förbättringar få och produktiviteten förstås låg.
Ingen människa skulle få bli rik – det var bättre då att alla var fattiga!
Men så en dag dog ”den stora rorsmannen” och landet började förändras. Sakteliga avskaffades statliga monopol och prissättningen blev mer marknadsmässig. Jorden delades upp så att bönderna kunde odla grödor enligt eget omdöme och om de fick ett överskott även sälja detta på marknaden. Således ackumulerades kapital vilket kunde användas till investeringar inom andra sektorer. Snart kom också det internationella kapitalet för att nyttja den billiga arbetskraften och profitera på den enorma konsumentgruppen.
Statligt och privat
Men staten sålde inte ut alla sina ägodelar och alla marknader avreglerades inte helt. Idag är också några av världens största företag ägda (åtminstone delvis) av den kinesiska staten, till exempel Sinopec (olja), China Telecom (tele), China Netcom (tele), Baoshan (stål), COSCO (frakt).
Men många, många statliga företag var dåligt skötta och tvingades lägga ner när det finansiella statliga understöd som höll dem på benen ströps. Anställda blev av med sin ”risskål av järn” och satta som lönearbetare på arbetsmarknaden. Vissa av dem valde då att starta egna företag och det hände även att dåligt skötta statliga företag togs över av enskilda anställda som vände dem till framgångssagor.
Så spirade en ny ekonomi, baserad på egenintresse, tillgång/efterfrågan och profitmaximering – och snart hade 200 miljoner människor lyfts ur fattigdom.
Valar och mörtar
Det finns massor av kinesiska företag som är väldigt stora både sett till antalet anställda och till omsättning, men som du förmodligen aldrig hört talas om.
Här får du några namn och siffror att hålla i minnet, om några år har du kanske dessa märken hemma i köket eller garaget.
Haier – tillverkar framförallt vitvaror; omsättning 2006: 19, 6 miljader YUAN
Lenovo – datortillverkare som tidigare hette Legend; köpte IBM:s PC-avdelning år 2004 och har numer huvudkontoret i USA; omsättning 2006: 14.6 miljarder US dollar
Geely – biltillverkare från Zhejiang-provinsen; producerar ca 200 000 enheter år 2007; vinst efter skatt år 2006: 26.8 miljoner US dollar
Huawei – en av Ericssons konkurrenter; startade 1988 och har vuxit med raketfart; omsättning 2006: 65.6 miljarder RMB
Bird – mobiltelefontillverkare som sålde 13.75 miljoner telefoner 2006, varav 5.5 miljoner utanför Kina; 2500 anställda;
Not: 1 RMB motsvarade ca 0,9 SEK under 2006.
Men om man ser till betydelse så är det kanske intressanta. Enligt många bedömare slår nämligen de många små fiskarna de stora jättarna ty det är de små och medelstora företagen som står för 70 % av Kinas BNP.
Vi talar då om en oändlig mångfald av företag av alla storlekar och tänkbara branscher: från hål-i-väggen restauranger och semi-illegala piratkopierare till bilförsäljare, PR-firmor, frisörer, tradingbolag, och så vidare.
Från tillverkning till nöje
Det som attraherat det utländska kapitalet att komma till Kina är förstås framförallt den enorma tillgången på billig arbetskraft. Här kunde man tillverka skjortor, mobiltelefoner och gympadojjor billigare än någon annanstans. De som hade egna fabriker flyttade dem till Kina och de som föredrog att lägga ut på underleverantörer hade snart ett stim inom varje bransch att välja från.
För kineserna fanns pengar att tjäna och snart stod en fabrik på var mans bakgård (åtminstone på östra kustbandet). Priserna pressades, men det totala välståndet växte likväl och snart fanns också en inhemsk konsumentmarknad att kränga prylarna på.
Människans hunger är dock inte mättas materiell och när folket väl ätit sig mätta ville de också njuta andlig spis. Tillverkningsindustrin är fortfarande hjärtat i den kinesiska ekonomin och den så kallade sekundära industrin står för ca 45 % av BNP:n, men servicesektorn har börjat knappa in ordentligt på senare år.
Kina är förvisso världens verkstad, men på väg upp på mer-värde-stegen och det finns allt fler kinesiska företag som gör något annat än tillverkar materiella ting med hjälp av billig men okvalificerad arbetskraft.
Google har till exempel fått sig en match med den kinesiska sökmotorn Baidu och mjukvaruindustrin kommer att få en viktig spelare när Neusoft tar det stora klivet ut i världen.
Kina produceras även många filmer av kvalitet – speciellt historiska kostym- och krigshistorier – och de rika kinesiska bolagen kommer snart att bli viktiga investerare på finansmarknader runtom i världen.
Den svenske Kina-kännaren Frédéric Cho tror att de flesta kinesiska företagen är omogna att slåss på den internationella arenan. Så är det nog också, men med tanke på hur många stora och rika företag det finns i Mittens rike så behöver inte procentuellt många av dem synas för att vi skall förstå att kineserna inte ämnar stanna i Kina.
Sverige slickar EU & Jänkar röv= we are screwed!
Varför inte tillfredställa asiaterna med våra kvalitetshantverk, status produkter, ostar och så vidare?
Vi är på deken, kina på uppgång, se till att utnyttja det (åt båda håll)